Vänster ben

Jag har skadat mitt vänstra ben. Närmare bestämt vänster knä. Jag har bestämt att ge benet till trettondagen på sig att repa sig, och om det inte gör så, så får jag gå till Vårdcentralen.

Har köpt bra träningsskor. Ergo: första steget till att bli en Man av Muskler. Nu krävs bara att vänsterknäet slutar göra ont, så man kan börja träna också. Det har uppgivits för mig, att man för att bli en Man av Muskler måste träna också, det räcker inte med att köpa skor som en annan Carrie Bradshaw.

När man har skadat vänster ben, och haltar som en... person som är halt (det finns säkert någon allmänt etablerad liknelse egentligen) så inser man hur illa handikappanpassat vårt ändå extremt moderna svenska samhälle är. Jag var idag ut att köpa en anteckningsbok på Akademibokhandeln (det blev för övrigt oplanerat en opassande dyr sådan: Moleskins specialbok för att fira den trettioårsjubilerande Pac-Man, trots att jag är lite sent ute till jubileet) vid Sergels torg. Golvet var av fin och förmodligen tänkt som ljuddämpande, mjuk mörk parkett av någon form. Parketten sviktade en liten aning under stegen. Under normala förhållanden skulle jag väl inte ens ägnat det någon tanke. Kanske tänkt "Fint golv". Fast eftersom jag ju är en bitter surgubbe i vardande, skulle jag väl snarare ha tänkt något i stil med "Parkett! Finns det inget viktigare de kan återinvestera sin hutlösa vinst i - till exempel ett mer uthärdligt utbud av BÖCKER!".

Hur som helst, detta parkettgolv gav omedelbart sig till känna i mitt vänsterknä. Det gav sig till känna i mitt vänsterknä till en sådan grad att när jag lämnade bokhandeln kunde jag inte längre gå ens till synes oberört, som jag kunnat när jag trädde in genom de fotocellstyrda tröskellösa dörrarna. Jämnt och lättillgängligt? Jovisst. Men inte så handikappanpassat som man som fullt frisk tror, när man endast mäter handikappanpassning i tröskelhöjder och gångbredd.

Inte bemöts man alltid med någon vidare hövlighet som skadad men i övrigt till skenet ung och viril man i sina bästa år. Att gå utför trappor är numera en riktig pärs, och en omständig fysisk övning i skademinimering. Det tar dessutom tid, något den flåsiga gubben bakom mig i trapporna ned från viadukten vid Flemingsbergs station inte kunde acceptera, utan naturligtvis var tvungen att ryta åt mig för att det tog mig sådan tid att gå ned för varje steg. När han rusade runt mig och började stånka in i gångtunneln straffades han dock direkt av ödet - en isfläck satte resolut ett temporärt och ganska genant stopp för den flåsande färden. Dock endast tillfälligt, och trots att det i regel är mig främmande att önska mina medmänniskor fysisk skada (hrm...) så kan jag inte låta bli att tro att vissa nog kunde vara mer än andra betjänta av erfarenheten att ta sig fram genom det handikappanpassade Sverige med skadat ben.

Men det är en erfarenhet som fler nog kunde vara betjänta av. Även om det är oskäligt att önska dem något sådant som ett skadat vänsterben.