Scen 23: Förnekelse

Scen: Soffhörnan framför TV:n i sällskapsrummet.
Personer:
Ruben - Amerikan med rastaflätor. Jude, spelar gärna TV-spel och kallar slumpvis valda människor för "motherfucker".
Shintaro - Japan som studerar engelska. Pratar på en underlig blandning av japanska och engelska. Gillar Hokuto no Ken.
Michelle - Sydstatsfeminist som är allergisk mot allt och gärna talar om det. Går, till mångas stora lycka, oftast och lägger sig tidigt. Favoritspel: Final Fantasy VII. Favoritfilm: Final Fantasy VII - Advent Children. Favoritlåt: One Winged Angel.

Ruben och Shintaro sitter och spelar Street Fighter II. Michelle tittar på.

Michelle: Wasn't there a movie on this game.
Ruben (ointresserat): No.
Tystnad ett tag.
Michelle: I was sure there was, though...
Shintaro (avfärdande): No.
Tystnad ett tag.
Michelle: Yes, there was! Jean-Claude van Damme was in it, and...
Shintaro och Ruben: NO!!!

Höstmelankoli

Samtidigt i Sakae.


Det har enligt uppgift varit den regnigaste hösten någonsin i Japan i år. Det finns en term, akibare, som beskriver klara och svala höstdagar. Det har varit två sådana dagar i år. Därtill är höstlövsfärgningen ovanligt sen.
Japanerna är fanatiska naturdyrkare sedan över tusen år. Det innebär inte att medeljapanen någonsin lämnar tätbebyggt område, utan yttrar sig snarare i kravet att inleda mycket formella brev med tre eller fyra meningar om väderleken eller att när man träffar en ytlig bekant istället för att fråga hur vederbörande mår fälla några kommentarer om att det blivit lite småkyligt, något motparten om han har fungerande sensoriska sinnen själv naturligtvis redan listat ut.

Samtidigt på studenthemmet.


A rattle snake caught in a wheel well.
Strawberry in an ostrich throat.

För övrigt ska jag passa på att gratulera Tanja till 1.9. Grattis, Tanja.

Samtidigt på FM ТрансСибХор.


Fråga inte.

En vänlig vecka

Jag har haft tio prov, tvingats hålla ett tvåminuters tal och skrivit en essä i japansk literaturvetenskap på engelska på 2129 ord den här veckan. Åtta av proven var ganska små, men fem av dom bakades bara för det ihop till ett monsterprov på massor av japansk grammatik, läsförståelse, klichékunskap (sådan är japanskan), kanji och snabbläsning. Ett av proven var ett s.k. "monsterprov" i översättning. Det tog 15 minuter att skriva. Ett av proven var i japansk historia och var ett riktigt monsterprov. Alla trodde att man hade hela den vanliga lektionstiden (14.40 - 16.55) på sig. Klockan 15.45 förklarade professor Szippl att det nu var en halvtimme kvar av provtiden. Panik utbröt. Jag skrev så snabbt att jag fortfarande mer än ett dygn senare har väldigt ont i höger hand.
Talet skrev jag medan personen före mig i tur höll sitt tal. Så mycket besvär var det med det.

Veckans utmaning var att skriva en essä på engelska. Att skriva en jämförande analys om Pygmalionkomplexet i två noveller av Nakajima Ton (även känd som Nakajima Atsushi) och en novell av Tanizaki Junichiro var inte särskilt svårt. Men nu var det så att uppsatsen skulle skrivas på engelska, och den hjälp jag hade med engelskan var Nordstedts lilla engelska ordbok och Lexins engelska lexikon, som båda visade sig vara mycket bristfälliga. Och ingen engelsk stavningskontroll på datorn, heller.

För övrigt har jag börjat odla skägg. Det kliar. Jag ska straffa skägget genom att raka av det när det vuxit ut så långt att man inte kan se gränsen mellan skägg och polisonger. Det känns väldigt tonåring att odla skägg, men det är väl en sån där sak som alla män måste göra någon gång i sitt liv. Nu har skägget blivit såpass mjukt att det i alla fall inte är direkt obekvämt att titta nedåt. Fast egentligen skulle man ju köra på en sån däringa D'Artagnan-mustasch. Dom är omänskligt populära bland japanska unga män av den där typen vars liv går ut på att möta polarna på snabbmatsställen nära tunnelbanestationer (så att dom kan ringa polarna och säga "Yo, vi sitter på McDonalds vid Ikeshita. Var är ni?") och låtsas att dom har flickvänner på gång. Det känns väldigt svenskt.

På TV på söndag går ett program om hällristningar i ett ställe i Sverige som heter "Taanumu" (ターヌム). Efter en stunds efterforskningar hittade jag information om Tanum, som tydligen är ett svenskt världsarv jag missat. Eller snarare, jag kände ju till de där hällristningarna i Bohuslän, något kommer man ju ihåg från sin lågstadietid; men att orten hette Tanum hade jag ingen som helst aning om. Ironiskt att man ska åka så långt som till Japan för att få reda på sånt.

Men via Skype kan man prata med Tanja lika enkelt som det var att ringa mellan Uppsala och Stockholm. När man går genom den jättelika gallerian Banshoji-dori hör man någon dum utländsk turist drämma foten i ett ställ och utbrista i ett Helvetes kukjävelshelvete!. Och när man går in på Book-Off och hör Daddy Yankee hojta Zumbale mambo pa' que mi gata prenda los motores! känns plötsligt inte Sverige så långt borta.

Mukadekriget

Ett krig har brutit ut i mitt rum. På ena sidan i konflikten står jag och Skrållan, min trasdocka. På den andra sidan i konflikten står en guerillarörelse bestående av ett okänt antal mukade. Slagfält: Mitt rum, nr 27 på Yamazato Koryu Kaikan.

Bakgrund till konflikten
Det är inte känt att Mukadekolonien på Yamazato (hädanefter refererad till som MY) före den 5:e september 2005 befolkat eller krävt rätt till #27. När klimatet i deras naturliga habitat (dungen bakom studenthemmet) under oktober månad blev hårdare tycks MY sökt efter ny mark att bebo.

Konflikten, den 23-26:e oktober 2005
Emedan #27, på grund utav Stangel och hans inneboende, Skrållan (hädanefter refererade till som SS) blivit tillfällig förvaringslokal för allehanda organisk materia av SS ansett som "damm" lockades representativa individer av MY vid ett tillfälle, morgonen den 23:e oktober 2005, att passera gränsen till territorium ställt till SS:s förfogande. Följden blev en mindre skärmytsling mellan parterna, på eftermiddagen samma dygn, med slutresultatet att de två mukade som vågat sig in på territorium #27 förvisades (i i övrigt oskadat tillstånd) till takterassen (av hävd sedan urminnes tider territorium tillhörande MY).

MY beslöt sig tydligen för en vedergällningsaktion, med största sannolikhet planerad och förberedd under natten till den 26:e oktober. På morgonen den 26:e lämnade Stangel territorium #27 och överlät bevakningen av nämnda position till Skrållan. MY reagerade med att, på okända vägar då samtliga ingångar av SS var förmodade blockerade, ta sig in i #27 och positionera sig över toalettgolvet, det område av territoriet Skrållan p.g.a. svårigheter med mobila operationer (trasdocka) omöjligt kunde hålla under uppsikt.
Då denna position inte erbjöd nämnvärt goda möjligheter till kamouflage upptäcktes de tre infiltratörerna omedelbart då Stangel återvände till territoriet. Efter en snabb skärmytsling hade två av infiltratörerna gripits och förvisats till balkongen, den tredje flydde genom den öppna dörren till rummet ut i korridoren (till vilken MY:s rätt till tillträde är omtvistad). Denne partisan har ännu inte återfunnits.

Angående rättssäkerhet

Nu blir jag faktiskt rätt orolig.

Idag fälldes alltså en man från Västerås för att ha laddad ned och spridit Hip Hip Hora via DC++. Han fick 80 dagsböter på sammanlagt 16000 kronor. Eftersom han bröt mot upphovsrättslagen. Oavsett det att jag tycker att påföljden inte direkt stod i någon särskild proportion till brottet, så är det hela än så länge inte så upprörande.

Förrän man tittar lite närmre på vad som fällde gärningsmannen: Skärmdumpar. Där man tydligt kunde se att han laddade hem en fil med namnet hip_hip_hora.avi, eller något åt det hållet.
Är det bara jag som tycker att något är galet här?

Okej, så om jag spelar in en trettio sekunders filmsnutt föreställande mig görande grimascher och döper filen till hip_hip_hora.avi, varpå Antipiratbyrån tar skärmdump på den och drar fram den vid nästa tingsrättsförhandling, räcker det alltså för att göra mig 16000 kronor fattigare och placera mig i kriminalregistret? Om någon tar ett polaroidfotografi på mig där jag drar ut en sträng vitt pulver på bakbordet, räcker det för att sätta dit mig för narkotikabrott?

Att det må vara olagligt att piratkopiera någon annans upphovsrättsskyddade material, så långt hänger jag med. Men varför detta är ett så allvarligt brott att samma luckor i rättssystemet ska blottas som i det paranoida kriget mot alla som med god fantasi kan tas för terrorister, det kan jag inte för mitt liv förstå.

Utvisade och torterade svenskegyptier åsido, notera att Piratbyråns sida är nere på grund utav extremt hög belastning. Och deras bevismaskin har funnits ett tag nu, och börjar mindre och mindre se ut som ett skämt. Eller så är Västerås tingsrätt postironisk, som så mycket annat i den här frågan.

Lekar för regniga dagar

Japaner har en viss inbyggd trevlighet, säger ryktet.
Ryktet ljuger.
Sanningen är att japaner, och japanskan, har ett stort förråd av förutbestämda artighetsfraser. Egentligen betyder dom ingenting.

Men hjärnan är nu funtad sådan att den registrerar artighetsfraserna som artigheter i alla fall. Framför allt om dom upprepas många gånger. Detta gör att man blir extra misstänksam när personalen på Sunkus säger Arigato gozaimashita! för femte gången när man har handlat för 21 yen. Vad är det man har köpt egentligen, som dom är så glada att bli av med...?

Det finns en mycket rolig lek man kan leka i Japan. Leken heter Irasshaimase, konbanwaaaa----!. Så här leker man Irasshaimase, konbanwaaaa----!:
Man går in i en medelstor butik, exempelvis en Book-Off. När man går in möts man av välkomstfrasen Irasshaimase, konbanwaaaa----!. (Frasen motsvarar ungefär "Välkommen in, god kväll".) Frasen upprepas av folk längre in i butiken, Irasshaimase, konbanwaaaa----!; ännu längre in, Irasshaimase, konbanwaaaa----!; ännu längre in...

När man går runt i butiken hör man ibland på avstånd någon obestämd stans ifrån någon ropa Irasshaimase, konbanwaaaa----!. Det kan då vara så att någon har gått in i butiken, och den första som ropar är en person som ser detta hända. Upprepandet kan dock vara i över en minut, och det händer att en som ropat Irasshaimase, konbanwaaaa----! får höra en annan anställd i närheten respondera på respons på respons på egen respons och reflexmässigt ropar ut sitt lockrop ytterligare en gång. Utan att någonsin ha sett om det kom in någon kund ens från första början eller inte.

Det är så man leker Irasshaimase, konbanwaaaa----!. När man står inne i butiken, och har tränat tillräckligt för att få till det rätta nasala uttalet, ropar man själv ut ett Irasshaimase, konbanwaaaa----! och hör hur personalen repeterar frasen per automatik. Om man är två kan man tävla vem som når flest upprepningar. Mycket rolig lek. Det finns en svensk motsvarighet, som går ut på att härma storlom och se om den svarar: oooOOO, ho hooooOOO...

Berömda sista ord

Jag vet inte om det var Howl-affischerna som hela Hard-Off var tapetserat med, möjligen i kombination med otaliga tevemonitorer som i förberedande syfte för DVD-releasen den sextonde november vrålar ut trailern för full hals, men jag lämnade butiken mycket trött, och med Kite på laserdisk.

Jag tänker: Jag har köpt Kite (!) på laserdisk..., och känner mig ännu tröttare. Jag hatar Miyazaki, konsumtionssamhället Japan och mina Kite-laserdiskar. Jag går ned i tunnelbanan. Hoppas på att något kul ska hända. Det gör det inte. På perrongen står två ganguro.

Det första som händer är att den ena ganguron får ett mail. Hon tar upp mobilen och läser. Mailet är tydligen mycket upprörande, för hon finner sig föranledd att extremt gällt skrika Nani kore waaaa...!!! (sv. ung. "Vad i..."). Hennes kompis försöker få sig en titt. Nani kore waaaa...!!! upprepar ganguro 1. Nani koreeee...!!!

Jag står och undrar varför i hela världen jag köpt Kite på laserdisk.

Efter det femte eller sjätte Nani kore waaaa...!!!, varianter inräknade, har ganguro 1 blivit så upprörd att hon måste vifta ordentligt med mobilen. Mobilen har så många smycken att den ser ut som om den försökt sig på en rastafari-look. När ganguro 1 viftat ett par vift med mobilen tappar hon sin biljett.

OBS: Man behöver biljetten för att på laglig väg komma ut genom spärrarna vid utgången på sin destination.

Ganguro 1 pekar på biljetten, som långsamt glider iväg på grund av golvdraget. Nani kore waaaa...!!! Hon stirrar på biljetten, sen på sin kompis, sen tillbaka på biljetten - tror hon. Biljetten är försvunnen. Den har blåst ned på spåret. Nani kore waaaa...!!! ylar den mörkhyade varelsen och vaggar dumt mot kanten av perrongen och tittar ned.

Nu kommer det ett tåg! meddelar skyltarna. Ganguro 1 klättrar ned på spåret. Hennes kompis skrattar och leker förstrött med sin egen mobil. Den är skrikrosa. Plötsligt dyker ett ljus upp i tunneln. Reflektionen mot tunnelväggarna växer till två strålkastare som hastigt rör sig mot stationen. Ganguro 1 har just fått tag på sin förrymda biljett, och kastar ett öga på mobilen. Hon tittar mot tunneln. Nan... koreee...!!! För ett ögonblick får jag för mig att jag ska få se ett av de här berömda japanska fallen av självmord framför framrusande tåg. Tåget tutar irriterat: "FLYTTA PÅ DIG! DU STÖR MIN TIDTABELL!!!"

Ganguro 1 får plötsligt väldigt bråttom att avlägsna sig från spåret. Precis när hon fått bort platådojorna från tågets skottlinje brakar tunnelbanan in på Ikeshitas station. Hon vinglar en aning mer skakigt än normalt tillbaka till sin kompis, som visar henne sin egen mobil. Hon tar den skrikrosa mobilen i handen.
Nani kore waaaa...!!!

Kite, tänker jag trött. Jag har köpt Kite på laserdisk.

Minna de FESTA da yo!

Det är visst partaj idag...

Tyvärr har jag ingen scanner, så ni får nöja er med fotografier av den plansch i Kamimaezu där jag först varseblev fenomenet.



(Min personliga favorit ovan.)


Dagens nyheter är sponsrade av Calle Starfighter. En god man.

Två typer av ondska

Jag går på kabuki. Föreställningen hålls på teatern Misonoza i Fushimi i Sakae. När jag kommer dit har just den tidiga eftermiddagsföreställningen tagit slut och jag trycker mig mot en vägg och väntar på att floden av parkettpublik ska avstanna. Parkettpubliken består uteslutande av personer över sextio med en årsinkomst på över motsvarande 640.000 SEK. Omkring nittio procent är kvinnor. Hälften av kvinnorna bär wafuku. En del stannar och pratar med Watanabe Hisao, föreståndaren för teatern. Watanabe talar extremt formell japanska och mycket underlig engelska. Han är även den som har försett kvällens föreställning signerad Kawatake Mokuami år 1862 under de sista åren av Tokugawashogunatet, Shiranami gonin otoko (白波五人男 "Fem ohederliga män") med den engelska undertiteln Evile Flowers from the Underworld.

Tredje raden brukar vara både den bästa och billigaste positionen för teater. Så även på Misonoza. Trots att biljetten till viss del sponsras av Nanzan blir det inte gratis. Det kostar 4000 yen (270 SEK). Därför blir jag lite förvånad när ett par studenter bakom mig på högljudd engelska börjar prata om hur tråååkigt det är med kabuki. Samtalet pågår tills namnutroparna (som från teaterns bakre rader proklamerar skådespelarnas namn vare gång dom entrar alternativt lämnar scenen, eller levererar en längre monolog, slagkraftig oneliner eller krumbukt av sedvanlig kabukinatur) tillkännagivit att Nakamura ya! (för den världsberömde Nakamura Kanzaburo). Då somnar amerikanerna. Varför betalade ni då 4000 yen!? Och GE FAN I ATT SNARKA!

Kabuki spelas uteslutande av män. Ironiskt nog grundades konstformen av en kvinna, Okuni - en tempelprästinna och förmodligen hora. Efter ett tjugotal år av denna säregna blandning av sång, dans och teater började teatrarna inse att man lockade med publik om man lade till ett par ordentliga sexscener i föreställningarna. Nästa teater kontrade med att inte bara lägga till riktigt saftiga knull på scen, de erbjöd också en speciell form av vad vi numera kallar backstagepass. När konkurrensen om de populäraste skådespelerskorna blev för hård tog de mest aktiva besökarna för vana att medföra massor av vapen till föreställningarna. Till slut fick det paranoida Tokugawashogunatet för sig att detta förmodligen skulle leda till svårt gatuvåld och oroligheter, och försökte förbjuda kabuki. Detta var givetvis omöjligt, eftersom det var så populärt, mycket populärare än shogunatet. Så istället förbjöd man bara kvinnor att skådespela i kabuki. Kabukibranschen togs då över av bögporrindustrien, som gjorde den lite mer rumsren för att inte riskera polisen på sig. Eftersom Japan är ett så konservativt land har inte branschen upptäckt Meijirestaurationen år 1868 än. Det var ju bara 140 år sedan det hände.

Kvällens föreställning innehåller även ett av litteraturhistoriens största ugel: Benzen Kozo Kikunosuke (spelad av tidigare nämnde Nakamura Kanzaburo), den bildsköne banditen som i första akten smickrar in sig hos den sköna Senju Hime för att stjäla hennes guldskrin (representeras i föreställningen av en runt, rött knyte som ser ut lite grand som en julost). När prinsessan inser att hon blivit lurad slungar hon sig ut för ett stup vid en shintohelgedom på berget Mikoshi Ga Take. Benzen står och bollar skrinet i handen, så förvånad att han överger kabukins "stränga" 7-5-7-5-morarytm och den extrema formalitetsnivån han hittills hållit, för att vända sig mot publiken och förmanande säga Ozoroshii koto da!, varpå han i nästa akt klär ut sig till naiv adelsdam för att smäda en kimonohandlares sortiment och stjäla dagskassan. Se och lär, Shaw.

En storm av åsikter, någon annanstans

Nej nu jävlar.

Årets Nobelprisdrama måste vara det mest löjliga i historien. Vi har redan läst dom här inläggen på fjortisforum befolkade av Harry Potter-fangirls. Det enda som krävs för fullbordan är ett Engdahl/Ahnlund-slashfic där det tydligt framgår att Ahnlund egentligen är bitter för att han blivit dumpad till förmån för Ebba Witt-Brattström. Stackars man.

Eftersom Engdahl förhoppningsvis har viktigare saker att syssla med än att per media peta på Ahnlund ges den bästa summeringen av fallet av ytterligare en "mannen på gatan". Signaturen Luther från SvD.

Jasså, han gillade inte henne.

Det är ju inte att överreagera, att säga upp sig för att man inte har samma smak, som andra.

Jag får ta ett snack med chefen om gardinerna på kontoret, byter han inte får jag säga upp mej.


Den utlovade tyfonen uteblev, till min stora förtret. Nu slipper man ju inte sin tråkiga översättningslektion (som går ut på att man i en och en halv timme går igenom hemuppgiften). Jag plockar med mig någonting att läsa. Idag blir det Discommunication.

Katastrofer

DJ iTunes bestämde sig idag för att spela följande låtar i nämnd ordning:
Hot Butter - Popcorn (Techno Remix)
Günther - Ding Dong Song
Kraftwerk - Popcorn
A(bba)(-)Teens - Super Trooper
Hot Butter - Popcorn
Chuck Norris - Walker, Texas Ranger Theme
DJ Crazy Frog - Popcorn Mix

En tyfon är på väg att braka in över landet och orsaka stopp i exakt en verksamhet: Universitetsverksamheten. Alla universitet stänger när det är tyfondags. Underligt nog verkar inte denna "säkerhetsåtgärd" omfatta särskilt många andra instutitioner. Bankerna har öppet, distriktskontoren har öppet, Mandarake har öppet, Book Off har öppet... Vänta nu, allt som är viktigt har ju öppet, och det är behagligt svalt och skönt, och väldigt häftigt väder att vara ute i (om man har ett bra paraply från 7-11). Hmm, hoppas tyfonen kommer hit, trots allt.

Asahi Shinbuns första reaktion på jordbävningen i Kashmir var att sannolikheten nu var väldigt låg för att den stora Tokaijordbävningen skulle komma i år. Inte ens en vecka efteråt ruskade en patenterad japansk jordbävning liv i Tokyo genom 5,6 på Richterskalan under sydvästra Ibaraki-ken.

I Japan Times läser jag att fågelinfluensan har nått Europa. Något slags expertkommentator i tidningen hävdar att influensan minsann inte alls är så farlig, men å andra sidan rekommenderar samma expertkommentator avhållsamhet hellre än kondomer och sexualundervisning som vapen mot AIDS, så man kanske inte ska lita blint på vad han säger för något. På andra sidan står det om en flygvärdinna i Sri Lanka som ville ha en ledig dag. Vad hon gjorde? Ringde in ett bomblarm, såklart. Vi lever ju på tvåtusentalet.

Svithiod 2 - Fujigaoka

Idag har jag varit i förorten. För att komma till förorten åker man med tunnelbanelinjen tills den tar slut. Idag åktes det till Fujigaoka, ändhållplats på Higashiyama-sen.

När man närmar sig Fujigaoka börjar tunnelbanan att bete sig märkbart svenskt. För det första åker den ut ur sin tunnel. För det andra börjar den låta mycket mer, ungefär som en svensk pendeltågsvagn. Man åker inte lika högt upp ovanför marken som när man åker med JR:s pendeltågslinjer, utan får nöja sig med en höjd över marken och en spårlayout precis som den efter SL:s gröna linje mot Hagsätra.

Till sist kommer man till Fujigaoka. Det ser exakt ut som i Stockholm.

Det är så Stockholmslikt att man måste stanna och gnugga sig i ögonen. Man ser bara ett (1) "höghus", med 6 våningar. Man ser inga kraftledningar i luften. Butikernas skyltar har pizzeriatypsnitt. Dock säljer inte butikerna pizza, det finns ju gränser. Dom säljer dock riktigt god glass. (Från söder om Nyköping, ja jag vet.) Sen upptäcker man att människorna på det stockholmska torget inte är araber från hooden, utan japanska lägre medelklassmänniskor på väg till och från sina villor. Arbetarklassen bor inte i förorterna. De bor i förorternas förorter.

Det som främst avslöjar att man inte är i en anonym Stockhomsförort är den enorma fascination för ens svenskhet man bemöts med. Visserligen var det rätt exotiskt att vara en av två helsvenskar på tjugotvå elever på lågstadiet i Uppsala, men ut till Fujigaoka verkar det komma en handfull europeer sammanlagt utslaget på ett kalenderår. Och ingen vet var "Yooroppa" ligger. Till slut har biträdet i butiken fått sin nyfikenhet någotsånär stillad genom att fått lära sig att säga "HHhej!" och han verkar ha fått för sig (efter en god stunds förklaring) att man pratar sverigeska i Sverige som inte ligger i Nya Zeeland och inte är en del av Spanien som Europa ligger i, och där det finns länder som talar samma språk som Nya Zeeland som inte ligger i Sverige. Men han verkar nöjd, så det får väl vara på det viset.

Dagens Nobelprissnack.

livejournal/community/nobelpriset_i_litteratur_2005

Man undrar ju.

Guardian:
Nobel Prize

There's no escape.
The big prick 's won out.
Will he fuck everything in sight?
Watch your back.
Posted by Graham on October 13, 2005 04:43 PM.

Graham - what are you on? You have nothing to say, so you swear - were you looking for another blog? You make as much sense as a knitted condom and are just as amusing.
Pinter deserved to win - well done, Harold.
Posted by Angela Carter on October 13, 2005 09:03 PM.

Världen har öppnat sin oktoberjulklapp och återigen upptäckt att dom på förhand inte visste vad som skulle ligga i den. Mest besvikna är Guardians mediablogg The Culture Vulture, som tydligen var övertygade om att en Ko Un, poet och ex-munk från Sydkorea, natruligtvis äntligen skulle få priset. Av kommentarerna på artikeln är nästan alla positivt inställda. Det är ju en britt i alla fall. En ond och kommunistisk britt, men ändå en britt.

Tack och lov för Horace Engdahl:
Jag läste i DN att en medlem i svenska akademin slutar på grund av att Jelinek fick priset förra året. Ligger det något i hans kritik? Jag vill gärna ha ett utförligt svar.
Staffan Sandgren
Eskilstuna

- Jag kan bara ge korta svar idag. Litteraturkritikern Jan Karlsson skrev i en kommentar i Bohuslänningen att Knut Ahnlunds artikel om Elfriede Jelinkes författarskap är "ett stolleprov utöver det vanliga". Det är en träffande formulering. Som litterär analys betraktad är Ahnlunds läsning undermålig och skulle inte godkännas ens i en 20-poängsuppsats. Det förbryllande är att Svenska Dagbladet låter herr Ahnlund begå offentlig harakiri på detta vis. Det är inte snällt.

...som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum.

Och det var Pinter. In your face, Ahnlund. Bevista Akademiens möten om du vill gnälla på att "fel låt vann" efteråt. Synd om Hesham Bahari bara, nu när inte Boken fick något i år heller. Han hade förtjänat det nästan lika mycket som Ali "Adonis" Ahmed Said.

Jag tycker inte särskilt mycket om Harold Pinter. Jag såg en TV-version av Fastighetsskötaren för något år sedan, och tyckte den var rätt intetsägande. Jag gillade The Last Tycoon, men det var väl mer för att det stod "Elia Kazan" i förtexterna som jag blev glad än för eventuella dramatiska mästerligheter. Jag menar, Samuel Beckett har redan fått ett pris. Fast å andra sidan har Hemingway också fått ett pris, och det hindrade inte att Coetzee och Naipaul och några till fick det.

Ja, jag vet. Alla måste skriva om priset. Så jag gör väl det också. Jag är inte så intresserad av priset som sådant. Jag ser rubrikerna, tänker "Åhå, Printer, det vet jag vem det är." och känner en sån där saknad som man får på julaftons eftermiddag när man inser att ens förväntansfulla väntan är över, oavsett om man blev besviken eller inte, och man tvingas vänta ett år till nästa gång. Men med Nobelpriset är det ju efterdyningarna som är det intressanta. Så vi börjar nu.

Tack och lov för att det blev en man i alla fall. De senaste 14 åren har vi ju haft 4 (fyra!) kvinnliga pristagare. Och med tanke på hur mycket färre kvinnor som är tillräckligt utbildade för att ha något att säga utslaget på alla samhällen i den akademiska nobelprisvärlden (det vill säga de länder som får pris) så är det fan inte en fjärdedel som ska ha något pris. Framför allt ska inte Oates ha något pris. Hellre Hagio Moto, En grym gud härskar berörde mig bra mycket mer än Rape: A Love Story. Och om ledamöterna ska vara krassa, och belöna självutnämnt avantgardisktiska kvinnor finns ju alltid Missy Elliott, eller varför inte till signaturen Smulan på Svenska Dagbladets hemsida, som uttrycker sin förbittring över valet av pristagare på följande sätt:

Dra in färdtjänsten

Ska verkligen skattepengar gå till att transportera dementa och inkontinenta gubbar till börshuset på torsdagarna?

Det är ju ändå Ebba Witt Brattström, som via Horace, bestämmer vem som ska få priset. Hennes dåliga nattsömn, med groteska och absurda mardrömmar, har genererat Jelinek och nu Pinter. Förvriden politik och bannlysning av poetisk skönhet och visdom har nu blivit prisets signum!
Nästa gång blir det säkert en Hipp Hoppare som får priset.

Som sagt, Missy Elliott. Det lustiga med nobelpris i litteratur är att utnämnandet av denna pristagare plötsligt och oförhappandes alstrar en enorm mängd harm mot pristagaren. Bäst var en reaktion från en Metrosartikel efter Jelineks utnämnande, som ställde frågorna ""Kände du till Elfride Jelinek tidigare, och har du/tänker du läsa något av henne?" till mannen på gatan. Mannen på gatan, en krögare från Sydsverige svarade: "Jag har aldrig hört talas om henne. Därför tänker jag inte läsa något av henne." Mycket bättre är ju inte demiledamoten Lars Gyllensten heller. "Jag fick avsmak för Jelinek redan när Akademien presenterade henne som vinnare. Jag sade till mig själv då att ”det här är inget jag ska bry mig om att läsa” och det har jag inte gjort, inte heller har jag sett hennes pjäser eller filmer." (källa)

Och så kan man koppla av med att läsa lite "Oooh varför kan inte Astrid Lindgren få priset någon gång nu då?"
Njuter killen dåå?
Jag tycker att om någon svensk ska ha priset ska det fan vara Kai Martin. Jag kan satsa bra många kronor på att det är fler personer som har hört Paradoxal än som läst en enda dikt av Tranströmer. Annars passar det väl nu när priset "post-Jelinek" alltså plötsligt kan ges till neonaturalister att Marilyn Manson får priset, om nu någon "mannen på gatan" hört talas om ska få det. Vem annars kan rymma så mycket ilska i en så kort text. Jag förstår inte vilka stenar folk sover under, det är ju inte som att någon okänd författare har fått priset, inte sedan Gao Xingjian fick sitt år 2000.

För med den post han har kan ju inte Engdahl själv få priset. Även om han förtjänat någon ordentlig belöning för det underbara sätt han akademiskt skrattar ut Ahnlund:
Reportern: "Kommer Ahnlunds avhopp att påverka valet av litteraturpristagare?"
Engdahl: "Den frågan finner jag extremt egendomlig, även bortsett från att beslutet redan är fattat och kommer att tillkännages i övermorgon."

Oh, och apropå fel låt vann...

En anekdot

En amerikan gick en dag till CJS-kontoret och sade:
Shöotto syuumimäsen kerrredöomöo...
Det visade sig att han ville anmäla sin värdfamilj, som han tyckte visade obehagliga och kriminella tendenser. Han tänkte egentligen polisanmäla dom, men ville ha hjälp med språket.

Vad hade nu denna värdfamilj gjort för kusligheter för att den amerikanska studenten skulle anse sig nödgad att vidtaga dessa drastiska steg och mått? Var med i vår gissningstävling och vinn en resa till Rissne.

Ingen?

Rätt svar är:
Fadern i familjen läste (*svälj*) och visade tydligt sin uppskattning för (*flämt*) Osamu Tezukas Aufruf an Adolf!!!

Det tog ett tag för de anställda på CJS-kontoret att förstå vad den upprörda amerikanen med den förskräckliga brytningen egentligen menade. Jag stod personligen och bevittnade fenomenet med att slåss med lite traditionellt pappersarbete (oooh, så nostalgisk jag kommer att vara över dessa förbannade blanketter när jag kommer till Sverige igen) vid HOUSING SECTION-disken, och blev varse händelsen när hälften av kontoret kom in i det andra rummet för att skratta. När jag lyckats ta reda på vad saken rörde sig om och gått ut i lobbyn för att se hur det hela avlöpte, verkade CJS ha antagit ståndpunkten att amerikanen i fråga var en farlig monoman som man inte skulle reta i onödan. Jag förstår till fullo deras synpunkt.

Du kanske vill flytta till ett av studentboendena i stället? undrade CJS försiktigt. Det finns ett rum ledigt här på... Yamazato Koryu Kaikan.
(Jotack, och bo bredvid den där underliga svensken som läser annan "kontroversiell" manga, som Kim Jong-Il, en biografi...)
Jag fick panik och beredde mig att i förebyggande syfte döda amerikanen.
Amerikanen vägrade flytta till mitt studentboende, han ville fortfarande "få en blick i den japanska kulturen", och blev efter mycket om och men (fick jag veta några dagar senare) överflyttad till en fanatiskt presbryteriansk familj så långt från Yamato damashi man kunde komma, och uppges trivas utmärkt.

Det stora samtalsämnet bland studenterna från Tenessee dagarna efter händelsen:
Hur ska man lämpligast gå till väga för att smuggla denna nazistmanga genom tullen in i USA?
Varför köper dom helt enkelt inte den amerikanska utgåvan?

Sa-sa-sa-sakae *scratch, scratch*

Jag går genom Sakae. Sakae byggs upp av två parallellgator, Hisaya-odori och väster om den Ozu-dori, som tror att dom kan bräcka Unter den Linden genom strength through numbers.
Dom misslyckas.

Det finns en scen i den mycket underliga parken omedelbart öster om Hisaya Odori. Det ska tydligen bli någon form av uppträdande på scenen så jag går dit. Det duggregnar och den mycket glesa folkmassan har färggranna paraplyer och kläder för över tusen kronor plagget på sig. Jag känner mig som katten bland hermelinerna som gaikokujin bland gotiska lolitor, hippa HMV-grabbar och trendiga ganguro med pojkvänner. Ett tråkigt garageband spelar på scenen. Jag står längst bak och känner mig trött, jag kommer direkt från Mandarake och har hela ryggsäcken full av Hikari no densetsu. Garagebandet ser ut som Nirvana gör i serien om Kurt Cobain och låter som X (senare X-Japan) gjorde 1980.

Bandet går av scenen, och upp kommer två glada "unga" män som tydligen ska föreställa någon slags ansvariga för evenemanget. Dom får mig osökt att tänka på Perikles och Arkimedes. Publiken börjar droppa av, men ersätts av ett mindre antal ungdomar med bak-och-framvända basebollkepsar och pösiga mjukisbyxor. Inte en enda av dom bär på ett paraply. "Konferenciererna" försöker leka Lasse Berghagen och låtsas entusiastiskt presentera ett "lovande kollektiv av den nya, undergroundiga hip-hopen". Jag gnäller under mitt paraply och vill gå därifrån, men jag har just satt ifrån mig min tunga ryggsäck och behöver lite tid att samla kraft för att axla den på nytt. Konferenciererna låter skitnödigt hurtiga, precis som Jan-Åke Hillerud på Barnens lördag på Konserthuset i Stockholm: "Ååå så klämmer vi i allihopa nu med lite BATTLE RAP!!"
"WII DEDIKEITO SHIZU SONG TO JURASSIC FAIBU!!" ryter ledaren för det munkjackeklädda gänget och helvetet brakar lös. Det låter som om Ayo gjort en cover på Shakkazombie. Jag ska inte ens behöva tillägga att det suger.

Efter en enda låt beslutar jag mig för att den tunga ryggsäcken är bättre börda än japaner som önskar att dom var white trash i USA så att dom kunnat bli PRECIS SOM EL-P!!! VÄRSTA AVANT-GARDE!!! TEH REVOLUTION!!!, så jag går. Etnokomplexet i parken är till och med så illa att molnen gråter, och ett ösregn dränker Sakae. Jag åker hem via Hard-Off och köper Nadesico på laserdisk. Nollställer hjärnan med Laleh och Hokuto no Ken, och längtar efter en värld där hip-hop byggs av texter och produktion, och inte av att man har samma utrustning som Neptunes och samma mössa som 50 cent.

Svithiod 1.5 - Danmark

Det hela börjar i Kakuozan med Starbucks. Starbucks serverar kaffe som känns väldigt danskt, och sliskiga sockerdräggiga saker som känns väldigt danska. Faktum är att Starbucks känns lite grann som det mest danska man överhuvudtaget kan företa sig. Om det inte varit för faktumet att det råder rökförbud på Starbucks.
Det är förresten väldigt lustigt att det ska råda rökförbud på just Starbucks av alla ställen. Det gör att rökförbudet spridit sig, från campusområdet på Nanzan Daigaku till det mest ökända av alla kaffesörplarställen.

Ute faller danskt, kallt Nordsjöregn. Det är första gången regnet är kallt under min vistelse i Japan. Undrar var dom har fått tag på det här lågtrycket någonstans? Norrut ligger tvåtusen meter höga berg, som stoppar regnväder från Japanska havet, och söderut ligger Stilla havet, inte särskilt känt för kallt regn i början av oktober.

I en butik som säljer träleksaker är H.C. Andersen dagens hjälte, idag som alla andra dagar. Butikens ägare blir mycket lycklig över att en svensk kliver in, och förklarar att större delen av butikens sortement är tillverkat av trä från Sverige. Hälften av butiken är Micki. En fjärdedel är en italiensk firma som har sina två fabriker, "verkstäder" kallade, i Danmark. En fjärdedel är originaldesign av den för mig tidigare okände Waku Yôzô (和久洋三), som vid närmre efterforskning visar sig vara en av världens främsta designers av leksaker för barn. Träleksakerna är inspirerande. Jag återser bitar av det tågset jag hade när jag var liten, och upptäcker att man numera kan ta loss propparna som binder samman olika skenor, så att man inte behöver bekymra sig längre om vilken ände som har hål och vilken som har en propp. Jag blir glad. Nästa generation kommer att kunna bygga leksaksstäder som stämmer mer överens med deras fantasier än vad jag kunde.

Jag träffar Nelli, Nanzans enda danska. Vi samtalar på skandinaviska, världens underligaste språk - en synkretistisk blandning av svenska, norska, danska och engelska, samt i vårt fall lösryckta japanska ord. Det duggregnar, men regnet är varmt. Så fort det ser ut att kunna bli mulet börjar nya rykten gå om tyfoner. När duggregnet går över i ösregn tar jag skydd på ett nudelhak, där jag äter ramen medan radion spelar bubblegum i 45 minuter.

I tidningen läser jag att hälsovårdsmyndigheterna ger anmärkning till Kentucky Fried Chicken. Jag önskar att Lawson sålde smørrebröd. En maskin i Fushimi visar sig sälja Carlsberg, förutom Asahi, Yebis och Heineken. Jag tittar i kalendern en kväll, och upptäcker att det nästan gått ett år sedan J-popcon 2004.

Så är det.

Nej! Curry kräva dessa drycker!

Översta raden, från vänster
Boss Coffee: Rainbow Mountain Blend
Smakar kallt kaffe. Orsak: Det är kallt kaffe. Förmodligen köpt på ICA på Torkel Knutssonsgatan på Södermalm.
Pokka Coffee: DRIVER
Nu jäklar. Kofein! I aldeles för liten burk, så när man väl börjar känna de dyrbara (kalla, förstås) dropparna, så är det slut.
Sun Pokka: Orange 100%
Smakar MER med äppelsmak. Ja, ni läste rätt. Äppelsmak.

Mellersta raden, från vänster
Koiwai Mikan
Den här är mest rolig för att den har samma namn som Koiwai-sensei. Hur den smakar gör det samma. Typ syntetisk mandarin blandad med kokos. (!) Men den heter Koiwai, och borde alltså boosta mina betyg.
Pokka: Yawaraka Milk Cocoa
Gott. Smakar som riktigt bra blandad O'boy, ni vet sånt som bara favoritfritidsfröken kunde göra på lekis. Nam nam nam. Jag saknar en kall, mörk, svensk höst.
Boss: Caffé Latte
Kall latte mixad av en förklädd Lattemannen, med pipa och amerikansk 50-talsfrisyr. Smakar Sofo. Mycket Sofo.
Café La Mode
Ytterligare en burk standardkaffe. Inte lika starkt som Pokka Driver, men smakar i alla fall inte espresso, som burken hotat med.
Attaka Milk Cocoa
Slisk. Det här är banne mig INTE Pokka. Och det blir inte ett bättre märke bara för att man slänger i tre skedar vaniljsocker i varje burk.
Pokka: Real Gold
RIKTIGT KAFFE! RIKTIGT KAFFE! Varför smakar inte kaffe som man låter kallna i Sverige så här gott!?
Pokka: M-Coffee
"M" visar sig stå för "mjölk" och inte för "Mörderer" som man hoppades. Smakar som kaffet man förväntar sig att Blixt Gordon dricker. Utspätt, pojkigt och med en attityd som räddar Universum.
Ikasu Banana
Mosad banan i sockervatten. Nästan gott.
Kirin Lemon
Läskande, syrlig, och känns inte ens skadlig för tänderna. Bravo, Kirin.

Nedre raden, från vänster
Cafe Latte
Utspädd O'boy med någon form av besk bismak. Kaffe? Ingalunda.
Calpis Water
Det här är nog den bästa versionen av den även i Svedala berömda mjölksyredrycken. Mindre syra, inte lika söt och väldig, väldigt god.
Vitamin C.C. Lemon
Den ohyggligt koncentrerade dosen C-vitamin ylar i blodomloppet redan efter första klunken. Dessutom är den medicinskt kraftigt beroendeframkallande. Till all lycka god.
Bubble Man
Den här eländiga vinbärssmaken är förmodligen orsaken till Japans höga självmordsfrekvens. Visserligen är den god i början, men smaken finns ju i allt, så var kommer man undan den!? Det här är flaggskeppet för Japans mest uttjatade smak. Kraftigt kolsyrad.
Orange Peach
Blanding av syntetisk apelsin, syntetisk persika och en viss syntetisk vinbärssmak...
natchan! (apelsin)
SJ-jos (på den tiden det faktiskt hette "jos") från min barndom.
natchan! (äpple)
Dito.
Simple made NECTAR
Innehåller lite mindre frukt än den s.k. "juicen" som finns här. De tio procentenheterna frukt som tagits bort har ersatts med socker. Sockerkicken känns mer i blodet än ev. kaffein i den eländiga flasklatten, hursomhelst.
Calpis Soda
Folk som bor i Stockholm kan gå till JFK och handla själva. För er andra kan jag upplysa om att det är mjölksyrad läskedryck, typ. Och godare i Japan än i Sverige. Varför vet jag inte.
Pocari Sweat
Tusen procent socker, och resten är körsbärssyntetiskt sukurat. Urkel och irrk. Hade det inte varit för att det var trettioen grader varmt och jag åt curry hade jag aldrig druckit ur den. Men curry kräva dessa drycker.

"Jag vill också jobba med media!"

Det händer saker i världen. Japan Times sysselsätter sig med att publicera nyheterna i artiklar dom översätter från Asahi Shinbun (japanska till engelska) och från The Observer (engelska till eh... engelska). Japan Times är Japans största engelskspråkiga tidskrift, och är egentligen riktad till utlänningar som bor i Japan; varför nyheterna är betydligt mer internationella än i Asahi.

Detta är vad Japan Times har haft av intresse den här veckan:

Det har varit två toppnyheter. För det första så får premiärminister Koizumi ordentligt med kritik, nu senast även från Osakas Högsta Domstol, för sitt besök vid det shintoimperialistiska Yasukuni. Japanerna är delade i två läger; ett liberalsocialistiskt som hävdar att premiärministern fan ska få göra vad han vill på sin fritid; och å andra sidan ett (ultra-)konservativt som hävdar att premiärministern bara är en förlängning av nationen, "och det ligger inte i nationens intresse att avlägga officiella visiter till Yasukuni".
Den andra toppnyheten är aningen mer exotisk för den svenske läsaren, och påminner återigen om att Japan inte är tillräckligt sekulariserat för att ha avsagt sig rätten att ta livet av sina medborgare. Ett gift par, Futashi Matsunaga och Junko Ogata, har dömts till döden genom hängning efter att ha på basis av enbart Ogatas vittnesmål befunnits skyldiga till att ha torterat, utpressat och mördat sju personer (inneboende hos paret i deras hem i Fukuoka). Tidningsartikeln svävar härifrån ut i en lång Expressenesque utläggning om hur otroooligt grymma dessa lömska dåd var, för att man riktigt ska förstå varför dödsstraffet var lämpligt att tillämpa i detta indicielösa fall. Asahi, däremot, vandrar omedelbart in i ett flamewar mellan blodtörstiga dödsstraffsförespråkare å ena sidan och en allians av Amnesty International ("dödsstraffet är ett hån mot människans rätt till värdighet") och de ultrakonservativa ("dödsstraffet är en utväg som signalerar att nationen misslyckats med hanteringen av sina brottslingar, och JAPAN MISSLYCKAS ALDRIG!!!").

Vad en ämbetsman får och inte får göra har en annan sida också. Tokyos guvernör Ishihara yttrade för en tid sedan i ett offentligt sammanhang att franska inte borde räknas som ett intellektuellt språk, eftersom man inte kan räkna på franska. Tokyouniversitietets Institution för Franska sände omedelbart guvernören ett antal läroböcker i franska, franska läroböcker i matematik för lågstadiet, och en miniräknare. Nu anser hela oppositionen och en stor del av Ishiharas partikamrater att "sparken" kanske vore en lämplig åtgärd.

Vad dödsstraffet anbelangar så har en debatt brutit ut om huruvida hängning (för närvarande Japans enda metod för avrättning) är en olämplig straffmetod eller ej. Regeringen beslutade i förra veckan att alla avrättningar ska läggas på is tills en utredning i frågan publicerats i November. Detta hindrade dock inte Fångvårdsöverstyrelsen i Osaka att dagarna efter beslutet hänga en före detta polisman som var dömd för mord och våldtäkt på två unga flickor. För detta, och för Yasukuni, utsätts Koizumi dagligen för medial äggkastning; det finns till och med en manga som ungefär heter "Idiotiska saker Koizumi har gjort" och som går varje vecka i en mindre dagstidning som stöder Socialistpartiet.

Fast den bästa nyheten handlar inte om Japan, utan om Katrina of New Orleans Fame. Enligt flera källor har delfiner tränade av den amerikanska flottan rymt ut i Mexikanska Golfen när deras reservoarer piskades sönder av orkanen. Delfinerna är beväpnade med sömnampullgevär och tränade till att skjuta på alla former av mänskliga skepnader, som kommer att sova i upp till 40 timmar efter att ha blivit träffade. Vindsurfare och dykare, beware! Talesmän för den amerikanska flottan har bekräftat dessa delfiners existens, men vägrar kommentera uppgiften om att 36 delfiner ska saknas efter orkanen.