Weinachtsoratorium

Det finns många "klassiska" (i meningen icke-individualiserad eller icke-inspelningsbaserad musik) stycken vilka det existerar flera godtagbara, eller rentav eminenta, inspelningar av. Men i vissa fall existerar det inspelningar som gör andra existerande inspelningar av samma stycke obsoleta, eller som i detta fall, i det närmaste onjutbara. Det finns fortfarande andra framföranden av Bachs juloratorium som går att lyssna på. Men det finns mig känt endast ett framförande som kan sägas vara fulländat: Teldecs inspelning från 1973 med Concentus Musicus Wien under ledning av Nikolaus Harnoncourt. (Tydligen finns den utgiven på CD också, 1992. Här ligger även en länk till en (laglig) nedladdningssida, men kvalitet på ljudformatet där har jag ingen information om.

Förresten irriterar mig etiketten "klassisk" musik så mycket att det förtjänar ett eget irriterat inlägg, nu när jag ändå håller på med surgubberierna. Vad då "klassisk musik"? De ännu mer inbitna surkartarna morrar ju exempelvis redan åt mig för att jag börjat författa något slags hyllning till en inspelning av Bach.
-Bach!? Nu börjas det igen med det här jämmerliga barock-dunkadunkat! Vad är det för fel på riktig, fritt flytande musik - Palestrina, Byrd, de Victoria, Soriano...
-Soriano!? Är du inte klok i huvudet? Såna där nymodigheter kanske passar åt illiterata spolingar, men för en uomo di lettere duger inte sånt där modernistiskt skorrande! Nej, här prioriteras skönhet framför monomant framåtrusande.
-Jaha, jaja, om man är så svagsint att man nynnar med till något så neandertalsmässigt som Allegris Miserere, så förstår jag ju givetvis att man inte kan gå en milimeter utanför den papistiska normen för hur musik låter.
-Din mamma brukar inte ha något mot Miserere, det är perfekt musik att ha i bakgrunden när man gör det man gör när man träffar din mamma!
&c &c &c...

Men i exempelvis Alltid på en söndag, Vassillis Bolonassos eminenta radioprogram, blandas friskt Soriano och Byrd med ännu äldre tongångar, kanske Dunstaple eller de Machaut. Ibland känner sig DJ Bolonassos lite extra vågad och drämmer till med något ultramodernt, typ någon tidig Haydn. Och varje program avslutas med just Bach.

Jaja, Bach var det ja.
Häromsistens, det var alltså en söndag eftersom Alltid på en söndag som namnet antyder för den läskunnige alltid sänds på söndagar (P2, söndagar 0904-1100, lyssna om ni är vakna) som Bolonassos sände första delen av någon nyare inspelning av Bachs Weinachtsoratorium. Första koralen gick alldeles för fort, men frånsett det kändes det ganska mycket som Bach. Men bara ganska mycket. Det är alltid något som inte riktigt stämmer.

Några dagar senare letade jag efter nämnda oratorium på Spotify. Det visade sig att det fanns flera inspelningar. Jaha, tänkte jag. Någon av dem borde väl vara tillräckligt duglig för att duga som ackompanjemang när jag jobbar.

Lyssningarna lät ungefär såhär:
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...

Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Meh.


Eftersom jularbete utan Bach är otänkbart i ett civiliserat hushåll (jaja, tyst med er) så hade jag inget annat val än att leta fram Teldecs inspelning. Tonarten sjönk nästan en ters relativt de inspelningar som fanns på Spotify. Detta är Bach, detta är musiken på instrument som såg ut som de gjorde när Bach komponerade sitt oratorium; detta är musik framförd på det sätt musik framfördes när Bach tonsatte. På nästan alla skivor med klassisk musik ser man på konvoluten bilder på dirigent och orkester, porträtt- eller gruppbilder på solisterna. På Teldecs inspelning finns på konvolutet (förutom en klassisk målning av något dubiös relevans) bilder av instrumenten. Fokus hos Teldec har legat på något helt annat än vad som varit fallet hos de flesta andras inspelningar. Det finns många bra inspelningar av Weinachtsoratorium, men det finns endast en som är bäst. Och när man har tillgång till "bäst", nöjer man sig inte med "bara bra".