Rain City Superhero Crime Fighting Movement
Det har varit lite liv och rörelse kring de dräktklädda "superhjältar" som patrullerar Lynnwood, förstad till Seattle, WA. Okej, det är lite häftigt med en skock ex-militärer och seriösa kampsportsutövare som klär sig i dräkter som faktiskt passar situationen (d.v.s. skottsäkra västar och beväpnade med strömförande batonger) istället för gimmickartade trikåer, som rapporterats från andra håll i framför allt Förenta Staterna. Jag känner rent intinktivt att jag gärna skulle ha haft en fraktion av dessa "orättvisornas bekämpare" i Flemingsberg att sätta P för snorungarna som skjuter fyrverkerier på innergårdarna mitt i natten. Envar känner väl att det i en perfekt värld skulle finnas en orättvisornas bekämpare som kan åtgärda orättvisor precis när man själv upplever dem? Det om detta.
Aftonbladet rapporterade om detta Rain City Superhero Crime Fighting Movement igår, och därefter fylldes naturligtvis min vänlista på Facebook av återpostningar av artikeln, kommenterat med diverse positiva utrop. Från början verkar nyheten, som alla såna här nyheter, ha kommit från PerezHilton, nyhetskällan som alla svenska journalister tydligen läser. (Lite hårddraget kan man säga att Aftonbladet egentligen bara är ett Sverigeanpassat konglomerat av PerezHilton och The Sun.) Så detta blir både en föreläsning i lag och ordning, och i hur nyheter skrivs.
PerezHilton har fått nyheten från Seattle Post-Intelligencer, där vi får veta lite mer matnyttigt än hur coolt det är att ett medborgargarde av superhjältar vandrar runt på gator och torg och jagar brottslingar. För ett medborgargarde är ju vad det är. Själv känner jag av ryggmärgsreflexen att det måste vara mycket bättre med ett medborgargarde som klär sig i serietidningsinspirerade dräkter och stoppar bilinbrott, än ett medborgargarde som öppet visar sina identiteter när de patrullerar sitt villaområde...
Det ligger något underligt i detta.
Det var länge sedan jag såg så många okritiskt hylla ett medborgargarde. Visserligen har just Rain City Superhero Crime Fighting Movement uppfört sig med beröm godkänt, av vad vi kan utläsa av befintliga tidningsbullentiner. (Befintliga tidningsbullentiner är alltså lokalpress i Seattle, varken Aftonbladet eller PerezHilton kommer någonsin att skriva om detta igen. Så fungerar journalistik.) Ett problem för de självutnämnda superhjältarna är att maskerade personer som samlas utanför en Shellmack (se Seattle pi-artikeln) inte spontant tas för lagens och rättvisans försvarare av polis eller mackpersonal. Snarare som banditer som förmodligen förbereder sig för ett väpnat rån.
Men det viktigaste aber mot varje form av medborgargarde, dräktklädda eller ej, är ansvarsfrågan. Vem är ansvarig om personer skadas? Eller rättare, hur ska ansvaret kunna avkrävas? Vem står som garant för att superhjältarna faktiskt ingriper disciplinerat och ansvarsfullt; vem garanterar att de faktiskt också i praktiken står för "lika för alla"-principen, som är så central för rättvisan. Who watches the Watchmen var en väldigt känd fras bland alla serieentusiaster. Den borde inte behöva någon vidare presentation.
I seriernas värld, är ett vanligt behandlat ämne hur Rättvisans Riddare glider längre och längre från sina principer. Frank Millers The Dark Knight Returns ger inga illusioner av superhjältars omutbara moral. (Den väldigt annorlunda) [U]ppföljaren The Dark Knight Strikes Again beskriver ironiskt nog väldigt bra medias tveksamma frossande i allt som är fancy, oavsett om det är praktiskt vettigt eller ej. Och skulle historien vara lika lustig om de serier de patrullerande ex-militärerna och kampsportsexperterna haft som favorit snarare än Justice League varit Judge Dredd, också en patrullerande rättvisans väktare?
En lite mer ingående undersökning visar på att de här serieinspirerade medborgargardena är på starkt uppåtgående. Modern teknik kanske kan ge dem något av de förmågor och övertag i utrustning som gör seriernas superhjältar till mer effektiva än den polismakt som skapats och systematiserats för att upprätthålla våldsmonopolet. Vi följer händelserna med spänning, ett nummer i taget från Dark Horse Comics, nio dollar, finns i din närmaste tidningsbutik.
Aftonbladet rapporterade om detta Rain City Superhero Crime Fighting Movement igår, och därefter fylldes naturligtvis min vänlista på Facebook av återpostningar av artikeln, kommenterat med diverse positiva utrop. Från början verkar nyheten, som alla såna här nyheter, ha kommit från PerezHilton, nyhetskällan som alla svenska journalister tydligen läser. (Lite hårddraget kan man säga att Aftonbladet egentligen bara är ett Sverigeanpassat konglomerat av PerezHilton och The Sun.) Så detta blir både en föreläsning i lag och ordning, och i hur nyheter skrivs.
PerezHilton har fått nyheten från Seattle Post-Intelligencer, där vi får veta lite mer matnyttigt än hur coolt det är att ett medborgargarde av superhjältar vandrar runt på gator och torg och jagar brottslingar. För ett medborgargarde är ju vad det är. Själv känner jag av ryggmärgsreflexen att det måste vara mycket bättre med ett medborgargarde som klär sig i serietidningsinspirerade dräkter och stoppar bilinbrott, än ett medborgargarde som öppet visar sina identiteter när de patrullerar sitt villaområde...
Det ligger något underligt i detta.
Det var länge sedan jag såg så många okritiskt hylla ett medborgargarde. Visserligen har just Rain City Superhero Crime Fighting Movement uppfört sig med beröm godkänt, av vad vi kan utläsa av befintliga tidningsbullentiner. (Befintliga tidningsbullentiner är alltså lokalpress i Seattle, varken Aftonbladet eller PerezHilton kommer någonsin att skriva om detta igen. Så fungerar journalistik.) Ett problem för de självutnämnda superhjältarna är att maskerade personer som samlas utanför en Shellmack (se Seattle pi-artikeln) inte spontant tas för lagens och rättvisans försvarare av polis eller mackpersonal. Snarare som banditer som förmodligen förbereder sig för ett väpnat rån.
Men det viktigaste aber mot varje form av medborgargarde, dräktklädda eller ej, är ansvarsfrågan. Vem är ansvarig om personer skadas? Eller rättare, hur ska ansvaret kunna avkrävas? Vem står som garant för att superhjältarna faktiskt ingriper disciplinerat och ansvarsfullt; vem garanterar att de faktiskt också i praktiken står för "lika för alla"-principen, som är så central för rättvisan. Who watches the Watchmen var en väldigt känd fras bland alla serieentusiaster. Den borde inte behöva någon vidare presentation.
I seriernas värld, är ett vanligt behandlat ämne hur Rättvisans Riddare glider längre och längre från sina principer. Frank Millers The Dark Knight Returns ger inga illusioner av superhjältars omutbara moral. (Den väldigt annorlunda) [U]ppföljaren The Dark Knight Strikes Again beskriver ironiskt nog väldigt bra medias tveksamma frossande i allt som är fancy, oavsett om det är praktiskt vettigt eller ej. Och skulle historien vara lika lustig om de serier de patrullerande ex-militärerna och kampsportsexperterna haft som favorit snarare än Justice League varit Judge Dredd, också en patrullerande rättvisans väktare?
En lite mer ingående undersökning visar på att de här serieinspirerade medborgargardena är på starkt uppåtgående. Modern teknik kanske kan ge dem något av de förmågor och övertag i utrustning som gör seriernas superhjältar till mer effektiva än den polismakt som skapats och systematiserats för att upprätthålla våldsmonopolet. Vi följer händelserna med spänning, ett nummer i taget från Dark Horse Comics, nio dollar, finns i din närmaste tidningsbutik.
Etiketter: ぬうぅぅぅ
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home