;

Jag är en man av långa meningar. På sätt och vis är ju detta säkert lite häftigt och intressant, ger väl en anda av akademisk språklig bildning (eller åtminstone någon slags prägel av personlig stil) på mina texter. Och det kan ju vara bra. Men det har förmodligen nackdelen att texterna blir ganska svårlästa. Dessutom älskar jag paranteser, som varje läsare snabbt kan se. Så för att göra mina meningar lite mer lättlästa har jag bestämt mig för att försöka anamma två reformer.

Den första reformen är att införa någon styckindelning som är mer generös med nya stycken än vad jag tidigare varit förtjust i. Det är inte så svårt. Man trycker på backstegstangenten lite oftare än vad man gjort tidigare. Det är allt.

Den andra reformen är svårare. (Ni observerade väl förresten att jag gjorde ett nytt stycke nu! Risken finns förstås att jag överdriver det här med styckesindelning och åstadkommer ett sånt där gymnasialt pretentiöst skrivsätt där man liksom ger en föregivet subtil emfas till var och varannan mening genom att ge den ett helt eget stycke. (Alla som läser svensk videospelsjournalistik vet vem och vems imitatörer jag åsyftar i och med detta. (Och såsom medelst Peanos postulat kan vi se att det här är en himla mängd paranteser.))) Reformen är att införa en fin och klassisk symbol för delandet av långa meningar: semikolonet.

(Genom att lägga in den där långa parantesen, döljer jag att stycket är skrivet på precis det pretentiösa sätt som jag varnat för. Och dessutom är den här parantesen skriven på exakt samma maner: i ett eget stycke.)

Det finns ett stort problem med införandet av semikolon i mina texter. Och det är lite pinsamt för mig att redogöra för det problemet. Problemet består inte i att jag har spillt något äckligt över just den tangenten på tangentbordet. Det förstår ju alla och envar, det är ju samma tangent som min favorittangent kommateringstangenten. Nej, problemet är av mer penibel natur än så: jag är inte helt säker på hur man egentligen använder semikolon.

Visst är det pinsamt! Förstör nästan hela min image som sammanställare av läsbar text. Men å andra sidan har jag ju ingen sådan image, så hela det resonemanget är totalt irrelevant. I själva verket så är enda anledningen till att jag nu tänker börja använda mig av semikolon i mina texter att jag ska kunna skryta med att jag minsann kan och brukar använda mig av semikolon där det passar. Och det passar på både det ena och det andra stället, många av mina mer malplacerade och för läsförståelsen försvårande kommatecken skulle med fördel kunna utbytas mot ett sådant. Så vi får se. (Uppmärksamma läsare har förstås redan sett att jag har tjuvstartat med semikommateringen i mitt förra inlägg, men det beror på att det är skrivet efter att jag påbörjade utkastet till det här föreliggande.)

Antal semikommatecken i denna av långa och otympliga meningar fyllda text: 1 (rubriken).