Amerikaner och andra illiterata folkslag

Efter en heldag på bokrean i fredags behöver Stanja nya bokhyllor. Inte som att det inte var fallet tidigare, i veckan fick jag ungefär massan motsvarande en halvårskalv (arten bos taurus) i form av lådor från Japan. Jag har inte hämtat ut alla än, så runt hundra kilogram pocket, lexikon, tidskrifter och laserdiskar ligger kvar på Vi i Flemingsbergs Centrum.

När jag inte funderar på hur jag ska få hem en låda med 30 kilo laserdiskar utan att drabbas av brock läser jag McKay et. al. A History of World Societies (som är inne på sin sjätte upplaga). Jag stör mig en smula på den framsipprande amerikanskheten som då och då spökar fram mellan bladen. Exempel:
"Det finns inte ETT folk som kallas afrikaner. Afrikas MÅNGFASSETTERADE historia och de OLIKA afrikanska folken har INTE EN gemensam historia. INGET av folken kallade sig själva för afrikaner. Ordet Afrika var ett okänt begrepp för dem. Folken var INTE BESLÄKTADE med varandra." Och så vidare. Två kapitel senare: Amerikas historia ~400 - 1492.
"Det finns inte ETT folk som kallas amerikaner. Amerikas (eng. the Americas') MÅNGFASSETTERADE historia och de OLIKA amerikanska..." et.c. et.c.

Dessutom begriper jag inte hetset mot de skriftlösa folken. Jag förstår att historiker hellre ser att folk skriver ned sina seder och besparar dom (historikerna) besväret att klafsa runt på någon leråker utanför Belgrad och leta fornlämningar efter Vinčakulturen, men att helt utelämna dom ur ett standardverk i historia är snudd på historieförfalskning. Den australiska ursprungsbefolkningen finns således inte representerad alls, precis som de allra flesta nordamerikanska folkslag. Trots befintliga arkeologiska fynd. I ärlighetens namn ska väl sägas att man faktiskt nämnde den där egentligen ganska okända kulturyttringen då man byggde ormliknande kummel i Nordamerika, liksom att Inkaimperiet naturligtvis har ett utförligt stycke. Fast Inka förmodas i alla fall ha haft ett slags skriftsystem (det coolaste tänkbara: knutar på repvävar). Vinčakulturen hade visserligen ett ganska utförligt skriftsystem. Men man kan väl inte ömka för varenda jävla folkslag. (jfr. min förmodat rasistiska attityd gentemot amerikanska historiker. Jag ska göra bot och bättring, jag lovar. Annars hamnar jag i skärselden, det läste jag att Bonifacius VIII skrivit.)

Om kurslitteratur och andra pungsparkar

På torsdag är det bokrea. Det blir kul. Det skulle blivit ännu mer kul om jag vetat att en av mina dyra kursböcker skulle realiseras ut för 99 kronor. Där hade man kunnat spara en hundralapp. Fast jag ska väl inte klaga, 205 kronor är inte särskilt dyrt för kurslitteratur egentligen. Den täcker ju trots allt två hela poäng.

Vilket leder mig till dagens tema: Det svenska samhället 800 - 1720: Klerkernas och adelns tid av Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg, Studentlitteratur, Lund 2003. Pris: 365 kr (för studerande, annars kostar den över 500).

Jag drog mig in i det sista för att köpa den här boken. Jag fick onda aningar redan av bokens baksida, där man kan läsa bland annat följande presentation:

I den här boken behandlas svensk historia från Ansgars ankomst 829 till nedgången för det karolinska enväldet och stormakten Sverige. Samhällets utveckling skildras i två större tidsavsnitt. Perioderna benämns Klerkernas tid (800-1520) och Adelns tid (1520-1720). Beteckningarna är valda för att tydligt betona de grupper som socialt, politiskt och ekonomiskt var tongivande under de skildrade förhållandena. (Vilken formulering. Jag säger då det...) Författarna har försökt skildra de sociala förhållandena utifrån både ett klass- och könsperspektiv. (Herregud.)
Boken är försedd med en kommenterad bibliografi som hjälp för vidare läsning. (Jorå. Synd bara att man med den här bokens eländiga uselhet inte vågar lita på att vad författarna anser vara ett "standardverk" mer än vad man litar på att ett "toppspel" i Nintendoklubbens klubblad är någonting annat än kattskit.)
Det svenska samhället 800-1720 är främst avsedd för studenter i historia (duh!) på universitet och högskolor.
Till boken finns en webbplats med bland annat illustrationer, kartor, källtexter och diskussionsfrågor. Adressen dit är
www.studentlitteratur.se/detsvenskasamhallet
En aktiveringskod från boken är en förutsättning för tillgång till materialet.

Hängde ni med i det där sista? Vet ni vad det innebär? Jag ska fixa till en liten tabell för optimal förståelse.
Antal bilder i boken: 0
Antal kartor i boken: 0
Antal någonting överhuvudtaget utom författarnas träiga texter i bokens 528 sidor á knappa 70 öre styck: Ett fåtal, bland annat innehållsförteckning, register, avskrift av en runsten, tre meningar ur Erikskrönikan och 5 tabeller på saker som utskrivna knektar under olika år på 1600-talet.
På hemsidan finns däremot en samling halvt otydbara gif-kartor förmodligen hämtade från Wikipedia, en konungalista från en filofax, en stadsministerlista från samma filofax, lite suddiga bilder på typ Birger Jarls nuna från en pelare i Varnhems klosterkyrka och Sankt Göran och draken, en förkortad variant av litteraturförteckningen i boken, samt länkar till Nationalencyklopedins hemsida (som dock kräver att man köpt den elektroniska utgåvan av Nationalencyklopedin för en avsevärt större summa än vad den här boken kostat).

Det är allt. För boken i sig är inte något särskilt att ha. Litteraturförteckningen i slutet är lång och droppar massor av namn, men länkarna till Nationalencyklopedin och dom Wikipediaosande kartornaverkar mer troliga källor för författarna än några "standardverk" inom svensk historia. Frågan är varför man försöker skriva ett översiktsverk om man hävdar att det redan finns fulländade sådana som man menar sig bygga sin bok på.

Sensmoral: Köp inte inplastad studentlitteratur. Framför allt inte om den är inplastad för att undvika snyltande på en aktiveringskod för att via en okarismatiskt designad hemsida få länkar till Nationalencyklopedin, eller kostar 385 kronor för 1 (en!) poängs studier.

Kosmopolitik

Jag satt på en indisk restaurang vid namn Bangladesh och åt middag tillsammans med Tanja, hennes mor Svetlana, Svetlanas pojkvän av ameroisraeliskt judiskt ursprung, Svetlanas lettryska mor (Tanjas mormor) med lettiske pojkvän och lyssnade på konversationer jag inte förstod. Jag är den enda vid bordet som har svenska som modersmål; bara tre av sällskapet talar svenska. De båda balterna talar extremt knapphändig engelska, jag och Eden (den judiske pojkvännen) talar inte ryska, middagen saknar ett lingua franca. Middagen är faktiskt som upplagd för att göra logikgåtor utav. Tre par på sammanlagt sex personer, tre kvinnor och tre män, sitter vid ett bord. Fyra kan svenska, fyra kan ryska, fyra kan engelska, två kan alla tre språken... Äh, jag kommer inte på något. Strunt i det. Det var ganska kosmopolitiskt i alla fall.

Imorse damp Dagens nyheter för första gången ned i brevlådan i Stanjalägenheten. Idag är det fredag, och med tidningen följer alltså På stan. På stan har en lite annan definition på vad som är kosmopolitiskt än det fenomen jag beskrivit ovan. På stan anser att man är kosmopolitisk om man går och dricker Gröna hissen på ett ställe där man bränner någon gödselluktande rökelse och spelar arabic dance. Typ. Visserligen är det inte en från min uppfattning lika avvikande uppfattning om kosmopoliticism som Nöjesguidens, där det räcker med ett nytt "etnohippt" (sic!) ställe på Stureplan för att ha täckt in hela världskartan.

Längst ned på skalan över svenska definitioner av kosmopoliticism återfinner vi Gringo. Gringo är en av Sveriges mest konservativa och mest politiskt korrekta tidskrifter. Chefredaktör Zanyar Adamis uppfattning om det pluralistiska samhället skiljer sig inte nämnvärt från Michel Houellebecqs, med skillnaden mellan de båda varande att Houllebecq kan skriva, har ett (minst sagt) mindre Panglossoptimistisk synsätt i frågan, och varit förstagenerationsinvandrare i fler länder än Zanyar Adami.

Egentligen borde Sverige vara moget för en tidskrift för den intellektuella kosmopoliten. En tidning för alla svenska akademiker som läser svenska morgontidningar och franska serier, äter arabisk falafel, dricker danskt öl och röker norska cigarretter, ser på japansk tecknad film och på italiensk teater, läser tysk absurdism, engelsk realism, spanska speltidningar och sovjetisk science-fiction. Vissa kallar det "extrem målgruppsanpassning". Jag kallar det "att skapa en marknad genom att få skiktet obetydligt högre upp än Nöjesguiden att tro att nationsdropping är hippt".

Danskjävlar

Jag sitter hemma i mitt lugna hem, kokar ris och grillar kyckling i ugn samtidigt som Tanja kräks i badrummet. Hon är sjuk. Därför ser det ut som jag kommer att få äta kyckling med ris helt på egen hand, och koka kycklingsoppa med ris imorgon och värma rester av kycklingsoppa med ris på måndag. Finns det kyckling kvar efter soppan hamnar den i pytt-i-panna med stekta ägg på tisdag. Undrar om vi har rödbetor...

Nu har Häger Jönsson fått sin dos av familjebloggande. Nu går vi över till dagens väsentligheter.

Hmm, var ska jag börja...
Kajsa Bergkvist har slagit världsrekord i höjdhopp för damer i Arnstadt, med 2,09 meter. Det var väl trevligt. Det blir nog medalj för det, av H.M. Konungen (Holm, Klüft och Eriksson fick ju varsin för sina respektive förtjänstfulla insatser för det svenska riket, eller hur det nu var). Vänta förresten, det är väl inte så konstigt att det blir medalj om man slår världsrekord under pågående tävling. Dessutom får hon ju se sig själv le mot kamerorna på förstasidan i dagspressen imorgon. Trodde hon, ja.

Förstasidorna imorgon torde bli av aningen annan natur. P.g.a. tolv menlösa teckningar publicerade för fyra månader sedan ansåg sig en uppretad folkmassa sig obligerad att bränna ned tre och en halv ambassad i Syrien. Förutom den danska (förutsägbart) tog dom med den norska när dom ändå höll på. De var ju trots allt samma land till 1814. Eftersom den svenska ambassaden varit klunsig nog att befinna sig ivägen råkade den brännas upp av bara farten. Det var ju ändå samma land som Norge (som ju var samma land som Danmark fram till 1814) fram till 1905. Ivägen befann sig även den geopolitiskt minst sagt orelaterade chilenska ambassaden; närmaste koppling är väl Dagmar Hagelin, men den incidenten borde ligga på ett bord på mer väsentlig ort än Damaskus.

Jag kan ju förstå muslimernas upprörda sinnelag till viss del. Jag skulle också bli förolämpad om någon publicerade schablonteckningar som i likhet med Jyllanspostens Muhammedkarikatyrer är så jävla 90-tal fast istället föreställande någon av mina favoritförfattare. Joyce till exempel. Eller Singer, fast det är svårt att framställa Singer som terrorist. Dessutom var han ju jude, och då är det ju antisemitism.Fast jag skulle nog inte bränna ned någon ambassad. Det kanske är ett tecken på det där man kallar "liv".

Men teckningarna är faktiskt absurt harmlösa. Dom finns att beskåda här, om någon är intresserad. Där finns också lite andra teckningar, de flesta bra mycket mer uppseendeväckande än de danska från ifjol. Vill man läsa artikeln som följde med får man leta bättre än vad jag har gjort, men på Wikipedia finns i alla fall en något sånär utförlig artikel om saken. Fanns i skrivande stund, vill säga. Wikipedia är ett extremt otillförlitligt medium, och artikeln kan vara raderad om några timmar.

När vi nu ändå kom in på 90-talet får jag väl skriva ihop en topplista (sådana var ju stora då) över vilka som har tjänat mest på affären.

Och vinnarna är...

5. Al-Aqsabrigaderna (kollektiv placering), halvzelotisktisk palestinsk militant grupp med anknutning till Fatahpartiet som förlorade valet mot Hamas och bara har att tjäna på en ny utomstående fiende.
4. Tony Blair, premiärminister av Storbritannien och hårt drabbad av svikande stöd för sin krigspolitik i Irak.
3. Usama bin Ladin, västfientlig islamistisk ikon, islamistisk retoriker och terroristledare med okänd vistelseort.
2. Vladimir Putin, president av Ryssland, som är stor oljeexportör till de länder i Europa som nu hotas av ett iranskt exportembargo.
1. Pia Kjærsgaard, islamfientlig ledare för det danska samregeringspartiet Dansk Folkeparti.

Mmm, kyckling.