torsdag, juni 17, 2010

1994 var inte igår - Akt två

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28


 Kontinuiteten obruten från akt ett, både scenografiskt och tematiskt.

Dramatis personæ
Maj-Lis Lööw (s)
Född 1936 och ledamot i Riksdagen 1981-1995, då hon övergick till Europaparlamentet, där hon var ledamot till 1999. Lagutskottets ordförande 1991-1994. Tidigare var hon statsråd i Arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för invandrings- och jämställdhetsfrågor, och har även en historia i styrelsen för IOGT-NTO. Engagerade sig mycket i frågor rörande invandring och integration, bekämpande av rasism och främlingsfientlighet, samt i äktenskaps- och sambofrågorna som det här rör sig om. Idag pensionär.

Per Stenmarck (m)
Född 1951 och ledamot i Riksdagen 1979-1995 då han övergick till Europaparlamentet, där han var ledamot till 2004. Ledamot i Lagutskottet 1991-95. Verksam inom framför allt trafik- och socialfrågor. Som Europaparlamentariker var han ordförande respektive vice ordförande för de delegationer som gick till Estland respektive Litauen för att förbereda för respektive lands inträde i Europeiska unionen. Idag är han verksam som konsult.

Sedan tidigare presenterade Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v)

Akt två: Anföranden 8-21
Talarstolen äntras av Maj-Lis Lööw (s) som gör ett kraftigt försök att ta initiativet i debatten:
Detta gör vi inte för vår
egen skull eller på grund av något slags politisk
prestige. Vi gör det inte heller för RFSL:s skull --
representanter därifrån sitter förmodligen på
läktaren. RFSL har visserligen drivit denna fråga
mycket aktivt, men man har på grund av det blivit
litet av ett slagträ i debatten. 
Fru talman! Vi gör det här för de människors skull
vilkas kärlek, ömhet och omsorg om varandra alltid
har ifrågasatts och ibland rent av föraktats. Alla
människor är så ivriga att understryka att de inte
vill diskriminera eller fördöma denna kärlek, och
det är 20 år sedan man i Sveriges riksdag sade sig
acceptera den. Trots detta ifrågasätts den
fortfarande på många olika sätt. Det har de senaste
veckornas uppjagade debatt verkligen visat.
Maj-Lis Lööw är kritisk mot Lagrådets kritik. Kritik, menar hon, det är inte bara att komma med klagomål. Lagrådet har inte, trots att möjligheter har erbjudits, kommit med några förslag till förändringar av den lag som nu föreligger. De svårigheter för individen att överblicka konsekvenserna av att ingå i ett sådant partnerskap, kan omöjligt sägas vara större än motsvarande för äktenskaps ingående. De juridiska svårigheterna kan knappast få vara avgörande i en fråga av denna dignitet. Och just därför har lagen formats på det enda sätt man tyckt sig kunna ansvara för - direkt analogt med förfarandet i Danmark och Norge.

Resten av argumentationen har redan presenterats i första akten. Maj-Lis Lööw bemöter anklagelser hon inte fått i plenum, utan som hörts "på andra håll" i debatten. Sådant tal om att detta endast är det första steget, att härnäst kommer adoption, gemensam vårdnad, insemination et.c. avfärdas som irrelevant. Passager om dessa ämnen finns inte i Lagutskottets utlåtande, och har medvetet utelämnats. Ett argument av detta slag hör alltså inte till denna debatt, och är endast ett argumentum ad hominem. Lööw avverkar ett antal relaterade argument, bl.a. att homosexuella genom sin promiskuitet inte skulle vara betjänta av en lag av detta slag:
Alla som uttalar sig så
tvärsäkert på den här punkten, borde kanske
fundera över om tvåsamheten någonsin har fått en
chans i omgivningens ögon. Är det inte i själva
verket så att vi just i tider som denna, borde
uppmuntra livslånga relationer i fasta par även
bland homosexuella. Den sidan av debatten
belystes mycket klokt av ett antal framstående
personligheter på Dagens Nyheters debattsida i
söndags.
Debattartikeln ifråga infördes i Dagens Nyheter söndagen den 5 juni 1994, och bar rubriken Partnerskap mot hiv och underrubrik Samhället bör uppmuntra till sexuell trohet. Debattörerna argumenterar att man som ett effektivt sätt att hejda HIV-epidemin bör uppmuntra homosexuella till sexuell trohet inom monogama förhållanden, något en partnerskapslag i högre grad än den existerande sambolagen skulle medverka till. Artikeln är undertecknad av Margareta Böttiger, Kjell-Olof Feldt, Annemarie och Gustav De Geer, Lill Lindfors, Anders Byström, Lars-Erik Holm, Jan Eric Löwenadler, Alejandro Madero, Ritva och Georg Matell, Lars Moberg, Jan-Olof Morfeldt, Linda Morfeldt, Monica och Gerald Nagler, Pehr Olov Pehrson, Annika Strandell, Anders Wijkman, samt styrelsen för Läkare mot aids.

Vidare instämmer Lööw i allt väsentligt med Elisabeth Perssons bemötande av Holger Gustafsson (som av Lööw får epitetet "alla tveksammas lilla kardborre"). Lagutskottets ordförande yrkar därmed bifall för betänkandet LU28. Applåder tackar Lööw, och 23 socialdemokratiska ledamöter instämmer i anförandet.

Någon som inte instämmer i anförandet är Holger Gustafsson (kds). Han motiverar avsaknaden av lösningar på de juridiska svårigheterna i kritiken med att reservationen är ett paraply, under vilket många meningar och åsikter måste kunna samsas. Förfarandet från Socialdemokraternas sida är dessutom oärlig och opportunistisk oppositionspolitik. Vore Socialdemokraterna i regeringsställning skulle dom knappast acceptera att ett utskott agerade på detta sätt i någon fråga.

Lööw återtar att det vore en sak om det funnits någon som helst utsikt att den sittande regeringen skulle lägga fram en proposition i ämnet. Men den kristdemokratiske partiledaren Alf Svensson har gjort tydligt att Kristen demokratisk samling inte kommer att medverka till någon sådan. Alltså finns ingen annan utväg än att gå genom de kanaler som finns för att med riksdagens majoritet klubba igenom en lag. Socialdemokraterna har för övrigt befunnit sig i situationer, där man som enda parti i en minoritetsregering tvingats acceptera lagar man själv inte önskat.

Här gör den moderate ledamoten i lagutskottet Per Stenmarck (m) entré i debatten. Tyvärr framför han inte mycket nya argument i sitt långa anförande (nr. 13), utan hänvisar till de av Holger Gustafsson påtalade problemen i Lagutskottets arbete, och väntade samarbetssvårigheter med till exempel Finland och Island, som saknar en partnerskapslag. Den uppsjö av möjligheter till familjebildning som redan existerar borde räcka för att trygga sin hushållsgemenskap, menar Stenmarck, och aviserar att förfarandet att först genomföra en lag och därefter utreda den inte är lämpligt. Han passar på att göra reklam för framtida anföranden om moderaternas syn i ämnet, av Lennart Fridén och Göte Jonsson (vilka kommer att ske i anföranden 33 respektive 61). Elva moderata ledamöter instämmer i Stenmarcks anförande, däribland Fridén och Jonsson.

Maj-Lis Lööw ironiserar över Per Stenmarcks irritation över att en enighet bland lagförespråkarna råder i frågan om hushållsgemenskapen. Har Stenmarck överhuvudtaget lyssnat på Lööws och Elisabeth Perssons respektive anföranden? Och så dyker de danska och norska exemplen upp än en gång i argumentationen, liksom den långa remisstiden och lagens omfattande tillkomsthistoria.

Per Stenmarck beklagar att Lagutskottets ordförande, Maj-Lis Lööw, nu alltså instämmer i vänsterpartiets Elisabeth Perssons kritik mot Lagrådet. Han undrar sedan om det inte skulle vara bättre att vänta in de internationella erfarenheterna, "så att inte enskilda människor blir lidande i onödan". Hur lidandet skulle åsamkas, och vilka som skulle bli lidande, tas inte vidare upp. Lööw genmäler att även äktenskapsbalkar synnerligen skiljer sig från varandra mellan olika länder. Det finns exempelvis fortfarande länder som tillämpar månggifte.
Man skall inte tro att om man bara skickar över
frågan till regeringen så hittar de någon tjusig
lösning på de internationella privaträttsliga
reglerna. Men det har vi å andra sidan inte heller
trott oss att klara av när det gäller sambolagen.
Men vi har den i alla fall, och den gäller i så otroligt
många fler fall.
Och vidare:

Det är ju inte så att Lagrådet är Gud Fader, utan
det ger råd. Vi skall skapa politiken på grundval av
de råd som experterna ger oss.
(Detta är för övrigt debattens första religiösa referens. Hum-ti-da-dum.)

Stenmarck förklarar nu att man givetvis får vara kritisk mot Lagrådets arbete, om man nu är lagd åt det hållet. Varför han beklagade kritiken tidigare får man själv föreställa sig. Dessutom ska man inte överdriva de internationella svårigheterna, bara minimera dom. Men enligt ett utlåtande från Konstitutionsutskottet angående Lagutskottets arbete säges, att:

Politisk enighet bör
eftersträvas i de fall där initiativ kommer i fråga.
Och en omröstning med 8 röster mot 7, menar Stenmarck, kan knappast sägas uppfylla några gängse mått på "politisk enighet".

Elisabeth Persson (v) påpekar att motståndarna mot lagtexten medvetet avstått från att göra några ändringar i densamma. (Detta har ju dock, som den vaksamme i publiken noterat, redan bemötts av Holger Gustafsson i dennes liknelse med paraplyet ovan.) Men Persson fortsätter:

Jag tycker att det närmar sig hyckleri att på detta
sätt föra fram invändningar mot lagförslaget. Säg i
stället att ni inte vill ha lagen och redogör för de
faktiska grunderna.
Per Stenmarck surnar till lite över detta, och nämner att det knappast är någon nyhet att Vänsterpartiet "viftar bort Lagrådet" närhelst det passar dom. Jaså, när skulle det ha inträffat, undrar Persson. Det är helt uppenbart, svarar Stenmarck, hela tiden har ju Persson från talarstolen klargjort att vad Lagrådet tycker och yttrar inte spelar någon som helst roll  för Vänsterpartiets agerande.

Parterna från Lagutskottet tycks stå ljusår från varandra, och debatten stampar lite på samma ställe. Men nu gör sig Ingela Mårtensson klar att gå upp i talarstolen. Debatten är på väg in i en ny fas. Håll i er, kära publik. I nästa akt ska det talas om kärlek.