Kosmopolitik

Jag satt på en indisk restaurang vid namn Bangladesh och åt middag tillsammans med Tanja, hennes mor Svetlana, Svetlanas pojkvän av ameroisraeliskt judiskt ursprung, Svetlanas lettryska mor (Tanjas mormor) med lettiske pojkvän och lyssnade på konversationer jag inte förstod. Jag är den enda vid bordet som har svenska som modersmål; bara tre av sällskapet talar svenska. De båda balterna talar extremt knapphändig engelska, jag och Eden (den judiske pojkvännen) talar inte ryska, middagen saknar ett lingua franca. Middagen är faktiskt som upplagd för att göra logikgåtor utav. Tre par på sammanlagt sex personer, tre kvinnor och tre män, sitter vid ett bord. Fyra kan svenska, fyra kan ryska, fyra kan engelska, två kan alla tre språken... Äh, jag kommer inte på något. Strunt i det. Det var ganska kosmopolitiskt i alla fall.

Imorse damp Dagens nyheter för första gången ned i brevlådan i Stanjalägenheten. Idag är det fredag, och med tidningen följer alltså På stan. På stan har en lite annan definition på vad som är kosmopolitiskt än det fenomen jag beskrivit ovan. På stan anser att man är kosmopolitisk om man går och dricker Gröna hissen på ett ställe där man bränner någon gödselluktande rökelse och spelar arabic dance. Typ. Visserligen är det inte en från min uppfattning lika avvikande uppfattning om kosmopoliticism som Nöjesguidens, där det räcker med ett nytt "etnohippt" (sic!) ställe på Stureplan för att ha täckt in hela världskartan.

Längst ned på skalan över svenska definitioner av kosmopoliticism återfinner vi Gringo. Gringo är en av Sveriges mest konservativa och mest politiskt korrekta tidskrifter. Chefredaktör Zanyar Adamis uppfattning om det pluralistiska samhället skiljer sig inte nämnvärt från Michel Houellebecqs, med skillnaden mellan de båda varande att Houllebecq kan skriva, har ett (minst sagt) mindre Panglossoptimistisk synsätt i frågan, och varit förstagenerationsinvandrare i fler länder än Zanyar Adami.

Egentligen borde Sverige vara moget för en tidskrift för den intellektuella kosmopoliten. En tidning för alla svenska akademiker som läser svenska morgontidningar och franska serier, äter arabisk falafel, dricker danskt öl och röker norska cigarretter, ser på japansk tecknad film och på italiensk teater, läser tysk absurdism, engelsk realism, spanska speltidningar och sovjetisk science-fiction. Vissa kallar det "extrem målgruppsanpassning". Jag kallar det "att skapa en marknad genom att få skiktet obetydligt högre upp än Nöjesguiden att tro att nationsdropping är hippt".