Det tionde israeliska kriget - 2 - Logisk konsekvens

Jag anser att politik mår bäst av att föras rationellt och enligt logisk konsekvens - att pragmatiskt arbeta mot ideologiska mål, utan att låta sig störas av känslomässiga avvikelser i enstaka sakfrågor. Såsom jag ser det förs politik mycket sällan på detta vis.

Ett belysande exempel, som jag med visst specialintresse läst in mig på, rör den s.k. sexköpsdebatten. För att göra ett försök att uttrycka det så exakt som möjligt: i denna debatt övergav många självuppgivna försvarare av [den kvinnliga] rätten till den egna sexualiteten till förmån för en lag vars uttalade syfte var att sända signaler om att det inte är acceptabelt att köpa en annan människas kropp. Om man inte accepterar tesen att det sexuella ska han en social såväl som en ekonomisk särställning i förhållande till andra samhällsliga och mänskliga fenomena, föreligger ingen som helst skillnad mellan [ömsesidigt frivillig och enligt rådande lagar och regler skattepliktig] försäljning av sexuella och andra redan etablerade tjänster för konsumtion. Genom att betrakta det sexuella som något för försäljning och ekonomisk konsumtion oönskat, utan att specificera detta med exakta ekonomiska eller sociala incitament, tog man steget över till känsloargument av moraliserande karaktär.

Det är en sak att politik, och människors politiska engagemang, ofta bygger på etiska ställningstaganden. Men detta gäller på en mer övergripande nivå, och uttrycker sig till exempel i form av olika tolkningar av önskvärda tillstånd som "frihet", "jämlikhet", "trygghet" eller "demokrati". I ett samhälle som uppvisar den allra minsta tendens mot heterogenitet gör olika personer av naturliga skäl skilda etiska bedömingar utifrån egen moral i sakfrågor. Därför bör man reducera känsloargumentationen till "minsta gemensamma nämnare", värden man kan ena hela diskursen runt (t.ex. demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet). Vid beslutandet om den nuvarande sexköpslagen lät man känsloargumenten ta överhand - köp av sexuella tjänster är genom beslut i Riksdagen fel. Trots att juridiska incitament för lagen förefaller saknas, den s.k. "traffickingen", som lagen sagts rikta sig emot, har inte påverkats i tillräcklig utsträckning för att motivera en lag som den nu gällande, har lagen inte ordentligt utvärderats.

Om man vänder på perspektivet i ovanstående exempel kan vi se logiken tydligare. En person som på grundval av sin egen moraliska bedömning förespråkar förbud för köp av sexuella tjänster, är en person som öppnar för lagstiftning utifrån högst subjektiva bedömningar, utifrån enstaka individers tyckande. Att personen i andra fall vänder sig mot sådan lagstiftning är inte relevant. Eftersom personen i detta fall argumenterat utifrån egna etiska regler, är det att anta att det är upp till samma persons privata etik att avgöra när det nästa gång är dags att enligt känsloargument fatta post i debatten.

Det pågår, som de flesta förmodligen vet, ett krig mellan Israel och Hamas. Hamas har sin bas politiskt såväl som militärt i den s.k. Gazaremsan, en mellan sex och tolv kilometer bred kustkil fyra mil in i Israel från Sinai. På Gazaremsan bor runt 1,4 miljoner människor. Av dessa bor drygt en halv miljon i staden Gaza, och ytterligare en halv miljon i Rafah på gränsen mot Egypten, eller i det intilliggande flyktinglägerklustret i Khan Younis. Hamas har helt och fullt integrerat sin milisverksamhet i det civila samhället på Gazaremsan. Detta gör ett militärt ingripande mot Hamas, ett sådant som den israeliska armén sedan slutet av december genomför, mycket kostsamt vad avser civila offer och skador på civil infrastruktur (som dock även till viss del i militära syften används av Hamas). Detta har naturligt nog lett till omfattande protester världen över mot vad man ser som israeliskt övervåld mot en redan hårt prövad palestinsk befolkning.

Det är en sak att protestera mot den israeliska militärinsatsen, i vissa avseenden eller i sin helhet. Det är en helt annan sak att, som en följd av en kritisk hållning mot Israel uttrycka sitt stöd för Hamas. Ändå är detta en position många i debatten intar. Några exempel med andras repliker på deras respektive inlägg: den tidigare liberala och numera själv såsom islamist förklarade Mohamed Omar (vars avhopp från demokratin kommenteras av UNT-ledarskribenten Karl Rydå på dennes blogg), vänsterdebattörer som Andreas Malm (svaras av , organiserade socialdemokrater som Ulf Bjereld, (som får mothugg av pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin) och otaliga bloggare (maxelson och Den onödiga samtiden dök igår kväll (9 januari) båda upp på förstasidan vid en Google-sökning på stöd hamas; emot stöd för Hamas på första träffsidan är Niklas Wykman (m), Adrian Kaba (s) och Svensson (soc. p)).

Det föreligger i flera debattinlägg, från båda sidor, två allvarliga myter, vilka det är synnerligen önskvärt att modererande krafter i debatten gör upp med. Den första myten är att Gazaremsan är ockuperad av Israel. Detta är felaktigt - Gazaremsan är utrymd av IDF (den etablerade internationella förkortningen för den israeliska försvarsmakten) sedan 2005. Inga judiska bosättningar finns kvar på området. Kontroll över området är fullständigt överlåten till den palestinska myndigheten, som dock större delen av tiden åtminstone delvis hindrats från att fungera på grund av inbördes strider inom den palestinska myndigheten mellan Fatah och Hamas. När företrädare för ledande politiska organisationer, som SSU Skånes Petra Bergquist, menar att det är hyckleri att tala om den israeliska ockupationsmaktens rätt till försvar, är detta därför en osanning. Däremot är det sant att blockaden mot Gaza drabbar civilbefolkningen mycket hårt. Det är dock en enorm skillnad mellan en blockad och en ockupation. Alla sansade bedömare kan till exempel vara överens om att Förenta staterna bedriver en blockad mot Kuba, men det är en högst extrem åsikt att USA skulle bedriva ockupation av Kuba, ens med avseende på militärbasen vid Guantánamo-bukten.

Den andra myten är att Hamas skulle vara den demokratiskt valda företrädaren för det palestinska folket, vilket skulle legitimera deras angrepp mot israeliska mål såsom självförsvar. Det är sant att Hamas vann valet 2006 med 44,5% mot Fatahs 41,4%. Detta har uppmålats som en jordskredsseger, vilket visserligen rösttalen inte ger stöd för, men genom valsystemets kombination av proportionellt fördelade mandat och mandat genom enmanskretsar fick Hamas 74 av 132 mandat, mot 45 för Fatah. En tydlig valseger. Men genom det palestinska systemet med maktdelning mellan president (verkställlande makt) och parlament (lagstiftande makt) skulle Hamas tvingas samarbeta med det mer pragmatiska Fatah. Eftersom Fatah erkänt Israels rätt till existens var detta en omöjlig premiss för Hamas, något som utlöste det palestinska inbördeskriget av 2006-07, där Hamas gjorde statskupp i Gaza och upprättade sitt nuvarande styre - en genommilitariserad kryptodiktatur med totalitära förtecken. Hamas har totalt förkastat den palestinske presidenten Abbas auktoritet - trots att denne är vald enligt precis samma juridiska premisser som Hamas byggt sin valseger på.

Hamas är en terroristorganisation. Många tycks anse att detta är en fråga om definitioner, men även med mer snäva sådana passar Hamas väl in under denna etikett. Hamas hyllar självmordsattentat riktade uteslutande mot civila, ligger bakom tusentals raketattacker riktade mot civila, har en lång historia av extrajudiciella avrättningar av [palestinska] meningsmotståndare, attacker mot Röda halvmånens hjälpsändningar och personal, samt upprepade brott mot 2008 års vapenvila med Israel. Även som regim i Gaza uppvisar Hamas meritlista ett uppseendeväckande stort antal brott mot internationell rätt: förtryck av inhemska och utländska journalister och pressfotografer på Gazaremsan, aktioner (judiciella såväl som extrajudiciella) mot tidningsredaktioner och förbud mot offentlig bön (originellt för ett islamistiskt parti). Hamas är även nära allierat med andra terroristorganisationer, bland andra de iranska revolutionsbrigaderna och sin libanesiska shiitiska motsvarighet Hizbullah.

Det är hycklande och ologiskt att uttala sitt stöd för Hamas, en organisation som bejublar iraeliska civila dödsoffer, samtidigt som man kritiserar de civila dödsoffren i Gaza. Genom att förfara på detta sätt i debatten gör man, medvetet eller omedvetet, en skillnad i värderingen av ett israeliskt och ett palestinskt civilt dödsoffer. Det hjälper inte heller att, som Andreas Malm i en kort replik på DN:s ledarsida idag (10 januari) skriva att han inte alls stöder Hamas politik, när han i den ovan länkade stora artikeln på Newsmill uttalat just stöd för organisationen.

Saklig och konstruktiv kommentering av krig borde inte om att räkna och kategorisera lik, utan om att utifrån ett statsrättsligt perspektiv väga effekter av vidtagna militära åtgärder, åtgärdernas legitimitet och den historiska bakgrunden till konflikten ur ett nyktert, neutralt och framför allt noggrant faktaenligt perspektiv (egentligen flera perspektiv), samt de humanitära effekter ett fortsatt status quo skulle innebära; mot de omedelbara humanitära effekter åtgärderna får. Därefter skulle man förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt kunna komma att förespråka gentemot de faktiskt vidtagna skilda åtgärder, alternativt ett vidmakthållande av status ante bellum.

Men den som gör sig en idealbild, som så ofta görs i debatten kring denna fråga, där kriget handlar om en god underdog-sida mot det onda förtryckarimperiet, gör sin egen trovärdighet, debatten som sådan, och demokratin överhuvudtaget (såväl i Sverige, Israel som den förhoppningsvis i framtiden kommande staten Palestina) en mycket stor otjänst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om gaza