FILMRECENSION - THE ASSASSINATION OF JFK (UNCUT CBS-TV FOOTAGE)

Inte regisserad.
CBS; USA; 1963
~90'

Helen Wagner är en legend. Måndag 2 april 1956 iklädde hon sig, direktsänd från New York City, rollen som Nancy Hughes. "Good morning, dear." Än idag, över 52 år och över 13.300 avsnitt senare, är hon fortfarande Nancy Hughes McClosky, den enda av de ursprungliga huvudpersonerna som överlevt det gångna halvseklets strapatser i det fiktiva Oakdale, Illinois.

22 november 1963, klockan halv två på eftermiddagen EST (GMT-5). Nancy Hughes sitter med sin svärfar (som hon alltid kallar "Granpa", eftersom han är hennes sons farfar) och diskuterar en inbjudan till en thanksgiving-middag. Egentligen diskuterar dom Bobs, Nancys son, äktenskap, som ju i enlighet med hur såpoperor ska vara inte är perfekt. Såpoperan stod vid denna tid på höjden av sin popularitet - man kunde räkna med att varje godtyckligt avsnitt sågs av omkring tio miljoner tv-tittare, främst hemmafruar, eftersom de var de familjemedlemmar som förväntades vara hemma den tiden på dagen. Nancy Hughes har funderat noga på inbjudan, berättar hon för svärfadern, "(...) I gave it a great deal of thought, Granpa." Det är en uppladdning inför det allvarligare ämnet om sonen Bobs trassliga äktenskap, men den övergången fullbordas inte denna eftermiddag. Inbrytningen i programmet är inte smidig, och de tekniska begränsningarna ger ett intryck av en krissituation och av ett allvar som är svår att uppnå med de standarder som förväntas av dagens tv-studior. Eftermiddagen kommer inte att tillhöra Helen Wagner, utan kommer för historieskrivningen alltid att vara signerad Walter Cronkite. Men man måste komma ihåg det på sin tid så naiva Oakdale, där sextiotalets kulturrevolution började. I dagens Oakdale har flera personer i rollistan genom decennierna mördats, blivit mördare, kastats i fängelse, omkommit genom vansinnesolyckor eller spårlöst försvunnit. Och i Oakdale vaknar ingen upp ur flera säsongers mardrömmar medan maken står i duschen.

Mordet på president John F. Kennedy behöver i sig knappast någon närmre presentation. Den 22 november 1963 färdades presidenten tillsammans med Texas' guvernör, den konservative demokraten John Connally, i en öppen bil. En attentatsman avfyrade tre skott från ett fönster, presidenten träffades i huvudet och avled senare av sina skador, guvernören träffades i magen och ådrog sig svåra skador, men återhämtade sig för att senare bli finanssekreterare under republikanen Richard Nixon. Attentatsmannen greps - Lee Harvey Oswald, en asocial man med kopplingar till flera olika extremistiska organisationer och påverkad av de extremt uppskruvade politiska spänningarna i Texas, där ambassadören till Förenta nationerna Adlai Stevenson (demokraternas presidentkandidat 1952 och 1956) bara en månad tidigare överfallits av en högerextrem mobb. Oswalds skuld är fastslagen postumt, han mördades i sin tur endast dagar senare under aldrig helt uppklarade former av krögaren Jack Ruby, under en transport.

Det första segmentet är det starkaste, och skulle kunna stå för sig självt som inslag till exempel på Uppsala Kortfilmfestival. Hemmafrusåpan uppfyller i sig alla klischéer, och sponsras av hushållskonsumtionsvaror som tvättmedel, Nescafé och hundmat. Det allra första som slår 2000-talstittaren är hur långa reklamspotsen är, allt från en till flera minuter långa. Idag hittar man endast reklaminslag av den längden under Super Bowl eller under presidentvalskampanjerna, och då till en sändningskostnad av miljontals dollar. Avsnittet i sig hinner inte bjuda på några överraskningar. Precis när man har vaggats in i det tidiga sextiotalets lugna och harmlösa eftermiddagsunderhållning bryts sändningen med ett vasst sprakande. President Kennedy är skjuten i Dallas, Texas.

Walter Cronkite är en legend, den mest renomerade av giganten Edward R. Murrows handplockade lärjungar på CBS. I de röriga inledande minuterna av det improviserade nyhetsförmedlandet av en så oerhörd händelse som ett attentat mot den stridbare statschefen i världens mäktigaste land är det nu Cronkite som ändock utgör den trygghet tv-tittare i miljoner amerikanska hem klamrar sig fast vid. Kastad in i sändning, ut ur sändning, lyckas han ändå hålla en lugn och saklig ton. Teknikerna på CBS verkar för ett ögonblick ha förlorat huvudet. Man klipper tillbaka till As the World Turns, som på denna tid spelades live från en studio i New York. Eftersom skådespelarna ännu inte orienterats om det inträffade blir ett pinsamt märkligt brott i kontinuiteten uppenbart, men eftersom avsnittet bara ligger i sändning i ännu någon minut innan det ger plats åt sponsorreklam för hundmat. Man återkommer aldrig till avsnittet, och den andra reklamsnutten i följden klipps av. Resten av dagens sändningar kommer att ägnas åt skotten i Dallas, och dess följder. Ännu har ingen kamera kopplats på. Stabiliteten förmedlas bara av Walter Cronkites röst. CBS är denna eftermiddag det enda tv-nätverket som sänder över hela Förenta staterna - både ABC och NBC har eftermiddagarna vikta åt samarbetsavtal med olika lokala stationer.

I det fjärde segmentet av filmen återfinns en av de mest klassiska nyhetsreportagescenerna i journalisthistorien. Segmentet inleds med CBS News Bullentin-loggan, och ett oorganiserat studiosorl. Det är sällan den förvirring som inträder vid nedslaget av en plötslig omvälvande nyhet illustreras så tydligt som här. Efter dryga halvminutens tomma ljudutsändning får man igång en kamera. Walter Cronkite sitter utan kavaj vid ett ostädat skrivbord, bakgrunden är full av journalister som hektiskt springer fram och åter mellan telefonerna. Det finns minst sex av dessa apparater i kamerans blickfång. Kaos råder. Om någon av de tio miljonerna tv-tittare (som vid det här laget säkert inte hunnit bli färre) tvivlat på att en nationell kris råder, förintas dessa tvivel nu. I brist på material klipps reportaget halvt planlöst mellan salongen i Dallas där presidenten skulle ha talat och Cronkites skrivbord i New York.

Med facit i hand ligger det nära till hands att misstänka att Cronkite inte tror att presidenten kommer att överleva. Detta sänds ungefär en halvtimme efter attentatet, en tidpunkt vid vilken Kennedy fortfarande var vid liv. Mytbildningen som ska komma att utgöra hans eftermäle har dock redan startat, och har i själva verket pågått i flera år. Stor uppmärksamhet läggs i upprepade klipp vid hur JFK sjunker ihop i Jackie Kennedys knä, och hennes rop: "Oh, no! Oh, no!" Cronkite berättar (i det fjärde segmentet) att Kennedys tal som skulle hållits i Dallas skulle vara hans mest kontroversiella hittills - att tiden var inne för den stora Civil Rights-reformen (som senare genomfördes 1965-68 under president Johnson), och att klockan inte kunde vridas tillbaka. Det var en markering mot den konservative guvernören John Connally (dem.), samtidigt som deras färd till hotellet i samma bil skulle stärka bilden av ett enat demokratiskt parti. Men - som Cronkite uttrycker det redan innan det är klart att presidenten omkommit - "[H]e never got to hold that speech." Connally har träffats i magen, Kennedy i huvudet. Även den lokale reportern man klipper till, Eddie Barker från det Dallasbaserade dotterbolaget KRLD, försäger sig: "This is the first time the life of a president is taken... or, possibly taken (...)" Kennedy kommer dock verkligen att bli den fjärde presidenten att falla offer för en attentatsman, efter Lincoln (1865), Garfield (1881) och McKinley (1901).

Stundtals blir utfyllnadspratet lite komiskt, som när Barker, från att berättat anekdoter om hur Kennedy som ung och relativt okänd senator från Massachusetts tvingades lifta med en PR-arbetare från flygplatsen in till Dallas, eftersom det inte administrerats något mottagande, börjar förklara hur vägnätet omkring attentatsplatsen ser ut ("om ni varit i Dallas känner ni säkert till..."). Samtidigt är misstagen få, och uppmärksamheten på omgivning och ny information extremt vass från samtliga pratande reportrar. Överhuvudtaget är det här journalistisk hyperprofessionalism på en nivå vi andra, både förr och nu, oftast bara kan fantisera om i våta drömmar.

(Strikt taget har Sverige också haft stora tv-journalistiska ögonblick. Bo Holmberg utanför den västtyska ambassaden 1975 är kanske inte riktigt lika fokuserad som Conkite eller Barker, men han befinner sig då rent fysiskt i hetluften på ett helt annat sätt än dessa herrar 1963.)

I mitten av filmsammanställningen börjar det stå klart att president Kennedy inte kommer att överleva. Pastorer från de största kyrkorna i Dallas dyker upp på podiet där presidenten skulle talat om de största civilrättsliga reformerna sedan inbördeskriget, och manar till bön och till nationell samling. Det är inget högtidligt och andligt över situationen, salongen sorlar i förvirring och podiets mikrofon är uppskruvad främst för tv-publikens skull. Dess reaktion, som oftast, ser vi inte. I övrigt kämpar journalisterna för att hålla sig flytande i en strömflod av rykten. Konsekvent genom hela filmen behandlas varje nyhet med den allra största skepsis, varje rykte presenteras med den största försiktighet man kan åstadkomma ("det ryktas att", "man kan förmoda att", "det förefaller troligt att"). Det ryktas att attentatsmannen redan gripits (falskt) och att vicepresident Johnson har blivit sårad i armen (också falskt). Cronkite ger en ofta citerad beskrivning av attentatet, förövaren har skjutit rakt ned i limousinen från ett fönster "like shooting fish in a barrel".

Cronkite håller sig för övrigt beundransvärt lugn, och improvisationerna avslöjas bara i ett sällsynt anfall av överanvändande av ordet "hospital" i mitten av segment sex. När CBS egna reportrar på plats i Dallas börjar rapportera in att Kennedy faktiskt är död blir Conkite märkbart påverkad. Hans röst är fortfarande saklig, rapporterandet lika lugnt och sansat, men han blinkar bort tårar och tar ideligen av och på, på och av sig sina glasögon. Istället för att dröja kvar onödigt vid Jacqueline Kennedys förtvivlan i väntrummet på sjukhuset övergår Conkite till att rapportera om att ingenting finns att rapportera om guvernör Connallys tillstånd, förutom att guvernören tydligen varit tillräckligt vid medvetande för att fråga efter sin fru. Näst efter de första två segmenten av filmen är detta den senare halvan av det sjätte segmentet filmens höjdpunkt, när Walter Cronkite, trots att han liksom miljoner av sina landsmän delar de känslor av chock och förvirring som mordet på Kennedy resulterar i, utför sitt yrke med en professionalism som utgör själva kärnan i den romantiska drömmen om nyhetsreportern.

En del bullentiner är märkligare än andra. Innan någon kommentar överhuvudtaget publiceras från någon högt uppsatt person, varken i USA eller i resten av världen, kommer ett besked från Kansas City, Missouri, och ger vid handen att förre presidenten Truman är "för upprörd" för att kommentera på situationen. Ett av de mer märkliga ryktena kommer i form av ett till synes bekräftat besked att en säkerhetsman också dödats, vilket är falskt. Den enda förutom presidenten och guvernören som faktiskt skadades i attentatet var en åskådare som fick kinden rispad av en splitterrikoschett. Under tiden dessa rykten florerar fritt får Walter Cronkite in fotografier tagna kort före attentatet, vilka förevisas för publiken. Situationens allvar förtar för samtiden det märkliga pekboksläsandet, att undervisa tv-publiken hur Kennedy och hans fru, eller ens guvernör Connally, ser ut, men för publiken 45 år senare ger det ett ganska surrealistiskt intryck. Men idag är surrealismen en effekt som uppstår genom att beskåda ett skeende genom ett medium som idag tar sig ganska annorlunda form. Denna novembereftermiddag 1963 var surrealismen publikens verklighet.

Det är kanske, för den moderna publiken, värt att notera den korta avvikelse Cronkite ägnar sig åt i väntan på att teleprintern tickar fram det officiella dödsbudet. Han börjar med att beskriva presidenthustrun Jaqueline Kennedys tal tidigare, eller snarare hennes klänning och attraktiva kvinnliga utstrålning. Därefter citerar han president Kennedy, som direkt från att ha klätt sig på hotellrummet gick ned och träffade en grupp supportrar, vilka han ber om ursäkt för att Jackie inte är med honom. Det tar, förklarar JFK, längre tid för henne att göra sig i ordning [än för honom] - men det är värt det.

Det officiella dödsbudet avslutar det sjunde segmentet. Redan tidigare har presidenten hävdats död, av CBS reportrar på plats vid sjukhuset i Dallas, av prästerna som givit Kennedy den sista smörjelsen, av regeringskällor i Washington. Men detta är det definitiva, det slutgiltiga beskedet på att John Fitzgerald Kennedy. För enda gången i hans karriär brister rösten för ett ögonblick för Walter Cronkite. För ett kort ögonblick. Han återtar: "Vice-president Johnson has left the hospital in Dallas, but we do not know where he has proceeded. Presumably, he will be taken the oath of office shortly, and become the 36th President of the United States."

Här slutar det sjunde segmentet, och här kunde filmen ha slutat. Det hade varit en värdig avslutning, ett väl avrundat och avgränsat urklipp av en vändpunkt i amerikansk historia. Som film betraktat, men som historiskt dokument har det visst värde att vi får se hur CBS sändning fortsätter efter dödsbudet oåterkalleligt givits. Situationen börjar långsamt klarna, förutom i frågan om den eventuellt gripne attentatsmannen. Cronkite lyckas inte helt hålla samman journalistiken, hade det inte varit för hans förmåga att koncentrera både på sin publik och på teleprintern med samma knivskarpa fokusering hade det varit rimligare att låta reportrar i Washington D.C. eller i Dallas ta över istället för att Cronkite ska sitta och visa bilder på en leende och vinkande president Kennedy för en orolig och chockad tv-publik. Finalen på hans storslagna uppvisning i mötet mellan journalistyrkets myt och verklighet blir därför en smula snörplig innan han tillåts lämna över stolen till kollegan Charles Collingwood, även han en av Murrows lärjungar.

Collingwoods reportage, som hela det nionde och sista segmentet är vikt åt, är egentligen bara en sammanfattning av situationen. Trots det innehåller det fler minnesvärda passager än de flesta politiska tal, framför allt det stycke där han kommenterar att säkerhetstjänsten givetvis alltid är medveten om att det är omöjligt att skydda presidenten från alla tänkbara attentat i situationer med stora folkmängder - men att man måste lita på "the good faith of the citizens". Collingwood är också den första att referera till Lyndon B. Johnson som den nya presidenten (och till Lady Bird som Förenta staternas första dam). Den villkorslösa skepsisen har lämnat rutan. De kommande åren skulle civilrättslagarna och Vietnamkriget slita sönder det amerikanska samhället mer än någonsin sedan inbördeskriget 1861-65. CBS utlovar fortsatta sändningar, men hela händelseförloppet är redan klart. Det som återstår är att städa upp resterna. Amerika hade förändrats.

Del 1. Sponsorreklamfilm för tvättmedel. As the World Turns. Programavbrott för radiobullentin med Walter Cronkite. President Kennedy uppges skjuten i Dallas, Texas.

Del 2. President Kennedy och Texas' guvernör Connally uppges skjutna vid attentat i Dallas, Texas, och förda till Parkland Memorial Hospital. Korta, planlösa klipp mellan bullentiner, As the World Turns, och sponsorreklam för hundmat.

Del 3. Inga klipp, endast radiobullentin. Inga indikationer att vicepresident Johnson ska ha skadats vid attentatet. En man och en kvinna uppges ha kastat sig till marken på en kulle i samband med att skotten hördes. Kennedy sårad i huvudet, Connally i bålen. Både presidenten och guvernören uppges vara vid liv. Cronkite erinrar om tidigare och samtida högerextremistiska gruppers aktiviteter.

Del 4. Walter Conkrite i bild. Klipp till Trade Mart-salongen i Dallas där Kennedy skulle ha talat. Eddie Barker beskriver situationen i Dallas. Fortsatta rykten om det tidigare nämnda paret och om högerextrema grupper. Conkrite, rykten om en eventuell gripen man. Ett foto på presidentens limousine kort före attentatet presenteras. Rykten om att presidenten är död och att guvernören opereras.

Del 5. Oorganiserad korsklippning mellan New York och Dallas. Presidenten ges blodtransfusion. Ett vittne uppger att en färgad man har skjutit flera skott från ett fönster mot presidenten, fler vittnesmål utan uppgivande av hudfärg. New York-börsen stängd efter kraftigt kursfall vid nyheten om attentatet. En läkare från sjukhuset har uppgivit att Kennedy är död. Barker erinrar om Kennedys tidigare besök i Dallas, och de mycket skarpa politiska motsättningarna i Texas.

Del 6. Maningar till bön från pastorn för Dallas största metodistkyrka. Rykten att vicepresident Johnson har blivit sårad i armen. Det uppges att två katolska präster tidigare givit presidenten den sista smörjelsen. Lady Bird Johnson, också på platsen, förnekar att hennes man har skadats. Ingen information om guvernör Connallys hälsotillstånd.

Del 7. Den katolske präst som givit presidenten den sista smörjelsen uppger att presidenten levde vid tillfället. Det uppges att presidenten sedan dess dött av sina skador. Alla börser har nu stängt. En säkerhetstjänsteman uppges ha dödats i attentatet. Presidenten bekräftas officiellt ha avlidit.

Del 8. Cronkite relaterar Kennedys varma mottagande till Dallas med Adlai Stevensons kyliga en månad tidigare. Oklarhet angående eventuella gripanden. Vicepresident Johnson har lämnat sjukhuset för okänd destination. Cronkite lämnar över till Charles Collingwood.

Del 9. Collingwood sammanfattar situationen. Sörjande människor på New York Citys gator. Lyndon B. Johnson väntas sväras in som Förenta staternas 36:e president samma eftermiddag.