1994 var inte igår - Akt fem
Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre
Akt fyra
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28
Inledande anmärkning
Det har som läsaren nog är bekant med, blivit september. September är en mycket trevlig månad på många sätt, och början av september är i flera avseenden en härlig tid som andas nystart och framåtanda; men "början av september" är inte ekvivalent med "den andra veckan i juli", som tidigare aviserades som datum för uppsättande av den akt som här föreligger. Jag hänvisar till personliga omständigheter, och ber oförbehållsamt om ursäkt för den synnerligen långa förseningen.
Kort mental paus, som blivit avsevärt längre än vad som ursprungligen avsågs. Hursomhelst fortsätter vi direkt från föregående akt.
Dramatis personæ
Bengt Kindbom (c)
Född 1940, i riksdagen 1975-1994. Ej att förväxla med den legendariske missionspastorn Bengt Kindbom. Ledamot av lagutskottet 1991-1994. Känd som motståndare till storskalig uranbrytning vid Ranstadsverken.
Karin Pilsäter (fp)
Född 1960. Suppleant i riksdagen 1991-1994 och ordinarie ledamot sedan 1995, med ett kort avbrott vintern 2006 efter en s.k. "time-out", då hon tagits för rattfylleri med 0.3‰ alkohol i blodet. Gjort sig känd som en principfast och idealistisk liberal. På senare år har hon kraftigt argumenterat emot den s.k. IPRED-lagen såsom varande integritetskränkande. Hon har även offentliggjort att hon som privatperson ekonomiskt stöder stiftelsen Expo. Folkpartiet liberalerna har i regel mer svårnavigerade personliga hemsidor för sina riksdagsledamöter än Kristdemokraterna, men Pilsäters sida är mycket fullödig, och återfinns här.
Georg Andersson (s)
Född 1936, i riksdagen 1971-1995. Statsråd i arbetsmarknadsdepartementet 1986-1989 och kommunikationsminister 1989-1991. 1995-2001 landshövding i Västerbottens län. Sedan 2010 ordförande i Kyrkorådet i Umeå stadsförsamling. Under sin tid som minister även ordförande för Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (ä.k.s. Broderskapsrörelsen).
Göte Jonsson (m)
Född 1939, i riksdagen 1981-1998. Mest känd som ledamot av socialutskottet 1981-1995. Suppleant i den svenska delegationen till Nordiska rådet 1994-1998.
Tidigare presenterad Stefan Kihlberg (nyd).
Akt fem: Anföranden 51-65
Vi ska inte trötta läsaren med att återge Bengt Kindboms (c) anförande in i minsta detalj. Även Kindbom ägnar merparten åt sin talartid åt att söka ge tyngd till reservationen i utredningen, och för det oss redan tidigare kända argumentet att lagen hastats fram, "detta trots att ärendet inte har utsatts för någon långbänk i regeringen". Kindbom utvecklar dock inte att någon långbänk av detta slag ju dock inte varit möjlig, eftersom regeringen står så splittrad i frågan. Att Lagrådets kritik skulle vara politiskt betingad avfärdar Kindbom med ett aningen underligt argument:
En hushållsgemenskap är ju intuitivt enkel att förstå - två eller flera personer delar hushåll, d.v.s. bor under samma tak och fungerar i olika avseenden som man kan tänka sig att en "storfamilj" fungerar ifråga om ekonomi och rättigheter/skyldigheter. I just denna debatt i fråga har vi ju redan sett flera exempel på "hushållsgemenskaper" åberopas: mor och dotter, samboende vänner, et.c. et.c. En belysande diskussion såg vi ju redan i akt 1 mellan Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v). Det är mycket anmärkningsvärt att en diskussion om alla former av hushållsgemenskaper saknas i debatten kring 1987 års sambolag, men nu plötsligt aktualiseras inför 1994 års partnerskapsdebatt.
Naturligtvis kan man med fog argumentera att det finns ett tydligt behov av en enhetlig lagstiftning, lika inkluderande för alla typer av hushåll och familjekonstellationer. På samma sätt kan man argumentera för lika rättigheter för alla hushållskonstellationer av myndiga individer, oavsett släktförhållanden, kön eller antal. Men det belysande är inte att det aktualiseras av vissa debattörer i debatten av 1994, utan att den aktualiserats i praktiken uteslutande av motståndarna till lagen. För en inklusionstanke, såsom exempelvis Holger Gustafsson, och nu i detta anförande Bengt Kindbom, ger uttryck för, skulle med den situation som föreligger efter Partnerskapsutredningens slutbetänkande rent logiskt innebära inte att man beskyller förespråkarna av lagen att förbise behoven hos de grupper som inte kommer att omfattas av lagen, för att istället göra lagen till en speciallagstiftning för homosexuella.
Sett från det perspektivet blir debatten surrealistisk. Vi citerar Kindbom, eftersom det ju är han som står i talarstolen:
Hushållsgemenskaper är ett mycket bra ord, och man skulle kunna tänka sig en givande debatt om en enhetslagstiftning som innefattar alla grupper. Men att dra igång en sådan debatt i avsikt att, och endast i avsikt att, förhala en lag som i exakt alla avseenden skulle vara en komponent i en sådan lag, är hyckleri. Det finns ingen som helst anledning att ta det varma talet om hushållsgemenskaper på allvar. Ej heller finns någon anledning för de som lever under relativt otrygga förhållanden i hushållsgemenskaper av någon typ ej i lag reglerad, att ty sig till de som motsätter sig reformer för några. Den som motsätter sig en lag, skulle osannolikt aktivt förespråka en ännu mer vittgående variant av samma lag.
Vidare.
Karin Pilsäter (fp) debatterar helt efter liberal linje i enlighet med yttrande inför Folkpartiets landsmöte 1990.
Det är faktiskt en mycket intressant poäng, att Pilsäter är den hittills enda förespråkare för lagen som ens är villig att utreda behoven för en mer vittgående reform för hushållsgemenskaper, även om hon är "ganska övertygad om att det inte är något bra förslag". Någon annan som är högst villig att diskutera ämnet är Stefan Kihlberg (nyd), som vid en snabb anblick kan tyckas vara synnerligen folkpartistisk:
Pilsäter spelar fel, då hon bemöter Kihlbergs angrepp med att spekulera i huruvida det överhuvudtaget existerar tre- eller fyrpartsförhållanden där "inte någon är att betrakta som svagare och därmed kommer att bli lidande". Pilsäters argument är underligt, eftersom exakt samma argument skulle kunna användas mot tvåpartsförhållanden. Det skulle då räcka med att uppvisa ett tre- eller fyrpartsförhållande som motexempel mot förmodan. Men det väsentliga är att Pilsäter går med på att föra en debatt som är införd som ett avsiktligt stickspår från sakfrågan. Oavsett vilken ståndpunkt man tar, kan man knappast se Kihlbergs replik som nödvändig att bemöta på detta sätt.
Det spelar heller ingen roll att Pilsäter spelar Kihlberg i händerna, för denne klagar ändå på att Pilsäter inte vågar svara på hans frågor. Han menar att månggifte är mycket vanligt, och därför måste utredas på samma sätt som samkönade äktenskap:
Tyvärr låter sig Pilsäter till ännu ett märkligt inlägg angående polygami, med anledning av Kihlbergs replik:
Vi, eller rättare sagt Georg Andersson (s), ska nu tala om kurage.
Den partnerskapsnegativa kristenheten har givetvis också ett ansikte i allt-i-allo-parlamentarikern Kihlberg:
Göte Jonsson (m) tycks vara mer medveten om att detta utgör ett stickspår i debatten, och förklarar, efter att ha inlett med lite nu trött prat om Lagrådets agerande:
Men tyvärr försvagar han sin position med ett, visserligen vanligt, men helt vilseledande, argument:
Analogt kommer ju frågan varför infertila heterosexuella då ska tillåtas ingå äktenskap, medan gravida lesbiska inte tillåts det. Detta är en frågeställning som utförligt har behandlats både före och efter debatten 1994, och vi ska inte gå närmre in på den här. Men man måste ändå konstatera, oavsett ståndpunkt i debatten, att Jonssons argument inte är logiskt koherent, och därmed försvagas hans anförande av att han framhåller detta perspektiv. Att Jonsson därtill förespråkar en enhetslagstiftning för alla former av hushållsgemenskaper blir i ljuset av detta ännu mer ologiskt, och ger bara intrycket av att inte vilja föra debatten färdigt i sak.
Vi återger Georg Anderssons replik i dess helhet:
Åter Andersson:
Och åter Jonsson:
Det föreligger alltså ingen utredning. Inte ens en mer preciserad tanke. Vi avslutar denna akt med att återigen ge uttryck åt vår fundering - var talet om en enhetslagstiftning för hushållsgemenskaper någonsin seriöst menat? Fanns någonsin en politisk vilja att genomdriva en sådan lagstiftning, även om det hade inneburit endast en urvattnad form av trygghetslag? Ett klart svar får vi aldrig, men de anföranden vi hittills har sett visar på att talet om hushållsgemenskaper eller polygama förhållanden endast framhållits, då man med dylikt tal har kunnat vända uppmärksamheten från sakfrågan. Sällan eller aldrig har de framförts i egen kraft, och inte heller återupptogs linjen efter denna debatt, trots att alla de åberopade hushållsgemenskaperna fortfarande torde ha existerat.
Med förhoppning om att nästa akt ska publiceras snabbare än den här föreliggande, meddelar er ödmjuke ceremonimästare, att akt sex bland annat ska handla om den bekante predikanten Yēšûă från Nasaret och dennes kärleksbudskap. お楽しみに。
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre
Akt fyra
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28
Inledande anmärkning
Det har som läsaren nog är bekant med, blivit september. September är en mycket trevlig månad på många sätt, och början av september är i flera avseenden en härlig tid som andas nystart och framåtanda; men "början av september" är inte ekvivalent med "den andra veckan i juli", som tidigare aviserades som datum för uppsättande av den akt som här föreligger. Jag hänvisar till personliga omständigheter, och ber oförbehållsamt om ursäkt för den synnerligen långa förseningen.
Kort mental paus, som blivit avsevärt längre än vad som ursprungligen avsågs. Hursomhelst fortsätter vi direkt från föregående akt.
Dramatis personæ
Bengt Kindbom (c)
Född 1940, i riksdagen 1975-1994. Ej att förväxla med den legendariske missionspastorn Bengt Kindbom. Ledamot av lagutskottet 1991-1994. Känd som motståndare till storskalig uranbrytning vid Ranstadsverken.
Karin Pilsäter (fp)
Född 1960. Suppleant i riksdagen 1991-1994 och ordinarie ledamot sedan 1995, med ett kort avbrott vintern 2006 efter en s.k. "time-out", då hon tagits för rattfylleri med 0.3‰ alkohol i blodet. Gjort sig känd som en principfast och idealistisk liberal. På senare år har hon kraftigt argumenterat emot den s.k. IPRED-lagen såsom varande integritetskränkande. Hon har även offentliggjort att hon som privatperson ekonomiskt stöder stiftelsen Expo. Folkpartiet liberalerna har i regel mer svårnavigerade personliga hemsidor för sina riksdagsledamöter än Kristdemokraterna, men Pilsäters sida är mycket fullödig, och återfinns här.
Georg Andersson (s)
Född 1936, i riksdagen 1971-1995. Statsråd i arbetsmarknadsdepartementet 1986-1989 och kommunikationsminister 1989-1991. 1995-2001 landshövding i Västerbottens län. Sedan 2010 ordförande i Kyrkorådet i Umeå stadsförsamling. Under sin tid som minister även ordförande för Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (ä.k.s. Broderskapsrörelsen).
Göte Jonsson (m)
Född 1939, i riksdagen 1981-1998. Mest känd som ledamot av socialutskottet 1981-1995. Suppleant i den svenska delegationen till Nordiska rådet 1994-1998.
Tidigare presenterad Stefan Kihlberg (nyd).
Akt fem: Anföranden 51-65
Vi ska inte trötta läsaren med att återge Bengt Kindboms (c) anförande in i minsta detalj. Även Kindbom ägnar merparten åt sin talartid åt att söka ge tyngd till reservationen i utredningen, och för det oss redan tidigare kända argumentet att lagen hastats fram, "detta trots att ärendet inte har utsatts för någon långbänk i regeringen". Kindbom utvecklar dock inte att någon långbänk av detta slag ju dock inte varit möjlig, eftersom regeringen står så splittrad i frågan. Att Lagrådets kritik skulle vara politiskt betingad avfärdar Kindbom med ett aningen underligt argument:
Vidare framför Kindbom ett oss redan välkänt argument det nu kan vara dags att skåda i mer detalj:Lagrådets uttalande innebär i och för sig inte ett veto -- det har aldrig givits den innebörden, det vet jag av erfarenhet från många år i konstitutionsutskottet. Men vad Lagrådet säger har ändå alltid tillmäts betydelse. Att påstå att Lagrådet gör ett politiskt uttalande är just ett politiskt uttalande.
Som framgår av reservationen anser vi också att en del av helheten saknas när det gäller underlaget för ärendet. Vi säger i reservationen att det samlade underlaget saknas, eftersom vi inte har fått pröva andra alternativ och se detta som en helhet.Sambolagstiftningen är i dag en begränsad lagstiftning. Ingen vill väl i dag påstå att riksdagen genom beslutet om sambolagen ville förneka kärleken hos samboende, som inte valt äktenskapet som samlevnadsform. Men jag tror att alltför många i dag fäster större vikt vid sambolagstiftningen än vad den ger utrymme för rent lagtekniskt.
För att trygga säkerheten, de sociala förhållandena, m.m. för många många fler människor än vad vi i dag har tagit sikte på är det därför viktigt att arbeta vidare med ett samlat förslag om relationer och deras lagliga regleringen.
Nyckelordet här är, som den vakna i publiken naturligtvis redan insett, "hushållsgemenskaper". Vad är detta "hushållsgemenskap" för slag?Därför hävdar jag att regeringen måste ta lagutskottets enhälliga uttalande om vidare utredning på allvar. Utskottet konstaterar att det utöver relationen man--kvinna, för vilken äktenskapet står till buds, finns skilda slag av hushållsgemenskaper och parbildningar och att detta bör bli föremål för arbete i en parlamentarisk utredning. Detta bör alltså inte väljas som en nödutgång, för en sådan är det inte, utan detta är en del av helheten.
En hushållsgemenskap är ju intuitivt enkel att förstå - två eller flera personer delar hushåll, d.v.s. bor under samma tak och fungerar i olika avseenden som man kan tänka sig att en "storfamilj" fungerar ifråga om ekonomi och rättigheter/skyldigheter. I just denna debatt i fråga har vi ju redan sett flera exempel på "hushållsgemenskaper" åberopas: mor och dotter, samboende vänner, et.c. et.c. En belysande diskussion såg vi ju redan i akt 1 mellan Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v). Det är mycket anmärkningsvärt att en diskussion om alla former av hushållsgemenskaper saknas i debatten kring 1987 års sambolag, men nu plötsligt aktualiseras inför 1994 års partnerskapsdebatt.
Naturligtvis kan man med fog argumentera att det finns ett tydligt behov av en enhetlig lagstiftning, lika inkluderande för alla typer av hushåll och familjekonstellationer. På samma sätt kan man argumentera för lika rättigheter för alla hushållskonstellationer av myndiga individer, oavsett släktförhållanden, kön eller antal. Men det belysande är inte att det aktualiseras av vissa debattörer i debatten av 1994, utan att den aktualiserats i praktiken uteslutande av motståndarna till lagen. För en inklusionstanke, såsom exempelvis Holger Gustafsson, och nu i detta anförande Bengt Kindbom, ger uttryck för, skulle med den situation som föreligger efter Partnerskapsutredningens slutbetänkande rent logiskt innebära inte att man beskyller förespråkarna av lagen att förbise behoven hos de grupper som inte kommer att omfattas av lagen, för att istället göra lagen till en speciallagstiftning för homosexuella.
Sett från det perspektivet blir debatten surrealistisk. Vi citerar Kindbom, eftersom det ju är han som står i talarstolen:
I den reservation som Centern medverkade till i utredningen genom sin ledamot Rosa Östh sägs det att förstärkt trygghet för människor som stadigvarande delar hushåll ingående borde ha belysts av utredningen.
Står verkligen lagens motståndare, såväl centerpartister som moderater och kristdemokrater, och i slutdebatten om denna lag, en lag som annars stämplats som en lag som i allt utom namn är att betrakta som en äktenskapslag, i Sveriges riksdag, klagar över att förslaget till partnerskapslag inte omfattar syskonpar, eller att den är antalsneutral? Uppenbarligen ligger det mycket nära till hands att tolka ordalydelserna på detta sätt. Men, kära publik, är det någon som på fullt allvar, vid sina sinnens fulla bruk, tror på att alla de som med hänvisning till "hushållsgemenskaper" här motsätter sig lagen, skulle försvarat densamma om det föreliggande lagförslaget hade varit en lag om ett äktenskapsliknande partnerskap, juridiskt bindande, utan hänsyn till släktband, kön eller antal? Jag vill inte förolämpa min publiks intelligens - frågan är endast retoriskt ställd.Eftersom jag tycker att det hör till helhetsbilden vill jag också nämna att reservationen avslutas med konstaterandet att det är angeläget att entydigt slå fast alla människors lika värde. I detta ligger ett klart accepterande av människors olikhet. Det är enligt vår uppfattning varken möjligt eller önskvärt att försöka skyla över olikheter genom otydlig likformighet i viss lagstiftning.
Hushållsgemenskaper är ett mycket bra ord, och man skulle kunna tänka sig en givande debatt om en enhetslagstiftning som innefattar alla grupper. Men att dra igång en sådan debatt i avsikt att, och endast i avsikt att, förhala en lag som i exakt alla avseenden skulle vara en komponent i en sådan lag, är hyckleri. Det finns ingen som helst anledning att ta det varma talet om hushållsgemenskaper på allvar. Ej heller finns någon anledning för de som lever under relativt otrygga förhållanden i hushållsgemenskaper av någon typ ej i lag reglerad, att ty sig till de som motsätter sig reformer för några. Den som motsätter sig en lag, skulle osannolikt aktivt förespråka en ännu mer vittgående variant av samma lag.
Vidare.
Karin Pilsäter (fp) debatterar helt efter liberal linje i enlighet med yttrande inför Folkpartiets landsmöte 1990.
En statlig myndighet har jobbat med denna fråga, menar Pilsäter, "med stor noggrannhet och sakkunskap". De hittills anförda argumenten mot processen har hon ingenting till övers för:För liberaler är det en bjudande plikt att försvara individens rätt att leva sitt liv som hon vill så länge hon inte skadar någon annan. Det är vår övertygelse att alla människor har lika värde oavsett ras, kön, nationalitet eller sexuell läggning. Det gör det naturligt för oss att slå vakt om utsatta minoriteter och värna deras rättigheter.
Att påstå att förslaget inte skulle vara väl genomarbetat tycker jag därför är en ganska grov förolämpning mot alla dem som under mycket lång tid har slitet hårt med förslaget, och ett sådant påstående är ett svepskäl.
Lennart Fridén (m) får stå som representant för denna typ av argumentation i Pilsäters anförande. Att Pilsäter, som Fridén har antytt, inte har ägnat all sin tid åt frågan, beror på att hon födde barn tre veckor tidigare, ett litet barn som nu enligt Pilsäter ligger och sover i riksdagsfoajén i väntan på att riksdagen ska bifalla lagutskottets hemställan. För kommande generationers skull anser Pilsäter det självklart att genomföra denna reform. För att det i Pilsäters ögon är en reform det här är fråga om, därom kan inga tvivel råda:Ett annat svepskäl är att riksdagen inte skulle vara den rätta platsen för det här jobbet. Regeringskansliet i all ära, men riksdagen är ändå Sveriges högsta beslutande organ och den lagstiftande församlingen. Att en majoritet i riksdagen fattar ett beslut när regeringen inte vill lägga fram förslaget tycker jag därför inte är något konstigt.
Vidare, med anledning av det tidigare genomgångna argumentet för en enhetslagstiftning för hushållsgemenskaper:Denna fråga handlar inte vare sig om de internationella privaträttsliga konsekvenserna vid upplösande av partnerskap eller om huruvida riksdagsproceduren är acceptabel. Denna fråga handlar om värderingar och inställningen till kärlek och olikhet, vidare om respekt och tolerans och att låta andra människor vara som de är.
I Kyrkans tidning har jag läst följande citat: ''Även mor och dotter kan då ingå partnerskap i syfte att gentemot andra syskon säkra en positiv särbehandling vid moderns bortgång, likaså två systrar ur en större syskonskara -- -- --.'' Om detta är meningen, är det verkligen en ny ordning man har tänkt sig.
Skall denna hushållsgemenskap kunna ingås parallellt med äktenskap, kanske inte bara två och två, utan tre och tre, eller varför inte fyra och fyra, äkta makar med en tredje part eller den ene föräldern med sitt barn, osv.? För egen del är jag ganska övertygad om att det inte är något bra förslag. Men för att en gång för alla få dessa idéer belysta tillstyrker jag givetvis att behoven skall utredas.
Det är faktiskt en mycket intressant poäng, att Pilsäter är den hittills enda förespråkare för lagen som ens är villig att utreda behoven för en mer vittgående reform för hushållsgemenskaper, även om hon är "ganska övertygad om att det inte är något bra förslag". Någon annan som är högst villig att diskutera ämnet är Stefan Kihlberg (nyd), som vid en snabb anblick kan tyckas vara synnerligen folkpartistisk:
Det låter säkert bra för förespråkaröron, det.Jag instämmer i den liberala deklarationen Karin Pilsäter inledde med. Självklart!
Okej, slapphet och likgiltighet är säkert inte något av liberaler allmänt önskat, så det kanske är så att Kihlberg fortfarande håller med Pilsäter i sak?Men en del av hennes anförande gör att jag inte är alldeles övertygad om att Karin Pilsäter har sett att det finns gränser mellan frihet och att vara liberal och tolerant. Det finns gränser för när man sedan slår över i likgiltighet och slapphet. Var går gränserna? Det behövs litet utveckling kring den frågan.
Nu är det väl ändå så att den här kärleken det är fråga om, måste vara kärlek mellan personer av samma kön? Och hela debatten beror ju på att sådan kärlek inte behöver "frambesvärjas med hjälp av lagstiftning", inte för att det inte går -- utan för att den kärleken redan existerar. Det är väl liksom därför det överhuvudtaget pågår en debatt?Karin Pilsäter tar också upp att det hela handlar om inställningen till kärlek. Men det är precis vad frågan inte handlar om, Karin Pilsäter! Det framgick av mitt huvudanförande, och det sade Ingela Mårtensson också. Det går inte att frambesvärja kärlek med hjälp av lagstiftning -- tack och lov.
Nehej, det är alltså inte därför det pågår en debatt. Debatten pågår tydligen, därför att Kihlberg vill diskutera ämnen som inte står på dagordningen. Debatten om registrerat partnerskap för samkönade par, som det här är avsatt tid för i Sveriges högsta beslutsfattande organ, är inte lika viktig som en strödiskussion om vad som kanske bör tillåtas, kanske någon gång, under kanske några slag av omständigheter. Maj-Lis Lööw antecknar flitigt i bänken till förarbetet för sin bok 1001 sätt att förhala en fråga man egentligen inte vill ta ställning till.Därför blir en av frågorna, naturligtvis, hur Karin Pilsäter ser på polygami, månggifte. Jag stannar vid den frågan. Är det okej om det sker i tysthet? Vi vet att det är så. Tycker Karin Pilsäter att det är så okej att det skall sanktioneras i lag? Jag medger att frågorna upplevs som provokativa. Jag förstår det. Det vore intressant att få höra värderingarna, ideologin, synsättet -- inte plakatargument.
Pilsäter spelar fel, då hon bemöter Kihlbergs angrepp med att spekulera i huruvida det överhuvudtaget existerar tre- eller fyrpartsförhållanden där "inte någon är att betrakta som svagare och därmed kommer att bli lidande". Pilsäters argument är underligt, eftersom exakt samma argument skulle kunna användas mot tvåpartsförhållanden. Det skulle då räcka med att uppvisa ett tre- eller fyrpartsförhållande som motexempel mot förmodan. Men det väsentliga är att Pilsäter går med på att föra en debatt som är införd som ett avsiktligt stickspår från sakfrågan. Oavsett vilken ståndpunkt man tar, kan man knappast se Kihlbergs replik som nödvändig att bemöta på detta sätt.
Det spelar heller ingen roll att Pilsäter spelar Kihlberg i händerna, för denne klagar ändå på att Pilsäter inte vågar svara på hans frågor. Han menar att månggifte är mycket vanligt, och därför måste utredas på samma sätt som samkönade äktenskap:
För det första är Kihlbergs påstående lögn. Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga förbjöd polygamin 1890, vilket borde vara tillräckligt lång tid i förväg för att Kihlberg skulle ha nåtts av budet innan han felinformerad gick upp i talarstolen. Några specifikationer på vad Kihlberg menar med "många orientaliska kulturer" får vi naturligtvis inte. Ett argument så ospecificerat är inte värt någon ytterligare kommentar.Jag kan försäkra Karin Pilsäter att mormonerna tycker att månggifte är fullständigt i sin ordning. De är inte ensamma. Jag sade i mitt huvudanförande att månggifte är en fullständigt naturlig del av många orientaliska kulturer. Om jag har förstått saken rätt företräder Karin Pilsäter av djup och äkta övertygelse det mångkulturella samhället. De människorna finns redan här och lever i polygami.
Tyvärr låter sig Pilsäter till ännu ett märkligt inlägg angående polygami, med anledning av Kihlbergs replik:
Men:Fru talman! Det är tråkigt att Stefan Kihlberg inte lyssnar på vad jag säger. Jag svarade mycket noga på hans fråga om polygami. Jag anser inte att polygami skall införas. Jag anser inte heller att man skall bilda intresseorganisationer för att få som man vill. Det skall man få ändå. Men det måste ändå finnas någon sorts efterfrågan, oavsett om den är organiserad eller icke-organiserad.
Alltså ska man få som man vill, intresseorganisationer eller ej, men inte få gifta sig som man vill, intresseorganisationer eller ej. Det skulle vara tacksamt med en seriös debatt om månggifte i Sverige, utan svepargument om "det mångkulturella samhället" och "svagare parter". Eller är det meningen att vi ska tro att de personer som skulle behandla två fruar illa, skulle behandla en enda fru väl? Men det är inte det viktigaste här. Det viktigaste här är att debatten om registrerat partnerskap för homosexuella bör föras som en debatt om registrerat parterskap för homosexuella, inte som en allmändebatt om hur folk kanske skulle vilja leva tillsammans. Utan att hålla sig fokuserad på sakfrågan, kommer debatten att bli allt mindre resultatorienterad, för att i värsta fall inte leda till något resultat alls.Jag anser inte att polygami skall införas, oavsett om det finns intresseorganisationer eller inte.
Vi, eller rättare sagt Georg Andersson (s), ska nu tala om kurage.
Andersson måste ha missförstått tidningen Dagen, för inte var det meningen att någon förespråkare för lagen skulle visa det mått av självständighet och civilkurage som Andersson vill ge uttryck för.Självständighet och civilkurage hos våra parlamentariker är en livsfråga för svensk demokrati. Så skrev chefredaktören för tidningen Dagen den 3 juni i år. Jag instämmer till fullo i detta. För att markera mitt personliga och självständiga ställningstagande har jag anmält mig för ett kort inlägg i denna debatt.
Visserligen kan man diskutera hur det egentligen stod till med den enigheten. Kristdemokratiska samhällspartiet var nog så enat emot lagen, men socialdemokraterna partipiskades duktigt för att unisont rösta ja; och det hjälpte nog till mer än väl att ett ja till lagen erbjöd en strålande möjlighet att trumpetande visa på borgerlig splittring och på detta sätt försvaga en redan svag borgerlig regering. Men det finns inget skäl att tvivla på att Anderssons ståndpunkt är hans uppriktiga mening,Under de senaste dagarna har det nämligen förekommit en del beskyllningar och antydningar om att socialdemokrater är offer för partipiska och tvång. Och Broderskapsrörelsens företrädare beskylls för att vara fega och följsamma. Förödande konformism i socialdemokratin skrev nämnde chefredaktör häromdagen. Man frågar sig varför det inte kallas för konformism när kds ledamöter är eniga i en fråga utan bara när socialdemokrater är eniga.
Som kristen röstar jag för en möjlighet till registrerat partnerskap. Jag hoppas nämligen att därmed kunna ge viss upprättelse åt en grupp människor som möter mycket intolerans. De brev och telefonsamtal som har strömmat in under de senaste dagarna har gjort mig både ledsen och betryckt. De som har försökt att övertala mig att rösta mot partnerskapslagen har i flera fall, dess bättre inte i alla, uppvisat en skrämmande oförståelse för de homosexuellas situation.
Det har redan tidigare tydliggjorts, och blir här allt tydligare, att det konservativa motståndet mot lagen inte i riksdagsdebatten sätts på biblisk grund. Istället kommer alla hänvisningar till Bibeln från förespråkare för lagen. Såhär sexton år efter debatten kan detta kanske te sig underligt, men anledningen står klar när man betraktar följande:I dessa övertalningsförsök har det sällan åberopats kärlek; det har talats väldigt litet om kärlek. Men i bibeln står det: Kärleken är tålig och mild, den förhäver sig icke. Men det har förekommit mycket av förhävelse i motståndet mot lagutskottets förslag.
Jag vill också citera ett avsnitt ur det remissvar som Kristna Studentrörelsen i Sverige, KRISS, avlämnade: ''För oss som kristen rörelse känns det smärtsamt att konstatera att ''den kristna opinionen' alltid tycks inta en rigid moralistisk hållning i frågor som handlar om samlevnad, utan att se de människor som drabbas av starka och väletablerade människors ''principfasthet'.''
Jag vill, såsom ceremonimästare för detta sällsamma skådespel här stämma till en stillsam betraktelse. Det finns även idag framför allt bland unga HBTQ-personer (en beteckning som skulle bemötts med oförstående blickar om den använts i plenum 1994) en frustration över att kampen för lika rättigheter aldrig kommer till slut. Och mycket av den uppdämda ilska och frustration detta leder till riktas mot någon grupp, någon kategori, som i sin egenskap av symbol får stå för den motkraft som bromsar reformerna. Den förmodligen allra vanligaste sådana symbol är kristendomen och kyrkan, främst frikyrkorna, men även Svenska kyrkan får utgöra måltavla för denna harm. Men det är då viktigt att tänka på att reformer ändå har skett, och att en av de allra viktigaste, lagen om registrerat partnerskap, infördes med åberopande av Bibeln, och helt beroende av stöd från kristna parlamentariker. Det är sant, det hade nog gått att förr eller senare få igenom en liknande lag utan att behöva höra bibelargumenten i slutdebatten. Men det hade tagit mycket längre tid. Och viktigast av allt - det var inte på det sättet det faktiskt gick till.Kristna Studentrörelsen i Sverige konstaterar att de kristna röster som hörs starkast inte talar för hela kistenheten.
Den partnerskapsnegativa kristenheten har givetvis också ett ansikte i allt-i-allo-parlamentarikern Kihlberg:
Det är tydligen fler värderingar som Andersson och Kihlberg delar:Fru talman! Georg Andersson inleder med att bakgrunden till hans ställningstagande utgår från hans kristna tro. Den har jag en mycket djup respekt för.
Kihlberg har nämligen en fråga. Kan den kära publiken månne gissa vilken?Georg Andersson talar om kärlek. Det skulle jag också gärna vilja göra, mycket och länge. Vi har samma grundpositiva dyrkan till detta underbara fenomen. Men det är inte kärlek som vi i dag diskuterar. Att det skall vara så svårt att acceptera det!
Jag ska erkänna en viss partiskhet, jag är ett stort fan av Karin Pilsäter. Ändå måste jag säga att när det gäller den lite egenartade konsten att replikera på Stefan Kihlberg överträffas hon med råge av den koncise broderskaparen:Vad är det för fel på den kärlek och den lycka som människor kan uppleva i andra förhållanden än parförhållanden? Jag känner inte till Georg Anderssons civila förhållanden, men tänk tanken att två kvinnor dyrt och heligt i sitt innersta älskar Georg Andersson, att det är besvarat från hans sida, lika dyrt och heligt och äkta, att de gör det i fullständig frihet -- det handlar inte alls om tvång -- och att de tre vill leva tillsammans. Vad är det för fel på den kärleken?
Och vidare:Fru talman! Stefan Kihlberg bjuder upp till någon sorts kärleksdrama, som jag helt plötsligt skulle ta ställning till. Jag avstår från det.
Men antydan att han skulle skjuta undan eller smita vill inte Kihlberg alls skriva under på. Och när Andersson avstår från att bli använd som exempel, kan ju exakt samma exempel också användas Kihlberg själv:Stefan Kihlberg säger att det här inte handlar om kärlek. Det är också ett sätt att skjuta undan och ringakta den känslomässiga relation som homosexuella upplever.
Att debatten inte handlar om värderingar kring ett samhälles normsystem, utan om ett liggande förslag till lag om registrerat partnerskap, vill inte Kihlberg medge. Följande citat i slutet av replikskiftet är symptomatiskt:Vi kan tänka oss att jag är djupt förälskad i två kvinnor, att de är lika djupt förälskade i mig och att vi vill leva tillsammans. Vad tycker Georg Andersson om den relationen och den kärleken? Jag vill gärna veta det, eftersom det är ett sakargument i en debatt som gäller värderingar kring ett samhälles normsystem.
Det handlar inte om att vi inte skall respektera och tolerera. Det är självklart -- det känns nästan tjatigt att behöva upprepa det.
Göte Jonsson (m) tycks vara mer medveten om att detta utgör ett stickspår i debatten, och förklarar, efter att ha inlett med lite nu trött prat om Lagrådets agerande:
Jonsson är nästan unik bland motståndarna i att faktiskt tala om vad det för de flesta i det brokiga motståndarlägret nog faktiskt gäller:Jag övergår nu till sakfrågan. Det är utomordentligt många som har varit och som är engagerade i den här debatten. Det är förståeligt, och man skall respektera det, därför att debatten handlar mycket om engagemang och om värderingar.
Man glömmer idag ofta bort att Moderata samlingspartiet en gång var det stora konservativa partiet, där konservativ innebar socialt konservativ, inte nödvändigtvis "marknadsliberal" eller "socialliberal". Även den som står Jonsson diametralt motsatt i sakfrågan måste uppskatta den franka tonen i början av hans anförande:Mitt motiv är helt enkelt att jag anser, utifrån den moderata grundvärdering som jag har, att äktenskapet är unikt.
Det är ändå så, fru talman, att relationen mellan man och kvinna är unik.
Men tyvärr försvagar han sin position med ett, visserligen vanligt, men helt vilseledande, argument:
Rent biologiskt har förstås Jonsson rätt, åtminstone med 1900-talets teknologi i åtanke. Men vad har detta med äktenskapet att göra? Det kan knappast komma som någon överraskning för Jonsson, att det föds en väldig massa barn utanför äktenskapet. Faktiskt så föds det en väldig massa barn av ensamstående kvinnor. Faktiskt så föder rentav lesbiska kvinnor, en del i fast monogamt förhållande med en annan kvinna, barn, utan att någon man bistått annat än vid själva befruktandet. Med framväxten av provrörsbefruktningar och spermadonationer har även mannen i processen reducerats till en anonym donator. Denna utveckling är, och var redan 1994, ett faktum.Det är enbart inom ramen för dessa relationersom barnen föds, och det är barnen som är grundenför samhällets fortbestånd.
Analogt kommer ju frågan varför infertila heterosexuella då ska tillåtas ingå äktenskap, medan gravida lesbiska inte tillåts det. Detta är en frågeställning som utförligt har behandlats både före och efter debatten 1994, och vi ska inte gå närmre in på den här. Men man måste ändå konstatera, oavsett ståndpunkt i debatten, att Jonssons argument inte är logiskt koherent, och därmed försvagas hans anförande av att han framhåller detta perspektiv. Att Jonsson därtill förespråkar en enhetslagstiftning för alla former av hushållsgemenskaper blir i ljuset av detta ännu mer ologiskt, och ger bara intrycket av att inte vilja föra debatten färdigt i sak.
Vi återger Georg Anderssons replik i dess helhet:
Jonsson nekar till detta, och menar att det "inte [är] fråga om något registreringsförfarande". Att detta inte riktigt är tydligt vare sig från Jonssons eller tidigare förespråkares för enhetslagstiftning anförande, är kanske mer en indikation på hur vagt detta förslag egentligen ter sig i jämförelse mot det liggande, sammanhängande lagförslaget.Fru talman! Som lekman på det här området vill jag fråga Göte Jonsson om han menar att hushållsgemenskap innefattar också dem som lever i ett homosexuellt förhållande? Kan man med en lagstiftning om hushållsgemenskap få en registrering också av denna form av partnerskap, låt vara att det inte blir under det namnet? Är det alltså namnfrågan det handlar om, eller på vad sätt särbehandlas homosexuella inom ramen för en lagstiftning om hushållsgemenskap?
Åter Andersson:
Det är väl ändå nödvändigt att sådana förhållanden registreras på något sätt! På något sätt måste det väl ske, så att samhället vet vilka det är som lever i hushållsgemenskap.
Och åter Jonsson:
Vad jag menar med en lag om hushållsgemenskap är en trygghetslagstiftning som är baserad på varaktig hushållsgemenskap. Om homosexuella varaktigt delar hushåll omfattas de av denna trygghetslag, precis på samma sätt som två syskon som varaktigt delar hushåll. Den lagen blir då generell. Men den kommer givetvis inte att omfatta hela äktenskapslagstiftningens lagregister. Vilka delar av våra trygghetssystem som skall gälla dem som delar hushållsgemenskap blir en fråga för regeringen och utredningen att titta närmare på.
Det föreligger alltså ingen utredning. Inte ens en mer preciserad tanke. Vi avslutar denna akt med att återigen ge uttryck åt vår fundering - var talet om en enhetslagstiftning för hushållsgemenskaper någonsin seriöst menat? Fanns någonsin en politisk vilja att genomdriva en sådan lagstiftning, även om det hade inneburit endast en urvattnad form av trygghetslag? Ett klart svar får vi aldrig, men de anföranden vi hittills har sett visar på att talet om hushållsgemenskaper eller polygama förhållanden endast framhållits, då man med dylikt tal har kunnat vända uppmärksamheten från sakfrågan. Sällan eller aldrig har de framförts i egen kraft, och inte heller återupptogs linjen efter denna debatt, trots att alla de åberopade hushållsgemenskaperna fortfarande torde ha existerat.
Med förhoppning om att nästa akt ska publiceras snabbare än den här föreliggande, meddelar er ödmjuke ceremonimästare, att akt sex bland annat ska handla om den bekante predikanten Yēšûă från Nasaret och dennes kärleksbudskap. お楽しみに。
posted by Fredrik Stangel at 8:08 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home