Musique Baroque de Telemann

Jag lyssnar på Musique baroque de Telemann, enligt Spotify med undertiteln performed according to the traditions of the time by Wolfgang Bauer Consort. En bra skiva på många sätt och vis. Jag återger spårlistan i sammanfattad form:
1-4: Telemann: Concerto in D für Trompete, 2 Violinen & B.C.
5-8: Telemann: Concerto a 3 Clarin, Tympani, 2 Violin, Viola e Cembalo
9-12: Telemann: Violinsonate in A-Dur aus der Tafelmusik für Violine & B.C.
13-16: Telemann: Trompetenkonzert Nr. 2 in D-Dur für Trompete, 2 Oboen, Fagott & B.C.
17-30: Telemann: Sonata "Sabato" & Sonata "Domenica"aus "Scherzi Melodichi per divertimento di coloro che prendono le Acque minerali in Pirmonte con Ariette semplici e facili a Violino, Viola e Fondamento".
31-34: Telemann: Ouvertüre in D-Dur für 3 Trompeten, Pauken, 2 Oboen, Streicher & B.C
35: Händel: Ouverture aus der Suite in D-Dur

Den uppmärksamma läsaren kanske märker någonting avvikande med det sista spåret? Exempelvis att det är en smula svårt att spontant se hur det hör hemma på en skiva med titel Musique baroque de Telemann (min markering)?

Jag undrar i all stillsamhet hur man tänkt här? Tycker man att en timslång skiva väl framförd musik av Telemann är för andefattig om man inte som avslutning klämmer in två minuter Händel? Anser man att publiken inte känner till Telemann nog för att köpa en skiva med musik av Telemann där konvolut och titel ger sken av att albumet endast innehåller musik av Telemann om man inte smyger in ett minimalt stråk av Händel mot slutet? Eller kan det vara så att man på Wolfgang Bauer Consort bedömer att Telemann, en av musikhistoriens allra mest produktiva tonsättare, inte i sin produktion kan uppvisa tillräckligt med material för att fylla ett helt album?

Det finns en sketch i Fem myror är fler än fyra elefanter där Brasse Brännström gör en kaka på allt gott han känner till - bland annat choklad, gelehallon och korv. På mer än ett sätt känns det som att endera EMI eller konsortiet självt har gjort en Brasses liknande bedömning.

Uppdatering: Från Facebookkommentarer angående denna bloggpost.

Inge Jonsson  

De tänkte väl nåt i stil med:
Ett extranummer måste vi ha också så att det blir som en riktig konsert. Vi tar den där av Händel, den brukar vi spela bra...

Fredrik Stangel

Spåret (och skivan) avslutas också mycket riktigt med trettiofem sekunder applåder, vilket ju är precis vad man vill höra på skiva.