1994 var inte igår - Akt sex

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre 
Akt fyra
Akt fem
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava
frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro
ock vi i denna världen.
Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver
ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som
rädes är icke fullkomnad i kärleken.
Vi älska, därför att han först har älskat oss.

(1 Joh 4:17-19)

Inledande anmärkning
Det kan hända att någon i publiken tycker att delar av mitt resonemang kring hushållsgemenskaper är missledande. Jag ska inte vidareutveckla något om det just nu, men kommer att föra en kortare argumentation för mitt synsätt i epilogen som är avsedd att följa akt åtta.

Vi fortsätter från förra anförandet, men vi tillåter oss att sträcka lite på oss mellan varven.

Dramatis personæ
Barbro Westerholm (fp)
Född 1933, i riksdagen 1988-99 och igen sedan 2006. Till yrket läkare, blev medicine doktor och docent vid Karolinska institutet 1967 och adjungerad professor vid nämnda lärosäte 1986-89. Generaldirektör för socialstyrelsen 1979-1985. Något av en legendar bland aktivister för HBTQ-rättigheter, drev under sin tid som generaldirektör för socialstyrelsen igenom avkategoriserandet av homosexualitet som psykisk sjukdom. Var vidare 1999-2005 ordförande för Sveriges pensionärsförbund, och har också varit ledande i föreningen Humanisterna. Hennes personliga sida hos Folkpartiet återfinns här.

Christina Linderholm (c)
Född 1943, i riksdagen 1991-94 då hon satt som suppleant i konstitutions- och utbildningsutskotten. Under mer än 20 år anställd på Företagarna, där hon har aviserat sin avsikt att gå i pension efter att ha vakat ut riksdagsvalet 2010. Sedan 2008 styrelseordförande för Utbildningsradion.

Sedan tidigare presenterade Holger Gustafsson (kds) och Stefan Kihlberg (nyd).

Akt sex - Anföranden 66-72

Vad menas? Publiken står frågande. En akt, bestående endast av sju anföranden!? Är detta möjligt? Men vi behöver inte fylla ut utrymmet med raljerande av detta slag, vilket vi direkt kommer att se när Barbro Westerholm (fp) tar till orda:

Fru talman! Vi har haft en lång debatt. Jag skall
därför försöka göra en kort variant av mitt
anförande.

Detta låter ju inte lovande för vår förhoppning att inte bara få oss en obetydlig mellanakt serverad...

Om riksdagen i dag säger ja till en partnerskapslag
säger man ja till kärlek och trohet mellan
människor, oavsett kön. Det är ett ja till tolerans,
och det är ett nej till diskriminering av den
homosexuella kärleken.

All right, allvarligt talat nu då. Anledningen till att denna akt består av så få anföranden, är att jag skulle vilja diskutera detta lite mer i detalj.

1994 var inte igår. 1994 var närmre 80-talet än vad det är närmre det nya millenniets första årtionde. Och all 80-talets debatt om homosexuella kretsade kring en skräckinjagande skugga, vars tyngd inte riktigt förstås intuitivt av alla i undertecknads generation, vi som inte var i riktigt "medveten ålder" under yuppieeran. Givetvis talar jag om AIDS. I akt två nämndes ett kraftfullt inlägg i Dagens nyheter till förmån för lagen: "Partnerskap mot hiv", och det är i ljuset av en debatt efter denna linje man måste förstå det tal om trohet som vi får ta del av från förespråkarnas sida. Det är också ett motargument mot de röster som hävdar att homosexuella parförhållanden är ytterligt få eller icke-existerande.

Naturligtvis existerade homosexuella parförhållanden även före sambolagen. Det många förespråkare ville lägga tonvikten vid var dock att ett sanktionerat partnerskap med juridiska rättigheter åtminstone på något plan jämförbara med äktenskapet skulle stödja de parförhållanden som redan fanns, och inge en trygghet att ingå nya varaktiga relationer. Diskursen var överlag vinklad att betrakta den libertinistiska bögklubbskultur som förvisso existerade, men som av många utomstående betraktare uppfattades som långt mer normal än vad som var fallet, som ett problem; inte kanske främst moraliskt, utan med specifikt HIV-aspekten i åtanke. Det var rädslan för AIDS som fick riksdagen att 1987 med stor majoritet fatta beslut om att förbjuda "s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter". Det är symptomatiskt att det man valde att bekämpa inte ens var klart definierat.

Jag rekommenderar läsaren att, i mån av tid, ta del av debatten om förbudet mot bastuklubbar. Det är ett i många avseenden viktigt dokument att läsa, samtiden till varnagel för hur lätt det är för en grupp att fatta beslut i affekt.
Debatten den tredje juni 1987. Anföranden 122-134
Proposition 1986/87:149. (Snaska på bara, den innehåller intrikat information om hur homosexuella har sex.)
Efter 1996 bedrev polisen inget spaningsarbete efter klubbar av detta slag. Sedan 2004 är lagen avskaffad.

Naturligtvis, det ska sägas direkt, är Westerholms argumentation inte uteslutande riktad mot denna diskurs, utan går i princip genast över till en huvudargumentation som först presenteras i följande citat:

Partnerskapslagen är ett led i vår strävan att
undanröja den fördömande inställning till
homosexuella som har en lång historia bakom sig
och som vi märker så tydligt ute i samhället i dag.

Egentligen är det onödigt att återge mer av Westerholms argument enligt denna linje, eftersom det i princip endast är ett omtuggande av den redogörelse för lagförslagets framväxtprocess vi redan fått oss serverat av bl.a. Maj-Lis Lööw (s) och Elisabeth Persson (v). Att det aldrig på allvar var tal om någon hushållsgemenskapslag slår hon dock fast:

I det fallet handlar det om en heterogen grupp
vars behov vi inte känner till och som vi av
integritetsskäl inte ville studera närmare. Däremot
hade de homosexuella önskemål om ett registrerat
partnerskap.

Man kan gå vidare och titta på
hushållsgemenskapen på ett annat sätt, men det
kommer att bli ganska knepigt.

Vad för integritetsskäl som kan tänkas ha blockerat ens ett statistiskt studium av hushållsgemenskaper går Westerholm inte in på, men som vi definitivt har fastslagit i akt fem är det ju hur som helst irrelevant. Ergo söker man införa lag av dansk och norsk modell, och mer än så står egentligen inte att säga om lagskrivningsprocessen.

Så resten av anförandet står fritt att disponera för vad som för så många utgör så att säga pudelns kärna: moralfrågan.

[E]tt liberalt förhållningssätt går längre
än att endast acceptera andra uppfattningar än den
som man själv omfattar. Det är som engelsmannan
Peter Nicholson skriver i sin essä om tolerans som
ett moraliskt ideal. Han skriver att tolerans är
förmågan att avstå från att utöva makt över andras
åsikter fastän de skiljer sig från ens egen
moraluppfattning.

Den essä som här refereras till är Toleration as a Moral Ideal (1985), i vilken Nicholson definierar tolerans som produkten av följande sex komponenter:

1. Urskiljning, den tolererade företeelsen skiljer sig från den uppfattning den tolererande har eller förespråkar.
2. Vikt, den tolererade företeelsen är inte trivial utan har en märkbar påverkan på omgivningen.
3. Misstycke, den tolererade företeelsen resulterar oundvikligen i en konflikt med den tolererandes egen moraliska uppfattning.
4. Makt, den tolererande har, eller upplever sig ha, förmåga att helt eller delvis undertrycka den tolererade företeelsen.
5. Icke-avvisande, den tolererande avstår från att bruka makten beskriven under 4.
6. Godhet, tolerans är (eg. enligt den moraliska uppfattningen hos den tolererande) gott och den tolerante analogt god.

Nicholsons åsikt om toleransens natur kan därmed summeras i uppfattningen att tolerans till sin natur är icke-gärningen (5), själva avståendet från undertryckandet (4) av den misshagliga företeelsen (1-3). Huvudtesen hos Nicholson är därmed att tolerans inte primärt är accepterandet av andras åsikter, utan det aktiva icke-avvisandet av åsikter som markant kommer i konflikt med ens egen moraliska uppfattning.

Så långt den praktiska filosofin. Vidare bemöter Westerholm de teologiska invändningarna:

En del kristna har haft invändningar mot en
partnerskapslag, men det finns andra kristna som
gör en annan tolkning av Bibeln utifrån
evangeliernas kärleksbudskap. Det har varnats för
att en partnerskapslag skulle vara ett hot mot
äktenskapet. Men samhällets signaler visar ju på
det motsatta. Med en partnerskapslag understöds
fasta relationer mellan vuxna människor.

Fru talman! Det finns många missuppfattningar om
vad homosexuell kärlek är. Det vittnar den
brevskörd som jag har fått sedan 1991 om. Breven
visar att man tror att homosexualitet enbart handlar
om sexuella handlingar. Man tror inte att det i en
homosexuell relation finns samma mått av vänskap,
omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek, lust och närhet
som i den heterosexuella relationen.

Det starka fokus på sexuell praktik som ofta förekommit i debatter om HBTQ-rättigheter både före och efter 1994, behandlas bättre i andra skådespel än det som här oss föreligger. Men det kan inte skada att erinra om hur stor del av alla debatter i ämnet som gått åt till att betrakta homosexualitet som en sexuell praktik snarare än som en kategori av känslomässig attraktion. Förvisso är de båda ämnena intimt förknippade med varandra, men de som (strikt utanför riksdagens plenisal) fört fram "sängkammarargumenten" såsom slagträn i debatten, har därigenom avvikit från ämnet. För ämnet, som vi utförligt konstaterade i akt fem, kan inte tillåtas övergå att handla om olika sexuella preferensers vara eller icke vara. Faktiskt skulle man rent tillspetsat kunna hävda att frågan om de homosexuella relationernas mått av vänskap, omsorg et.c. överhuvudtaget inte är relevant för sakfrågan; utan att sakfrågan endast är frågan om säkrandet av juridiska rättigheter till en bevisligen existerande klart definierad och avgränsad kategori av parförhållanden, vilka genom sin könssammansättning och endast genom sin könssammansättning hittills utestängts från dessa rättigheter.

Westerholm vill avsluta det kristna spåret med åberopandet av en kristen auktoritet, pastor primarius i Storkyrkan Ludvig Jönsson (1923-1985). Jönsson gjorde sig i sina predikningar, genom sin medverkan i radioprogrammet Någon att tala med, och genom sina framträdanden som debattör i televisionen, ett namn som en förespråkare för en friare teologi, som satte människan som individ i fokus och som såg Gud som den villkorslösa kärleken snarare än som den allsmäktige världshärskaren. En mycket bra och koncis introduktion till Jönssons teologiska och moraliska åskådning återfinns i Sten M. Philipsons förord till den postumt utgivna Kärlekens manifest (Legenda, 1985), till vilken Westerholm med hänsyn till debattens längd hänvisar istället för att själv citera ur.

De citerade sidorna, 41-44, utgör Jönssons predikan med rubriken Befriad kärlek, hållen vid nattvardsmässa den 30 augusti 1981 med anledning av den homosexuella frigörelseveckan, en arkaisk föregångare till dagens Pride-festival. När man utan förkunskaper bara läser predikans första mening: "Allt som går under namnet kärlek är inte kärlek" är möjligt att man låter sig bedras av sina förutfattade meningar om Svenska kyrkans hållning gentemot homosexuella anno 1981. Men skenet bedrar, tack och lov.

Det finns ett kännemärke på all äkta kärlek. Det är att den är kopplad till frihet. I den levande kärlekens mitt finns alltid frihet. Kärlek är något annat än drift, något annat än instinkt. Det är inte underkastelse och inte självutplåning, inte fixering och inte tvång. Det är befriade människors fria hängivelse. Kärlek är ett villkorslöst engagemang - men samtidigt en lika villkorslös frihet att gå sin egen väg och en lika villkorslös rätt för den älskade att gå sin väg. Detta är kärlekens mysterium: det totala engagemanget och den totala friheten.

Även den som inte delar pastor primarius Jönssons för sin tid ytterligt radikala hållning (även om han aldrig rakt ut i sin predikan tar ställning för den homosexuella kärleken, eller ens nämner homosexualitet i sin predikan), måste beundra dessa drygt fyra trycksidor för dess retoriska slagkraftighet. Och man ska inte förringa det yrkesmässiga mod Ludvig Jönsson visade med detta implicita ställningstagande för de homosexuella. 1981 stod han i praktiken ensam med denna ståndpunkt, och gjorde en mycket kontroversiell figur i kyrkans mer konservativa huvudfåra.

När allt kommer till allt är det kanske mycket mer rädsla som reglerar vår samlevnad än kärlek. Men nu är det som om vår text ville driva oss till någon sorts avgörande: "Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut räddhågan." Rädsla att mista, rädsla att inte räcka till, att bli avslöjad, att göra någon annan besviken och inte kunna leva upp till förväntningarna - visst är det mycken sådan rädsla som driver oss till handlingar som kan likna kärlek men som inte är det. Bara befrielse från denna rädsla kan ge rum för äkta kärlek.

En retorikexpert skulle kunna analysera dessa fyra sidor på fyrahundra sidor och ge ett mångbelysande perspektiv på hur Ludvig Jönsson i allmänna termer förmår att implicit sätta ord på mer konkreta sakförhållanden. Mot Ludvig Jönsson kan många konservativa kristna argumentera. Men Jönsson skulle knappast ha valt dessa som motparter i en debatt, hans valda samtalspartner anser han sig aldrig behöva tvivla på.

Kristus skär rakt igenom alla dessa mönster och ställer sig på gemensam botten med oss för att vi skall känna: Det kommer inte an på att jag lyckas och klarar mig och mina relationer, utan på att du är älskad som den du är. Det är vid den utgångspunkten som all räddhåga kan drivas ut. Du berhöver itne vara rädd att mista den du håller mest av. För om det skulle hända, så drabbar det inte dig i din innersta existens. Du behöver inte vara rädd att bli avslöjad, för om det skulle hända så är du då bara vid den punkt där du är mest älskad. Jag behöver inte vara rädd att visa mig som den jag är - för det är den och ingen annan som är älskad med en evig kärlek.

Retoriskt kanske det är till förmån för den fortsatta debatten att Jönssons kraftfulla ord aldrig förs till riksdagsprotokollet, utan mer indirekt kommer att härledas ur det mer vaga:

Jag skulle vilja citera ett stycke ur pastor primarius
Ludvig Jönssons predikan i Storkyrkan under den
homosexuella frigörelseveckan i augusti 1981. Den
handlar om kärleken och dess komplicerade väsen.
Jag nöjer mig med att rekommendera er att läsa s.
41--44 i hans bok Kärlekens manifest.

Och med standardform C-2 för hur riksdagsdebatters anföranden avslutas:

Att säga ja till partnerskapslagen är att bejaka det
finaste som finns: kärleken mellan människor.
Kärlek är en bristvara i dagens samhälle. Den skall
vi vara rädda om. Detta var något som Kent
Carlsson också värnade om. Jag beklagar att han
inte kunde få uppleva den här dagen.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationen. Jag kommer inte att ta
repliker på Stefan Kihlberg.

Och vi är tillbaka till vardagen. Visst känns det som ett segt uppvaknande efter nattvardsmässan i Storkyrkan?

Något vaken tycks Holger Gustafsson (kds) ändå vara, kanske emedan han gått miste om vår mentala färd till 1981, för han gör ett tappert försök att lansera en ny nyckelterm i debatten:

Jag har en fråga till Barbro Westerholm: Vad
innebär folklig förankring för Barbro Westerholm
när det gäller lagstiftning?

Ovanligt postmodernistisk frågeställning för att komma från kristdemokratiskt håll, får man väl ändå säga. Nå, Barbro Westerholm? Vasa? Jaha, "minoriteters rätt att bli rättvist behandlade i detta samhälle", ja, det får man väl säga är en åsikt av något slag. Men folklig förankring, återtar Gustafsson, det skulle han då vilja säga följande om:

Fru talman! Reservanternas förslag och modell kan
innebära att vi får en större folklig förankring. Det
behöver uppenbarligen inte bli sämre för
minoriteten i fråga. Men det ges en möjlighet att
även få med de breda grupperna i sammanhanget.
Är det principiellt viktigare att slå vakt om vissa
grupper än om andra?

Det tråkigaste med draman av detta slag, är att karaktärsutvecklingen under hundra anföranden naturligtvis är i det närmaste 0. "Folklig förankring" är givetvis det senaste i raden av omskrivningar för den enorma mängd hushållsgemenskaper lagens motståndare tycker sig i en hast ha upptäckt i var och varannan hyreslänga, och som plötsligt har blivit värd att ägnas den allra största omtanke och arbetsinsats. Visserligen existerar förmodligen hushållsgemenskaper av både det ena och det andra slaget i snart sagt var och varannan hyreslänga, men det har vi ju redan berört. För, med Barbro Westerholms egna ord:

Den lagstiftningsom det talades om i utredningen 

blir för grund för att kunna tillgodose de behov 

som partnerskapslagen tillfredsställer.

Men inte nog med det, utan det dyker upp en oss bekant herre, som håller med Westerholm i stort sett allt:

Fru talman! Barbro Westerholm gjorde en mycket
vacker deklaration till kärleken och toleransen. Jag
har inte en enda invändning mot den vackra verbala
deklarationen. Så långt är vi fullkomligt överens.
Jag instämmer till fullo.

Kihlberg är tillbaka och bedyrar nu djupt den respekt han länge haft för Westerholm, och uttrycker därför sin stora bestörtning att Westerholm nu gjort honom så djupt besviken.

Jag vet att jag inte kommer att få något svar. Barbro
Westerholm deklarerade avslutningsvis att hon inte
förmår leva upp till det hon säger, nämligen kärlek,
tolerans, respekt för andra människor och för att
andra människor faktiskt har andra värderingar.
Hon väljer det billiga knepet. Barbro Westerholm
sjönk mycket i min aktning genom den utsagan. [...]

Den kommentar hon lämnade talarstolen med sänkte 

henne i mina och troligen också i många andras ögon.

Är det förresten någon som undrar vad för fråga Kihlberg inte kommer att få något svar på? Det delas ut guldstjärnor till de tio sist öppnade korrekta svaren. För att det inte ska bli för svårt, återger vi facit direkt:

Allt det som Barbro Westerholm säger går att
tillämpa på kärlek även i andra relationer. Varför
gäller det endast parrelationer? Vad har Barbro
Westerholm emot adoption och insemination i
homosexuella parförhållanden? Vad är det för fel
på det?

Det är faktiskt även utifrån facit lite svårt att avgöra vad Kihlberg syftar åt den här gången. Även homosexuella parförhållanden är ju just... parförhållanden. Det är vad man kallar en tautologi. I efterklokhetens bleka ljus kan vi ju i övrigt konstatera att Westerholm medverkat till att ta stegen till adoption och insemination, men det är en debatt för en annan tid, och ett i många avseenden annat Sverige.

Av de tre typer av repliker till Stefan Kihlberg vi studerat i denna och närmast föregående akter (Karin Pilsäter (fp), Georg Andersson (s) och Barbro Westerholm (fp)), måste nog Westerholms sägas vara den mest koncisa. Vi återger den i dess helhet:

Sådärja. Vi avslutar akten med ett milt anförande. Christina Linderholm (c) har ordet.

Fru talman! Jag skall inte upprepa vad som sagts.
Jag vill betona det som för mig varit vägledande vid
mitt personliga ställningstagande. Det är inte något
argument som är plötsligt uppflammande och som
jag har hört under dagen. Mitt ställningstagande
baserar sig på ett noga och ansvarsfullt
övervägande. Det är viktigt att man överväger
noga. I det fallet håller jag helt med Holger
Gustafsson. Det här är ett djupt moraliskt
ställningstagande.

Jag, såsom medborgare i eftervärldens Sverige, måste vidmakthålla min åsikt att denna debatt uppvisar ett mycket brett spektrum av ställningstaganden och infallsvinklar gentemot en egentligen tämligen banal frågeställning. Antitesen till Gustafssons tes, även om det broderas ut som för att fylla ut talartiden, sammanfattas i sin helhet med följande citat:

Det främsta skälet för mig är att riksdagen har ett
lagstiftande ansvar som skall tas på allvar, och i det
ansvaret ligger att undanröja diskriminerande
lagstiftning och ha respekt för alla människors lika
värde. Det har betydelse både faktiskt och
symboliskt.

Så långt ställningstagandet. Men det finns också tid att ställa frågor, och det är andra än Kihlberg som har frågeställandet som intresseområde i kammardebatterna. Anledningen till att frågor står i plural, är för övrigt endast för att Linderholm tycks ha haft svårt att koncist formulera sin enda fråga, som riktar sig till Kristdemokratiska samhällspartiet. Frågan, som aldrig tydligt har blivit besvarad, har fortfarande en oroande aktualitet, och jag vill avsluta referatdelen av akt sex med att återge den in extensio. Även om Linderholm inte lämnat några gigantiska avtryck i riksdagen under sin enda mandatperiod, är hennes fråga värd att återuppta, och bör numera tyvärr riktas till fler än kristdemokrater. Till saken:

Till ledamöterna från kds, som betonar och
kritiserar den formella hanteringen, vill jag ändå
ställa en fråga. Varför har ni, med er omsorg om
formalia och lagrådets synpunkter, arbetat aktivt i
konstitutionsutskottet för en snabb förändring av
lagstiftningen, t.o.m. av grundlagar, när det gäller
barnpornografi? Vad är konsekvensen? Jag vill
betona att jag är för att riksdagen tar ställning för
barnen och vidtar de nödvändiga lagändringarna på
detta område. Det kommer vi att diskutera om ett
par dagar. Men kds har blockerat regeringens
möjlighet att lägga fram en proposition om ökat
skydd för barnen vad gäller barnpornografi och låtit
konstitutionsutskottet ta över lagstiftningsarbetet.
Samtidigt kritiserar ni att lagutskottet har fått göra
lagstiftningsarbetet när det gäller
partnerskapslagen. Vad är konsekvensen och vad
är det för skillnad? Jag skulle vilja ha svar på den
frågan.

Det finns i övrigt bara två saker ytterligare att nämna angående detta anförande, kanske det mest sorgligt bortglömda i en ihågkommen debatt. Det första, eftersom ihågkomst kräver nämnande, är att Linderholm inte stod ensam i sitt parti, utan erhåller ett instämmande från tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö (c). Det andra, mer allvarsamma, är att anförandet, trots sin direkta fråga, går oreplikerat. Fortfarande efter sexton år är vi ganska många som väntar på svaret.

Detta om detta. I nästa akt får vi se kristdemokratiskt hycklande, vänsterpartistisk polemisering, socialdemokratisk sentimentalitet, moderat individualism och folkpartistisk idealism. Några av egenskaperna är inte helt representativa för partiet som helhet. När ni följer med in i akt sju kommer ni att få veta vilka. お楽しみに~~~~~ (et.c. et.c.)