Humaniora

Varje gång man börjar läsa en kurs på grundnivå i ett humanistiskt ämne, nu senast teoretisk filosofi, så måste man vada igenom timmar av diskussioner av (inte med: för dessa personer är "diskutera" endast i undantagsfall ett transitivt verb) vuxna människor som ifrågasätter ämnet. Det slår aldrig fel, att man om man inom ramen för en grundkurs' curriculum sätter sig på en föreläsning om låt säga Platon, kommer man med största sannolikhet att stöta på minst en person som måste tala om för alla och en var som liksom vederbörande älskar att höra vederbörandes röst, att den platoniska formläran är idiotiskt nonsens.

Notera nu att detta inte är en kurs befolkad av doktorander, vilka i detalj har studerat Platon samt de två och ett halvt millennium av filosofisk utveckling och vetenskapligt avancemang som följt på denne man och hans tid. Detta är en kurs på grundnivå termin 1 (ett), och den som räcker upp handen om Platon har totalt läst halva artikeln Plato på engelska Wikipedia, samt i bästa fall bläddrat igenom utdragen ur Staten och Parmenides i Marc-Wogau (red.): Filosofin genom tiderna, band 1. Och visst, det står envar fritt att intuitivt eller utifrån egna mer eller mindre förutfattade ståndpunkter tycka både det ena och det andra om Platons formlära, Aristoteles' Nikomachiska etik, Kants kategoriska imperativ eller om Tractatus Logico-Philosophicus. Men var är självkritiken? Dessa personer ställer inte en fråga om sätt att läsa en text, eller hur olika passager eller formuleringar bör kunna uppfattas. De fastslår, oftast med synnerligen onyanserade formuleringar, sin åsikt som om den vore ett odiskutabelt faktum, och lämnar ytterst sällan ens ett minimum av utrymme för fortsatt diskussion.

Är det så verklighetsfrämmande för folk att förstå att, inte ens i ett ämne där litteraturen består av prosa på åtminstone ett ytligt plan begripligt vardagsspråk, det är en enorm avgrund i kompetens och förmåga att bedöma en frågeställning mellan en grundkursstudent och en filosof med år och hyllmeter av studier i ämnet i ryggen? Kan man någon gång få ana ett uns av självkritik bakom dessa tvärsäkra förkastanden från samma personer som sekunder tidigare öppet erkänt (man är frestad att säga "stoltserat med") att de inte ens läst de fyrtio sidor text som ska ligga till grund för dagens seminarium?

När jag tänker närmare på saken så är inte det här exklusivt för humaniora. Samma företeelse finns inom samhällsvetenskaperna. (Visserligen är det en öppen fråga om inte samhällsvetenskaperna rent rationellt borde kunna sammanföras med humanioran till en enhetlig typ av akademiskt studieområde, men det är en annan diskussion.) När jag senast försökte läsa nationalekonomi på vävbaserad distans presenterade sig i forumet en just från gymnasiet utexaminerad nittonåring med ett fotografi av Ludwig von Mises som användarbild och förklarade sig stå den österrikiska skolan nära. Han såg vidare fram emot givande diskussioner. Det är naturligtvis fullt möjligt att Kapital und Kapitalzins låg på nittonåringens nattduksbord, men jag kan i ljuset av otaliga liknande situationer inte bli kvitt min befogade misstanke att hen snarare i mest pålästa fall hade The Fountainhead på nämnda metaforiska möbel. (Eftersom grupparbeten med denna typ av personer, som inte kunde acceptera som fakta den information som förmedlades i kurslitteratur författad av "oseriösa" (sic!) ekonomer som Klas Fregert och Lars Jonung, var en essentiell del av kursens gång, fullföljde jag aldrig nämnda kurs i nationalekonomi.)

Jag är de långa meningarnas man...

Det fascinerande är att denna typ av människor aldrig öppnar munnen i protest under en föreläsning i ett teknologiskt eller naturvetenskapligt ämne. Jag har extremt svårt att föreställa mig hur någon kunde komma undan med ett uttalande av typ: "Alltså, fattar inte Riemann att hans integral är helt jävla värdelös när den inte ens kan integrera vanliga enkla indikatorfunktioner" utan att åtminstone få en trött blick från läraren. För några trötta blickar delas endast i undantagsfall ut när liknande utspel förekommer inom humanistisk fakultet. Tvärtom så uppmuntras rentav studenter som ännu inte ens har en ordentlig bild av vad ämnet i stort behandlar, att komma med åsikter (!) om kursens innehåll. Vissa kurser är värre än andra. Jag träffade en gång en ung man som flytt fältet från en introduktionskurs i praktisk filosofi efter att läraren dåraktigt hade råkat initiera en "diskussion" om moralens natur. "Diskussionen" (notera citattecknen, vilka signifierar ironi och/eller sarkasm) innebar föga överraskande att två brådmogna UFO:n hade tagit till orda i duett: "Ja, de moraliska incitamenten bla bla bla som den store anden Kierkegaard skriver &c &c &c" och hållit låda fram till dess att den föregivna föreläsaren hade kommit sig för att avbryta för rast.

Det är dock inte så att det är mer korkat folk som läser på humanistiska eller samhällsvetenskapliga institutioner relativt de naturvetenskapliga. (Jag saknar information om  hur det ligger till på medicinska utbildningar, men jag har svårt att tro att någon på fullt allvar räcker upp handen och utan god grund ifrågasätter kurslitteraturens förklaring till hur det lymfatiska systemet fungerar.) Detta kan bland annat ses i att naturvetare som förirrar sig in på kurser i humanistiska ämnen beter sig exakt likadant. Det är illa nog att föregivet välutbildade och civiliserade personer kan yttra oacceptabla generaliseringar över extremt heterogena folkgrupper, eller utan ämneskunskap ifrågasätta psykologins ställning som seriös akademisk disciplin, men det är etter värre att personer tycks anse sig kunna allt om ett ämne bara genom att skriva in sig på "extremt elementär grundkurs i humanistiskt ämne Ä".

Något måste göras, och jag föreslår den enklaste och mest radikala metoden: införandet av total diktatur på grundkurser. Uttala dig om ett ämne får du göra när du har läst två terminer och klarat dig upp på C-nivå. Innan dess ska du acceptera allt lärare och litteratur säger som axiomatiska sanningar givna av Gud och instutitionsstyrelsen.

Men inte ens efter att ha skrivit din doktorsavhandling bör du uttrycka dig i termer av "Leibniz är ju en idiot!". Vädra åsikten att Leibniz är en idiot kan du endast göra med någon som helst bibehållen trovärdighet om du satisfierar något av följande villkor:
1) du har världsberömda parallella karriärer som jurist, rättsfilosof, logiker, matematiker, publicist och via diplomati försvarandet av ditt hemlands välstånd och suveränitet; och dessa karriärer är garanterade att ännu ge dig rykte och berömmelse bland grundkursstudenter inom möjligen medicinen undantagen samtliga akademiska dicipliner år 2360 (och även då endast om du uttrycker dig på oklanderligt klinisk latin),
2) du är Sir Isaac Newton.

Övriga vägar till denna, uppenbarligen starkt eftertraktade, nivå av lärdom och bildning, existerar ej.

Uppdatering på kvällen 2010-12-13
Det har uppgivits för mig av personer som med fog kan sägas vara mer insatta, att ifrågasättande av kurslitteraturens påståenden i princip är obefintligt på medicinska utbildningar.