Riktig konst
Det pågår en ganska tråkig och oengagerande debatt om den "radikala" eller "tabubrytande" konstens vara eller icke vara. Bakgrunden är, som de flesta säkert vet, att en student vid Konstfack, som en del av sitt examensarbete, spelat psykiskt sjuk, hotat hoppa från Tranebergsbron och följaktligen blivit tvångsomhändertagen vid S:t Görans sjukhus, fastspänd i en säng och tvångsinjicerad med lugnande medel. Föga överraskande får detta genast reaktioner i stil med: "det här är inte riktigt konst" eller "varför ska mina skattepengar gå till detta".
Studentens mål med installationen, som uppträdet på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus endast är en inledande "studie" för, är inte helt klargjort. En del av syftet uppges dock ha varit att visa på hur snabbt man blir offer inom psykiatrin. Detta kritiseras på Newsmill av överläkaren på S:t Görans sjukhus David Eberhard, som helt korrekt påpekar att de rutiner som följts är de överlägset rimligaste när det gäller att lugna ned en patient som man inte får kontakt med. Om studentens mål, som det uppges, har varit att få någon form av psykofarmaka, har detta mål inte uppnåtts. Studenten har aldrig intagits eller tvångsvårdats som psykisk sjuk under detta försök. Lyriska debattinlägg, som Pål Hollenders eller det fullt av faktafel och osakligheter av Joanna Rytel undertecknade, har i samtliga fall ingen relevans till ämnet. Debatten rör inte konstens rätt att bryta mot regler, debatten rör denna specifika konstfackstudents förmodligen lagstridiga uppträdande på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus.
Det är därför lite tragiskt att till exempel ovan nämnde överläkare inte heller förmår att hålla sig till ämnet, utan även faller ut i osakligheter, där han först ställer installationen (som ju inte är klar) i samma kategori som "bilder av gråtande barn och spelande orrar", men senare i sitt inlägg snarare vill kalla det "hötorgskonst", ett epitet som nog brukar sorteras långt under de Jill Greenbergs gråtande barn i de fina konsternas inofficiella hierarki.
Lämpligast liknar man kanske detta uppträdande som ett förarbete inför ett forskningsprojekt, som man gör dessa inom flera humanistiska och samhällsvetenskapliga dicipliner. Och precis som med forskningen är det rimligt att statliga medel anslås även för konstprojekt. Däremot måste det vara rimligt att efterlysa en självkritik även från Konstfack med liknande instutitioner (Dramatiska institutet och den debatt som fördes om studenters därifrån examensarbete dyker osökt upp i tankegångarna), vilken förmår erkänna att varje förarbete inre automatiskt fyller sitt syfte. Om vi antar att syftet var att visa hur snabbt man förvandlas till ett offer inom psykvården, har syftet kapitalt felat. Oavsett hur många Pål Hollender som diktar upp att "psykmottagningen på St Görans sjukhus funnit sig stående med byxorna nere, spännbältena i ena handen och medicinsprutorna i den andra." Hollender är ju för övrigt mästaren i att göra konstverk av dubiös kvalitet, där vad förarbetena faktiskt blir sällan motsvarar konstnärens förväntningar på desamma.
Att såväl studenten som hennes handledare borde klippa sig och skaffa "riktiga" jobb är inte heller en rimlig angreppspunkt. Liksom forskare måste konstnärer ses som ett yrke, vilket handledaren har och studenten genom detta examensarbete söker uppnå. Däremot, som jag hävdat ovan, måste Konstfack, liksom övriga universitet och högskolor, kunna erkänna förfelade förarbeten gentemot syfte. Det är så man kan utvärdera projekt på ett mer eller mindre objektivt sätt, och det är vad som krävs för att man ska kunna behålla allmänhetens stöd för sin verksamhet, vilket ytterst är vad som krävs för att man ska kunna erhålla de skattemedel som krävs för verksamhetens upprätthållande. Därmed är det inte bara rimligt, utan nödvändigt, att såväl student som lärosäte tar sitt fulla juridiska ansvar för eventuella lagbrott som gjorts under uppträdandet. Därefter är det upp till skolan, hur fortsatt examination ska ske. Utan att vare sig osakliga påhopp eller osakliga hyllanden ska inverka i frågan.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konstfack, s:t görans sjukhus, david eberhard, joanna rydell, pål hollender, konst, lagbrott, klippa sig och skaffa ett jobb, skattemedel, jill greenberg
Studentens mål med installationen, som uppträdet på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus endast är en inledande "studie" för, är inte helt klargjort. En del av syftet uppges dock ha varit att visa på hur snabbt man blir offer inom psykiatrin. Detta kritiseras på Newsmill av överläkaren på S:t Görans sjukhus David Eberhard, som helt korrekt påpekar att de rutiner som följts är de överlägset rimligaste när det gäller att lugna ned en patient som man inte får kontakt med. Om studentens mål, som det uppges, har varit att få någon form av psykofarmaka, har detta mål inte uppnåtts. Studenten har aldrig intagits eller tvångsvårdats som psykisk sjuk under detta försök. Lyriska debattinlägg, som Pål Hollenders eller det fullt av faktafel och osakligheter av Joanna Rytel undertecknade, har i samtliga fall ingen relevans till ämnet. Debatten rör inte konstens rätt att bryta mot regler, debatten rör denna specifika konstfackstudents förmodligen lagstridiga uppträdande på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus.
Det är därför lite tragiskt att till exempel ovan nämnde överläkare inte heller förmår att hålla sig till ämnet, utan även faller ut i osakligheter, där han först ställer installationen (som ju inte är klar) i samma kategori som "bilder av gråtande barn och spelande orrar", men senare i sitt inlägg snarare vill kalla det "hötorgskonst", ett epitet som nog brukar sorteras långt under de Jill Greenbergs gråtande barn i de fina konsternas inofficiella hierarki.
Lämpligast liknar man kanske detta uppträdande som ett förarbete inför ett forskningsprojekt, som man gör dessa inom flera humanistiska och samhällsvetenskapliga dicipliner. Och precis som med forskningen är det rimligt att statliga medel anslås även för konstprojekt. Däremot måste det vara rimligt att efterlysa en självkritik även från Konstfack med liknande instutitioner (Dramatiska institutet och den debatt som fördes om studenters därifrån examensarbete dyker osökt upp i tankegångarna), vilken förmår erkänna att varje förarbete inre automatiskt fyller sitt syfte. Om vi antar att syftet var att visa hur snabbt man förvandlas till ett offer inom psykvården, har syftet kapitalt felat. Oavsett hur många Pål Hollender som diktar upp att "psykmottagningen på St Görans sjukhus funnit sig stående med byxorna nere, spännbältena i ena handen och medicinsprutorna i den andra." Hollender är ju för övrigt mästaren i att göra konstverk av dubiös kvalitet, där vad förarbetena faktiskt blir sällan motsvarar konstnärens förväntningar på desamma.
Att såväl studenten som hennes handledare borde klippa sig och skaffa "riktiga" jobb är inte heller en rimlig angreppspunkt. Liksom forskare måste konstnärer ses som ett yrke, vilket handledaren har och studenten genom detta examensarbete söker uppnå. Däremot, som jag hävdat ovan, måste Konstfack, liksom övriga universitet och högskolor, kunna erkänna förfelade förarbeten gentemot syfte. Det är så man kan utvärdera projekt på ett mer eller mindre objektivt sätt, och det är vad som krävs för att man ska kunna behålla allmänhetens stöd för sin verksamhet, vilket ytterst är vad som krävs för att man ska kunna erhålla de skattemedel som krävs för verksamhetens upprätthållande. Därmed är det inte bara rimligt, utan nödvändigt, att såväl student som lärosäte tar sitt fulla juridiska ansvar för eventuella lagbrott som gjorts under uppträdandet. Därefter är det upp till skolan, hur fortsatt examination ska ske. Utan att vare sig osakliga påhopp eller osakliga hyllanden ska inverka i frågan.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konstfack, s:t görans sjukhus, david eberhard, joanna rydell, pål hollender, konst, lagbrott, klippa sig och skaffa ett jobb, skattemedel, jill greenberg
Etiketter: Diskursanalys, Estetik, Nu och då, Tycker jag
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home