1994 var inte igår - Akt fyra

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre 
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

Rättelser sedan tidigare
Kristen demokratisk samling bytte 1987 namn till Kristdemokratiska samhällspartiet. I varje fall av det förra namnet i saker som rör tiden 1987-1996 ska alltså namnet på partiet vara Kristdemokratiska samhällspartiet. Sedan 1996 heter partiet Kristdemokraterna.

I akt ett uppges att den allmänna tilläggspensionen beslutades om 1958. Detta ska vara 1959.

Direkt fortsättning från akt tre. Spänningen är förhoppningsvis olidlig.

Särskild anmärkning angående partiet Ny demokrati
Ny demokrati grundades inför riksdagsvalet 1991 av musikförläggaren Bert Karlsson och företagsledaren Ian Wachtmeister. Partiets program var en populistisk version av Moderata samlingspartiets, med inslag av hårdare populism framför allt vad gäller invandringspolitiken. Partiet stöddes främst av mindre företagare och fria yrkesutövare, och fick i riksdagsvalet 1991 6.7% av rösterna och 25 mandat. Redan i början av partiets historia fanns en spänning mellan företagarpopulismen företrädd av Wachtmeister och den mer folkliga framtoningen som företräddes av Karlsson. Många medlemmar av äldre högerextrema och/eller högerpopulistiska rörelser sökte sig till Ny demokrati, exempelvis ledande personer av Framstegspartiet och Centrumdemokraterna, tidskriften Contras chefredaktör Tommy Hansson och Erling Rudkilde, tidigare medlem i Nysvenska rörelsen.
Våren 1994 bröt splittringarna ut i öppen dager. Wachtmeister avgick som partiordförande och ersattes av Harriet Colliander. I omröstningen i riksdagen om vårdnadsbidraget, splittrades partiet i tre fraktioner: Collianders fraktion röstade för regeringen Bildts förslag till vårdnadsbidrag, en falang under Bert Carlsson röstade emot, och falangen kring Ian Wachtmeister lade ned sina röster. Sex veckor efter Harriet Collianders tillträde som partiordförande, i början av juni 1994 (d.v.s. mindre än en vecka före omröstningen om lagen om registrerat partnerskap för homosexuella), avsattes Colliander under kaosartade förhållanden och ersattes av Vivianne Franzén. Flera riksdagsledamöter för partiet svarade med att tillkännage att de avsåg att lämna partiet i samband med valet samma höst. I riksdagsvalet 1994 fick partiet endast 1.6% av rösterna, och har sedan dess saknat politisk betydelse i Sverige.

Det om det.

Dramatis personæ
Stefan Kihlberg (nyd)
Född 1945, riksdagsledamot 1991-1994, den sista tiden som politisk vilde. Under mandatperioden var han även ledamot av Göteborgs kommunfullmäktige.
Kihlberg var en av dom som lämnade Ny demokrati i samband med stridigheterna om partiledarposten senvåren 1994.Han var vid tillfället partisekreterare, och en stark kandidat till partiledarposten. Efter Ny demokratis valnederlag 1994 övergick han till Kristdemokratiska samhällspartiet, och senare till Moderata samlingspartiet. Från 2004 var han därefter engagerad i Junilistan. Från 2009 har han varit en av de svenska huvudpersonerna för det irländskgrundade pan-europeiska partiet Libertas.

Lennart Fridén (m)
Född 1943, i riksdagen 1991-2002. Tidigare kommunfullmäktig 1973-1991 i Göteborgs kommun, och 2002-2006 regionsfullmäktig i Västra Götalands regionsfullmäktige. Till yrket överförmyndare, heltidsanställd som sådan i Göteborg 1983-1991. Numera vice ordförande i Jönköpings överförmyndarnämnd. Har även gjort sig ett namn som skriftställare och debattör, bland annat som medlemmar av den svenska grenen av Friends of a Free Iran.

Bengt Harding Olson (fp)
Född 1937, i riksdagen 1985-1998. Ledamot av Lagutskottet. Till yrket åklagare, och var en av de mest juridiskt kunniga i Folkpartiet vid den aktuella tidpunkten. Nyanserad debattör. På senare år har han varit inblandad i ett märkligt fall, där han bestridit att det varit han som fångats på bild av en av Polisens fartkameror. En artikel från Dagens media i ämnet finns här.

Tidigare presenterade Elisabeth Persson (v) och Maj-Lis Lööw (s).

Akt fyra: Anföranden 32-50
Enter Stefan Kilhberg (nyd). Denne instämmer förbehållslöst i mom. 1, och övergår efter några inledande gliringar att tala om lidbommeri. Lidbommeri, enligt Kihlberg efter tidigare justitieminister Carl Lidbom (s), ska i juridikkretsar åsyfta

slarvig lagstiftning, som är nästan omöjlig att tolka och
som ger väldiga komplikationer ute i verkligheten.

Det ska direkt anmärkas, att lidbommeri "ute i verkligheten" åsyftar lagstiftning som ger luckor för godtycke, vilket minskar rättssäkerheten. Därtill hör att Carl Lidbom aldrig var justitieminister. (Detta senare tycks dock vara en vanlig missuppfattning bland eljest upplysta debattörer, och förekommer vid en snabbare Google-sökning både hos riksdagsledamöter som journalister). Lidbom var en relativt kontroversiell politiker, men begreppet lidbommeri tycks främst ha populariserats i de på annat håll omskrivna affärerna Ebbe Carlsson och Lars Tingström, och får sägas vara en ganska irrelevant term i den debatt Kihlberg här deltar i. Men Kihlberg vill mena att den lag man nu tycks vara i färd att genomföra "slå(r) nya rekord" i lidbommeri. Kanske skulle man införa den nya termen "majlööweri" (åsyftar förmodligen Maj-Lis Lööw).

Trots sina juridikstudier har Kihlberg även en lite udda uppfattning om demokrati:

Jag tycker att detta är upprörande ur demokratisk
synvinkel. Man struntar i Lagrådets kritik. Den är
inte marginell. Den är inte försynt. Den är allvarlig.
Jag tycker att det är upprörande att en majoritet i
svenska parlamentet så flagrant går förbi den.

Det ska dock sägas att Kihlberg möjligen avser att detta är ett problem hos det innevarande demokratiska systemet, inte ett problem gentemot demokratin. Men uppenbart är han av den något teknokratiska åsikten att Lagrådet såsom expertråd ska ha högre grad av bestämmande i denna fråga än den parlamentariska majoriteten. Det är, enligt Kihlberg, ett "förakt mot den politiska beredningsprocessen". Ja, det är "närmast i kuppartade former" som det här ska tvingas igenom. Man skulle rentav kunna benämna det "en kvalitetsmässig bottennotering".

Jag vill understryka, herr talman, att detta inte ett
ögonblick är någon kritik mot utskottets
kanslipersonal. Tvärtom. Jag är övertygad om att
utskottets personal måste ha mått professionellt
dåligt av att tvingas av politiker att skriva detta
aktstycke, som är så fyllt av skenargument, som är
så fyllt av bristande logik och bristande intellektuell
analys. Jag tycker alldeles särskilt att det är
beklämmande eftersom det är ett lagutskott.

Kihlberg skräder knappast orden när han beklagar "utskottsmajoritetens allvarliga brist på respekt för den demokratiska politiska beredningsprocessen". Att utskottsmajoriteten utgör en demokratisk majoritet, och att Lagrådets kritik inte innehåller något förslag på förändring, tycks inte bekomma honom.

Därefter ankommer Kihlberg till sist pudelns kärna:

Skall homosexuella par kunna gifta sig, dvs. ingå
äktenskap? Mitt svar är alldeles klart: Nej,
naturligtvis inte.

Kihlberg är trots sin juridiska utbildning helt aningslös om de juridiska skillnader som faktiskt föreligger mellan det föreslagna partnerskapet och den sedan tidigare existerande äktenskapslagstiftningen. Han verkar istället anse att namnet på lagen sätter de juridiska villkoren för de grupper som lagen omfattar:

I den kommersiella världen finns ett begrepp som
kallas för varumärkessnyltning. Det innebär att
någon försöker snylta på någon annans goda
renommé, t.ex. om någon t.ex. gör en logotyp eller
på annat sätt söker göra någonting likt något som
Volvo har gjort, eftersom man vill snylta på Volvos
goda image, kvalitet och liknande. Det är i lag
förbjudet. Man vågar inte kalla det för äktenskap,
eftersom man vet att det blir väldigt starka
reaktioner. Men man snyltar på äktenskapets goda
renommé, och vill helst att det egentligen skall heta
så.

Sedan börjar Kihlberg raljera över kärlek. Han vill naturligtvis på intet vis förringa den kärlek de homosexuella upplever sig känna. Men då en juridikprofessor någon gång inlett en föreläsning i äktenskapsjuridik med frasen "blanda inte ihop äktenskap och kärlek" tycks Kihlberg ha nöjt sig med att ta med sig den frasen från föreläsningen och vilja kunna applicera den på de juridiska fall han stöter på. Som vidare prov på sin bokliga bildning citerar Kihlberg Bonniers lexikon under uppslagsordet "äktenskap", och tar detta som grund för att fråga partnerskapslagens förfäktare vad de i så fall anser om polygami?

Hur ser ni på det? Är det mångkulturellt och
trivsamt, eller är det något annat? Hur ser ni på
incest? Är kärlek mellan två vuxna syskon okej? Är
den kärleken lika mycket värd?

Kihlberg har här inte bara överskridit sin talartid, han har även trampat milsvitt utanför ämnet, men fortsätter oförtrutet. Samhällets normgivande system är ju dess lagstiftning, menar han, och citerar Magnus Ladulås: "Land ska med lag byggas". (Detta citat härrör inte från Magnus Ladulås, utan grundar sig i citat härrörande från senmedeltida landskapslagar. I dess här återgivna form går det inte längre tillbaka än till Karl XV, kung 1859-1872, som hade det som sitt valspråk.) Kihlberg "tycker väldigt mycket om den meningen" oavsett denna parantes, och tar det som utgångspunkt för följande mycket intressanta uttalande:

Jag är övertygad om att homosexuell kärlek känns
lika fin för dem som är inblandade. Jag är
fullständigt övertygad om det, likaväl som jag är
övertygad om att det känns lika fint i polygama
relationer -- ändå tolerar vi det inte.

Det torde vara riksdagen till heder, att ingen replik görs på Kihlbergs anförande. Istället kliver den tidigare aviserade Lennart Fridén (m) upp i talarstolen, och försöker återgå till kritik av den juridiska processen. Han framhåller att den ton som tidvis rått i debatten inte gagnar någondera sidans sak, men härrör detta till en defekt i det svenska debattklimatet.

Faktum är ju att vi i det här landet är mycket dåliga
på att diskutera frågor utifrån moraliskt-etiska,
estetiska och allmänkulturella utgångspunkter. Här
gäller nära nog bara ekonomiska och sociala
infallsvinklar. Här skulle en europeisering göra
nytta, herr talman.

Frågan, menar Fridén, rör inte bara en "mycket liten minoritet", utan har den största vikt för hela samhället. Därför bekläms Fridén av att utskottsmajoriteten mer ägnar sig åt att kritisera reservationen mom. 1 än att argumentera för den egna skrivelsen. (Detta är inte helt korrekt historieskrivning, som vi sett i akter 1-3.) Fridén återger även anekdotiskt hur arbetet i Lagutskottet gått till:

[L]edamöter som vi aldrig
annars ser i utskottet kom inflåsande efter det att vi
hade börjat. Med en stel blick på klockan hoppades
de att vi snabbt skulle votera igenom det hela.
Sedan sprang de ut igen.

Skulle man vidare ignorera ett expertutlåtande så lättvindigt som man här har gjort, om det till exempel hade handlat om ett utlåtande från Socialstyrelsen i en medicinsk fråga? undrar Fridén i en till ignoratio elenchi gränsande parantes. Han är otvivelaktigt, liksom tidigare talare för motståndarsidan, högst kritisk till lagstiftningsprocessen i denna fråga. Men liksom Kihlberg tidigare, sätter han ett underligt och osakligt likhetstecken mellan partnerskap och äktenskap, och detta också med en hänvisning till konungarna av Folkungaätten:

Vi kan här konstatera att man gör en inbrytning
med en lag baserad på sexuell tendens i den
månghundraåriga lagstiftning som tillkommit för
att värna om äktenskapet. Den ursprungliga
giftermålsbalken i Magnus Erikssons landslag från
1350-talet, de landskapslagar den grundade sig på,
och alla bearbetningar och nyskrivningar därefter,
till det som i dag motsvaras av äktenskaps- och
föräldrabalkarna, bygger samtliga på synen på
äktenskapet som det som formar familjen som
reproducerande och barnafostrande grundsten i
vårt samhälle. Där kommer med
naturnödvändighet enkönade par till korta. Man
bryter inte utan vådor lagkontinuiteten i några
frågor, och definitivt inte i denna.

Det här är kanske debattens minst relevanta argument hittills. Det behöver inga vidare utläggningar för att belysa varken synen på homosexualitet genom historien; tillika inga utläggningar för att belysa skillnader mellan Sverige anno 1350 och Sverige anno 1994. Faktum är att argumentet i närmast oförändrad karaktär skulle kunna använts mot exempelvis avkriminalisering av homosexualitet 1944, eller mot kvinnans myndighet oberoende av äktenskap 1921. Vi ska inte vidare beröra argumentet.

Fridén gör ett språng till en annan sida av debatten, och påpekar, som vi i akt tre sett helt korrekt, att debatten i media till stor del har handlat om partnerskapet som ett medel att hindra spridningen av AIDS. Fridén citerar även "en känd homosexuell profil" som i "en intervju igår" hävdade att partnerskapslagen skulle vara "ett led i kampen mot våldet i samhället". Det är oklart vad Fridén här åsyftar för källa. Fridén ser dock inget som helst samband med något av de båda ovan givna argumenten. Detta är till syvende och sist en värderingsfråga. Som sådan finns därför inte några partilinjer, utan det bör ankomma envar att rösta efter eget samvete. Som står skrivet i 1809 års regeringsform: "icke (...) låta någon till hans samvete tvinga eller tvinga låta".

Anledningen till att Fridén tar upp samvetsfrågan torde knappast kunna vara annat än en anmodan till konservativa folkpartister och socialdemokrater att rösta mot lagen i strid med sina respektive partiers linjer. Eftersom moderaterna stod mot lagen, kan det knappast vara en uppmaning till liberala moderater att rösta för partnerskapet, med tanke på moderaten Fridens starka motstånd mot densamma.

Vidare hävdar Fridén att den grupp homosexuella som önskar lagen, knappast är representativ för homosexuella. Den lobbygrupp som mest högljutt förespråkat partnerskapet, menar han, har en "inte föraktlig andel icke homosexuella". Eftersom man inte säkert kan uttala sig om hur representativa de förespråkande organisationerna är för homosexuella som grupp, kan man alltså inte säkert uttala sig om stödet bland homosexuella som grupp för lagen ifråga. I sak har Fridén här naturligtvis rätt. Däremot följer han inte upp argumentet med en förklaring till hur detta skulle vara relevant för lagstiftningen. Frågan om hur stor andel av befolkningen som berörs av lagen, har redan tidigare behandlats i detta drama.

Elisabeth Persson (v) känner sig utpekad av Fridéns gliringar om vissa individers agerande i utskottet. I övrigt påpekar hon, "för sista gången under denna debatt, hoppas jag", att Lagrådet inte kommit med något förslag till förbättring av lagen, och att detta får sägas tillhöra ovanligheterna. Lennart Fridén, tydligen gammal skolkamrat till Persson hävdar att det "på s. 69 och framåt i vårt betänkande" visst finns förslag på vad som måste göras. Detta stämmer till viss del, men betänkandet innehåller inga förslag på förbättringar, endast en uppräkning på områden där man önskar förbättringar. Efter ytterligare repliker med exakt samma innebörd avslutas detta dividerande om Lagrådets kritik för hittills fjärde gången under debatten.

Maj-Lis Lööw (s) har under tiden hon lyssnat börjat planera en bok: 101 sätt att förhala en fråga som man egentligen inte vill ta ställning till. Tyvärr kan undertecknad såhär sexton år efter debatten bara beklaga att denna bok, som säkert skulle ha kunnat bli ett värdefullt standardreferensverk för de liknande debatter som senare förts, och för de debatter som komma skall, aldrig blev författad. Hon avser främst Fridéns andelsargument, som hon finner helt oväsentligt för frågan om behovet av en lag. Fridén genmäler att man "i det här landet skall stifta lag baserat på bra beslutsunderlag" för att undvika det lidbommeri Stefan Kihlberg varnar för. Lööw invänder att det inte existerar något tillfälle då man i utskottet nekat ytterligare belysning av en fråga. Det är först nu när det börjar dyka upp begärelser utanför utskottets arbete, såsom en icke namngiven partivän till Fridén som har begärt preciseringar på det internationellt juridiska området, preciseringar "som vi vet att vi aldrig kan få fram". Fridén fasthåller dock att han inte anser sig ha fått några godtagbara svar på de frågor han ställt. I sitt första anförande har han dock inte ställt frågor som inte redan tidigare besvarat, så vi får sluta oss till att Fridén endera inte anser de faktiskt givna svaren vara tillfredsställande, alternativt åsyftar frågor ställda i annat forum än denna debatt.

Bengt Harding Olson (fp) kan inte erinra sig någon fråga där två nästan jämnstora falanger har stått så diametralt motsatt varandra. Det är därför en högst beklämmande debatt. Debatten har dessutom föregåtts av ett ovanligt smutsigt lobbyingarbete, och en kontroversiell och okonventionell form av beredning som innebär stora risker. Harding Olson anser att det finns en bättre lösning - en modifiering av redan existerande sambolag. Harding Olson är nämligen visserligen villig att förbättra villkoren för homosexuella par, men han vill dels försäkra sig om att detta görs rättsäkert, och dels är han ovillig att jämställa de homosexuella paren med parrelationer inom det heterosexuella äktenskapet. Harding Olson beklagar den partisanmentalitet som härjat debatten:

Med mera öppna sinnen och mindre fanatism borde en
större enighet ha kunnat uppnås, kanske t.o.m.
genom en proposition. Belöningen skulle ha blivit
riklig. Lagen skulle ha fått en fastare rättslig grund.
Klyftan mellan människor skulle bli mindre. Vi
skulle ha fått en harmoni med den allmänna
rättskänslan som skulle vara till fördel för alla -- och
jag menar alla. Jag tänker då särskilt på de
homosexuella.

Vad för proposition Harding Olson menar skulle läggas i frågan från en regering som innefattar det gentemot ökade rättigheter för homosexuella mycket negativt inställda Kristdemokratiska samhällspartiet, vidareutvecklas ej.

Utöver detta passar Harding Olson på att framhålla sitt eget partis förtjänster i denna fråga. Verkligt fri röstning i denna fråga förekommer nämligen endast i Folkpartiet, vilket Harding Olson noterar "inte utan stolthet". Stefan Kihlberg protesterar och meddelar att även Ny demokrati sedan länge beslutat om fri röstning. Han gör ett tillägg till detta:

För att Bengt Harding Olson skall slippa att göra
den ironiska kommentaren att vi i Ny demokrati
tycks ha det också i andra frågor kan jag säga att
det här beslutet fattades före den nuvarande
turbulensen och är baserat på den ideologiska
uppfattningen att detta är en samvetsfråga.

Bengt Harding Olson kan inte lägga band på sin personliga motvilja mot Stefan Kihlberg, och meddelar att "vi liberaler har inte en sådan syn på andra människor" att han skulle hänfalla åt ironi. Därtill anmärker han att det visserligen är att välkomna Ny demokratis fria omröstning, men han kan inte hålla sig från att säga att "det tydligen är så i många frågor". Kihlberg, som först tänkt be om ursäkt för sin kommentar om ironi, ser nu efter denna sista replik som han anser vara synnerligen ironisk ingen anledning att be om ursäkt. Efter ett par spydigheter debattörerna emellan passar Lennart Fridén på att kommentera att Harding Olson uppenbarligen inte lyssnat på Fridéns anmodan till fri röstning i denna samvetsfråga. Av någon anledning mynnar även detta ut i käbbel om hur aktiv Harding Olson har varit på div. möten. Käbbel om struntsaker ger föga förvånande inte upphov till annat än ett par rigoröst ointressanta repliker, och vi avslutar nog därför akten här.

Nästa akt kommer att handla om värderingar, kristendom och äktenskapet - alla teman som debattörerna anser ha synnerligen stark relevans för lagen om partnerskap. Vi kommer även få se vidare prov på vad vi sett även i denna akt: att i andra sammanhang berättigade frågor kan förvandlas till smutsargument när de inte har något direkt samröre med vad som egentligen avhandlas. お楽しみに~。