onsdag, januari 18, 2006

Jag är ett nöt, tydligen

Jag tillbringar dagarna med att vara förkyld (fortfarande!), dricka té, baka, diska och skriva kanji i långa rader i ett block jag har på skrivbordet. Idag har jag förutom denna vanliga sysselsättning ägnat mig i en och en halv timme med att få rent en degbunke som var fylld med någonting som igår påminde om slem, men som idag mer gav ett keramiskt intryck.

Eftersom jag stressar runt för mycket försökte jag idag slappna av med att läsa en bok som var i ropet ifjol, men som jag inte idits läsa förrän nu: The da Vinci Code. Det var ett stort misstag. Inte för att boken är usel (det är den) utan för att den är värdelös som avslappnande läsning. Jag blev efter tre sidor arg som ett bi på Brown, som klappar mig som läsare på huvudet på detta nedlåtande sätt.

Jag hatar att bli dumförklarad av författare. Det värsta exemplet jag vet står den annars eminente Per Lagerkvist för i sin novell Far och jag. Far och jag handlar om "jag" (eventuellt Lagerkvist själv, men vi vet egentligen inte ens om det är en gosse) som en kväll är ute och går med sin store, starke far, till vilken han har ett aningen alienerat förhållande - respektfullt, men fadern är ändå lite främmande för huvudpersonen, då han jobbar sent borta.
Nåväl.
Huvudpersonen börjar närma sig medveten ålder, jag minns inte om det står, men han måste vara mellan tio och tolv, tror jag. När huvudpersonen och fadern går över banvallen dundrar ett tåg förbi fadern, som i jämförelse ser så bräcklig ut, och "jag" får sin världsbild krossad.
"Aha!", tänkte jag. "Tåget, det är den okända framtiden alternativt vuxenvärlden, från vilken inte hans far, som alltid varit en fast punkt i hans tillvaro, kan skydda honom!"
Därefter, i följande stycke, bekräftar Lagerkvist detta. Genom att ord för ord förklara vad tåget symboliserar. Jag blev givetvis enormt besviken över att bli behandlad på detta vis av författaren. Bara för att du har fått Nobelpriset i litteratur, Lagerkvist, så betyder det inte att du ska behandla mig som vilken idiot som helst!

Brown kommer aldrig att få något Nobelpris. Å andra sidan är det egentligen inte läsarna han dumförklarar. Det är sina egna hjältar som behandlas som om dom hade en intelligensnivå jämförbar med en genomsnittlig pastasås. En man mördas i Louvren och ägnar sina sista femton minuter bland annat till att skriva en tiosiffrig talföljd på väggen. Hundrasextio sidor senare (vilket här motsvarar en absurt kort tidsrymd för en amerikansk thrillerroman) står huvudpersonerna (som sett mordplatsen och naturligtvis är på en ungefär lika dromedarsmidig flykt från rättvisan som Cary Grants rollfigurs i Hitchcocks North by Northwest) i ett bankvalv och försöker komma på en tiosiffrig kod, som den mördade mannen aldrig lämnat ifrån sig. Det tar sex sidor att lista ut. Läsaren dumförklaras bara indirekt. Jag blir arg i alla fall.

Ska jag bli dumförklarad av en romanförfattare så föredrar jag att bli direkt knäppt på näsan av Per Lagerkvist än att bli indirekt smädad av Dan Brown.

4 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jag tycker det i Lagerkvists fall är ganska förlåtligt, då det handlar om symbolisk tolkning, medan det andra exemplet var av logisk art - men så har jag alltid haft svårare att inse symboliska element än att dra logiska slutsatser. (Kanske en dålig ursäkt, men ändock en ursäkt.)

18 januari, 2006 12:18  
Blogger Mikael said...

Tyckte samma sak när jag läste "Far och jag". Fortfarande en jävligt bra text, dock. Har du läst "En hjältes död"? Vi läste den på svenskan har jag för mig. Hysteriskt jävla kul!

För övrigt så är Brown en jävligt duktig page-turner-kille. Strukturmässigt ska Koden vara ett mästerligt hantverk, i a f enligt min berättartekniklärare. Sedan sa han: "Men boken i sig, substansen, det är ju bara jävla skit. Skräp. Men jädrigt bra berättat."

18 januari, 2006 14:42  
Blogger Fredrik Stangel said...

Den är inte alls bra berättad. Den är uselt berättad. Den är usel dramaturgiskt, den har enorma logiska luckor som den försöker skyla över genom att dialogen är uselt skriven, karaktärsporträtten är usla och bakgrundsarbetet är uselt.
Vad nämnde lärare åsyftar vet jag inte. En bok där man hela tiden tröttnar på texten på grund utav att personerna upprepar sig onödigt många gånger, att författaren överanvänder kursiv text på ett skrattretande sätt, att konspirationsteorien är direkt stulen från Anatole France och Umberto Eco, eller att handlingen är ungefär lika förutsägbar som ett monotont rakt streck gör ingen vidare "page-turner" enligt min uppfattning.

18 januari, 2006 18:51  
Anonymous Jens said...

Jag tyckte Brown skrev så otroligt segt och dåligt och förklarande som Fredrik berättade att jag bara väntade på stunden då den skulle bli spännande, men den kom liksom aldrig. Nåja, jag har läst den i alla fall.

25 januari, 2006 15:57  

Skicka en kommentar

<< Home