Dekonstruktion: "Israel är en apartheidstat"

Påstående: Israel är en apartheidstat.

Definition 1: Med Israel avses statsbildningen Israel såsom erkänd av Sverige med flertalet andra stater.
Anmärkning α: Notera att definitionen inte inkluderar de av Israel delvis ockuperade områdena Golanhöjderna, Västbanken och Gazaremsan; men då dessa områden i omfattande utsträckning befinner sig under israelisk.jurisdiktion är rimligt att ägna nämnda områden särskild uppmärksamhet i denna dekonstruktion.

Definition 2: En apartheidstat är definitionsmässigt en stat som ägnar sig åt juridisk apartheid, alternativt en stat med ett samhälle där ett apartheidsystem är totalt rådande intill förväxling med juridisk apartheid.

Bidefinition 3: Juridisk apartheid är apartheid påbjuden enligt lag.

Centraldefiniton 4: (Apartheid)
Det kan inte anses att påståendet åsyftar att samtliga aspekter av apartheid i Sydafrika skulle vara applicerbart på Israel. Det får anses uppenbart att såväl staternas förhistoria som sociala förhållanden så avsevärt skiljer sig från varandra att varje jämförelse in extenso blir absurd. Definitionen av apartheid måste därför grunda sig i de förhållanden och den juridiska praxis som under tidsperioden ifråga (i huvudsak 1948-1994) kan sägas ha varit tillräckligt allmängiltiga för att inte vara knutna till specifika sakfrågor och/eller förhållanden internt i Sydafrika.

Anmärkning β: Bakgrundshistorien (inklusive övergripande förhistoria) över apartheid i Sydafrika 1948-1994 är relevant, men får anses tillhöra allmänbildningen och berörs här inte vidare.
Anmärkning γ: Det är en intressant historiens ironi att staten Israel är bildad 1948, samma år som apartheidsystemet upprättades i Sydafrika. En utförligare jämförande studie skriven av historiker utan partisankopplingar till någondera läger, inkluderande de dåligt utforskade banden mellan israeliska och sydafrikanska regeringar, är önskvärd. En vidare diskussion kring detta går utanför denna dekonstruktions tema, och kommer ej här vidare beröras.

Apartheidsystemet genomfördes i Sydafrika lagvägen efter att det konservativa Nasionale Party segrat i valet 1948 och, till större delen med extrajudiciella metoder, förstärkt sin makt till att bli det statsbärande partiet. De juridiska komponenterna av apartheidsystemet anses allmänt i huvudsak bestå av 25 lagar beslutade om under perioden 1949-1970, samt två äldre lagar, vilka existerade sedan tidigare och inkorporerades i systemet (A och B nedan). En vidare presentation föreligger här.

A. Förbud för svarta att köpa eller hyra land av vita, utom i särskilda reservat (1913).
B. Upprättande av rassegregerade bostadsområden i städer (1923).
1. Förbud mot blandäktenskap (1949).
2. Tilläggslag, förbud mot sexuella relationer mellan rasgrupper (1950).
3. Folkregistreringslagen, obligatorisk indelning i rasgrupper (1950).
4. Bosättningslagen, påbjuden segregation av bostadsområden, förbud mot bosättande i andra rasgruppers områden (1950).
5. Förbud mot kommunism (1950), se särskild kommentar 1 nedan.
6. Legalisering av hantverkare i de svarta nationerna, förbud mot nämnda hantverkare att verka i icke-svarta områden (1951).
7. Lag om separat representation (1951), se särskild kommentar 2 nedan.
8. Lag om befogenhet för ministeriet för ärenden rörande infödda att med nödvändiga medel fjärma svarta bosättningar från allmän eller privatägd mark samt befogenhet att upprätta läger för dessa fjärmade (1951).
9. Avskaffande av statlig representation för infödda (1951), se särskild kommentar 2 nedan.
10. Begränsande av svartas rätt att skrivas i vita städer (1952).
11. Påbud för svarta att bära identifikationsdokument och födelseattest (1952).
12. Förbud för svarta att strejka (1953).
13. Separat undervisningsform för svarta (1953).
14. Påbjuden rassegregation i allmänna utrymmen (1953).
15. Lag om tvångsförflyttning speciellt anpassad för förhållanden i och kring Johannesburg (1954).
16. Reglering av tvångsförvaltande av oflyttbar egendom omfattad av lag 4 (1955).
17. Nekande av svartas rätt att appellera inför domstol i ärenden rörande tvångsförflyttningar (1956).
18. Separata finansiella, industriella och kommersiella strukturer (1959).
19. Upprättande av separata tertialutbildningsinstutitioner (1959)
20. Uppdelning av den svarta rasgruppen i åtta etniciteter, påbud om självstyre inom nämnda etniciteter (1959), se särskild kommentar 2 nedan.
21. Lag om bosättningar för färgade speciellt anpassad för förhållanden i Kapprovinsen (1961).
22. Justering av lag om färgades bosättningsområden (1961).
23. Upprättande av stadsnämnder för svarta knutna till respektive etnicitets nation (1961), se särskild kommentar 2 nedan.
24. Antiterrorismlagen, medgivande av frihetsberövande utan delgivande av misstanke, utan rättegång och på obestämd tid (1967).
25. Påbud för svarta att bli medborgare av sina respektive etniciteters nation, samt indragande av deras sydafrikanska medborgarskap (1970), se särskild kommentar 2 nedan.

Särskild kommentar 1: Lagen mot kommunism (nr. 5 ovan) var mycket generöst formulerad, och blev med åren än mer generös i och med de tillägg som gjordes 1951, 1954, 1967 och 1972. Den fullständiga texten finns här. Den översvallande mängden kända rättegångar i vilka denna lag åberopades gör det tydligt att lagen användes som ett verktyg mot varje form av radikal opposition, oavsett om den hade någon verklig kommunistisk anstrykning eller ej.
Särskild kommentar 2: Lagar 7, 9, 20, 23 och 25 var ett successivt överflyttande av alla interna angelägenheter rörande svarta till de s.k. hemländerna, vilka officiellt skulle handha sina respektive etniciteters ärenden. I teorin kunde detta tolkas, åtminstone i polemiken, som ett överlämnande av de svartas rättigheter och angelägenheter till dom själva. I verkligheten var naturligtvis aldrig fråga om någon självständighet eller något självstyre, eftersom de federala lagarna, samt säkerhetspolisen upprättad genom lag 24, hade fullständig och oinskränkt judiciell makt över nationerna. Uppenbart från ovanstående punkter är också de kraftiga begränsningar på framför allt kommersiellt liv som ålades nationerna, vilka skulle omöjliggjort ett reellt självstyre även utan den tidigare invändningen.

Vi kan från ovan återgivna lagar identifiera fyra grundläggande drag hos apartheid:
I. En juridisk indelning av populationen i grupper med avseende på etnicitet ("ras").
II. En av dessa grupper med vida större befogenheter, positioner och högre levnadsstandard än de övriga grupperna, detta reglerat enligt lag.
III. Segregation och juridiska hinder för kontakter och band mellan grupperna.
IV. En maktapparat (eg. en struktur av polisstat) kontrollerad av den privilegierade gruppen med extraordinära befogenheter, avsedd att upprätthålla ordningen beskriven i tidigare punkter.
Vi noterar att denna uppställning av kännetecken är hierarkisk, d.v.s. varje punkt bygger på samtliga av de föregående. Därför konstaterar vi att, för att ett apartheidsystem ska föreligga med avseende på dessa fyra punkter, måste samtliga av dessa fyra punkter ha korrespondens i det undersökta systemet.

Argument 5: Israel är en apartheidstat om och endast om Israels sociala och judiciella system uppfyller något av följande två kriterier:
i) samtliga fyra grundläggande drag hos apartheid deriverade ur de sydafrikanska apartheidlagarna såsom uppställda ovan återfinns i Israels sociala och judiciella strukturer,
ii) tillräckligt många av de sydafrikanska apartheidlagarna har motsvarigheter i israelisk lag för att ett nytt argument ska kunna uppställas, i vilket argumenteras för att Israels judiciella system genom att uppvisa påtagliga likheter med det sydafrikanska apartheidsystemet kan sägas vara ett apartheidsystem i egen rätt.


Undersökning 6: Vi undersöker kriterierna i argumentet i tur och ordning.

Undersökning 6 i):
   I. Israel saknar en judiciell indelning av medborgare och övriga innebyggare i etnicitet. I självständighetsförklaringen nämns särskilt att staten (här återgivet på engelska)

...will ensure complete equality of social and political rights to all its inhabitants irrespective of religion, race or sex; it will guarantee freedom of religion, conscience, language, education and culture; it will safeguard the Holy Places of all religions; and it will be faithful to the principles of the Charter of the United Nations.

Därmed faller de övriga delarna av den hierarkiska uppställningen av grundläggande drag. För referensbruk avser vi dock att fullfölja undersökningen med de övriga tre punkterna.
   II. Åtskilliga organisationer och myndigheter, däribland Amnesty International och Förenta staternas statsdepartement har uppmärksammat diskriminering och dubbla standarder vad gäller den arabisktalande befolkningen i de av Israel ockuperade områdena, samt i viss utsträckning den arabisktalande befolkningen i egentliga Israel. Denna diskriminering saknar dock stöd i israelisk lag, vilket påvisas av prejudicerande domar i det israeliska rättsväsendet. Den kritik som framförts skall inte här ägnas vidare diskussion, men det kan fastslås att den diskriminering som förekommer inte kan sägas vara jämförbar med den strukturella och alltgenomsyrande diskriminering som föreligger under apartheid. Det föreligger heller inte någonting liknande den situation av strukturell våldsbaserad diskriminering som rådde i Sydafrika årtiondena innan realiserandet av apartheidsystemet. Se undersökning 6 ii) nedan.
Anmärkning δ: Israel saknar grundlag. Den israeliska högsta domstolen har som praxis därför prejudicerande dömt efter en samling av grundläggande lagar efter samma mönster som många andra länders högsta domstolar dömer efter grundlag eller konstitution. En redogörelse över de israeliska s.k. grundläggande lagarna återfinns på engelska här.
   III. Segregation efter andra kriterier än kön förekommer inte, utan är som framhållits under II. ovan förbjuden enligt israelisk lag. Strukturell diskriminering, inklusive diskriminering efter kön, är som framhållits under II förbjuden enligt israelisk lag.
   IV. Punkten faller på egen orimlighet, eftersom behovet av en polisstat av denna karaktär saknas i tidigare punkter.
∴ Kända fakta om samhälle och juridiska strukturer i Israel korresponderar inte mot de grundläggande drag hos apartheid som återgivits under centraldefinitionen ovan, deriverade ur de sydafrikanska apartheidlagarna.

Undersökning 6 ii):
Vi undersöker de 27 apartheidlagarna en efter en och diskuterar överensstämmelse i motsvarande sak med kända israeliska förhållanden.
   A: Det föreligger inga särskilda strukturella restriktioner baserade på nationalitet eller etnicitet för försäljande och hyrande av land i Israel. Det israeliska rättsväsendet har genom prejudicerande domar gjort klart att inga hinder baserade på etnicitet eller religion ska föreligga för förvärvande av land i Israel, samt att förvärvande av land inte kan nekas baserat på etnicitet eller religion. Se vidare uttalande av ICERD i frågan här.
   B: Föreligger inte, se undersökning 6 i).
   1: Förbud mot äktenskap baserat på parternas etniciteter eller religion förekommer inte, se undersökning 6 i).
Anmärkning ε: Den israeliska medborgarskapslagen (fullständig, icke-officiellt översatt, lagtext återfinns här) är en även i Israel mycket kontroversiell lag, som har kallats för apartheidlag av åtskilliga debattörer, t.ex. Amos Schocken. Lagen beslutades 2003 och förnyades 2008 (med en rösts övervikt i Högsta domstolen). Den fryser för medborgare i de palestinska mandaten (Gazaremsan och Västbanken) det automatiska medborgarskap i Israel ett äktenskap med en israelisk medborgare normalt skulle berättiga till, och är tillkommen med motivationen att försvåra för terrorister att få tillgång till israeliskt pass och permanent uppehållstillstånd. Lagens effekter och dess för- respektive nackdelar ska inte här vidare diskuteras, men vi kan konstatera att den i effekt inte är jämförbar med de motsvarande lagar som förelåg i Sydafrika under apartheid.
   2-4: Saknar motsvarighet, går emot rådande israelisk lagstiftning.
   5: Saknar motsvarighet vad gäller kommunism (Israel har aldrig lidit brist på kommunistiska partier och organisationer). Det i den andra regeringen Netanyahu sittande högernationalistiska partiet Yisrael Beiteinu har argumenterat för att en lojalitetsed till Israel ska uppställas som krav för bibehållet medborgarskap, speciellt riktat till arabisktalande. Förslaget har bemötts med massiv kritik i Israel, och verkar i dagsläget inte bli verklighet. Även om förslaget skulle bli till lag, skulle effekterna inte vara jämförbara med de sydafrikanska lagarna mot kommunism.
   6. Saknar motsvarighet.
   7, 9. Arabisktalande medborgare har samma grad av rösträtt till samma parlament som judiska (och övriga) medborgare i Israel. Arabisknationella partier har varit representerade i Knesset sedan Israels grundläggande, och sedan 60-talet har flera ministrar varit av arabisk etnicitet. Även tidigare ingick arabisknationella partier i regeringskoalitioner, inte sällan som arabiska grenar av ledande politiska partier.
   8, 10: Dessa lagar är knutna till påbjuden segregering, och saknar därför motsvarighet. Tvångsförflyttningar, både av araber och av judiska bosättare, har förekommit och förekommer alltjämt på ockuperad mark. De judiska bosättningarna och tvångsförflyttningarna saknar dock stabilt lagstöd, och får därmed anses vara en följd av avsaknaden av definitivt fastställda gränser för staten Israel. Sammanfattningsvis kan konstateras att detta är företeelser ovärdiga ett fritt land, men de är inte företeelser som kan sättas i samband med förekomsten av ett apartheidsystem.
   11. Lagar och föreskrifter om identifikation är i Israel inte specificerande någon etnisk eller religiös grupp.
   12-14. Saknar motsvarighet.
   15. Ej applicerbar.
   16-17. Se kommentar till 8, 10 ovan.
   18-20. Saknar motsvarighet.
   21-22. Ej applicerbar.
   23. Saknar motsvarighet.
   24. Saknar stöd i lagen vad gäller gripanden och kvarhållande. Dokumenterade fall av avsteg från denna praxis i anti-terrorinsatser och relaterade ärenden finns och skall givetvis beaktas. Vidare har israelisk rätt medgivit riktade mord som ett juridiskt acceptabelt tillvägagångssätt i kampen mot terrorism. Avstegen är ej av sådan natur eller sådan frekvens, och går heller inte oemotsagda i den israeliska diskursen, att man kan tala om en korrespondens mot den sydafrikanska lagpraxis.
   25. Saknar motsvarighet. Partiordföranden i Yisrael Beiteinu Avigdor Lieberman har argumenterat för en liknande manöver, där omkring en tredjedel av israeliska arabisktalande skulle berövas sina medborgarskap och tvingas söka medborgarskap i en föreslagen stat Palestina. Se vidare engelska Wikipedias artikel i ämnet. Förslaget är folkrättsligt tveksamt, och har i likhet med ovan nämnda förslag bemötts med massiv kritik i Israel. Det är idag högst tvivelaktigt att ett förslag av denna karaktär skulle kunna gå igenom.
∴ Kända fakta om samhälle och juridiska strukturer i Israel korresponderar inte mot de sydafrikanska apartheidlagarna så att ett argument kan uppställas att Israels juridiska och sociala system motsvarar ett apartheidsystem i egen rätt.

Undersökning 7: Här ska kort nämnas Förenta nationernas generalförsamlings resolution 3379 (1975), upphävd av Förenta nationernas generalförsamlings resolution 46/86 (1991). Denna resolution har varit föremål för omfattande debatt och skriverier, och var redan på sin tid en ytterst kontroversiell resolution. Den är även den enda resolutionen i Förenta nationernas historia som har upphävts, detta med en överväldigande majoritet av 111 mot 25 (originalresolutionen antogs med 72 röster mot 35). Den historiska bakgrunden, med kulmen på de arabisk-israeliska fientligheterna och Arabförbundets maktzenit i efterdyningarna av oljekrisen, allt på bakgrund av det Kalla krigets mekanismer, kräver en långt mer extensiv diskussion än vad denna dekonstruktion ger utrymme för. Vi nöjer oss med att konstatera att resolutionen aldrig varit tidsbunden i det avseendet att den specificerat en epok eller en tidsram för sionismen som förtryckande ideologi. Därför innebär upphävandet inte att sionismen förändrat sig, ej heller staten Israels ideologiska grund som sådan; utan upphävandet innebär att Förenta nationerna markerat inte anser sionism kunna jämställas med apartheid, ej heller att sionismen är en rasistisk ideologi.

Sammanfattning 8: Vi har visat att korrespondens i allt väsentligt saknas mellan det sydafrikanska apartheidsystemet och kända fakta om de sociala och juridiska strukturer som råder i Israel. Vi har också visat att man inte kan finna sådan korrespondens tidigare i Israels historia.

Slutsats: Israel är inte en apartheidstat.