En misslyckad hämnd

Idag var det dags!
Det otrevliga Sunkus:et i Irinaka skulle få se på fan!
Jag hade ägnat lite tid med att samla på mig ett smärre lager av en- och femyenare (mest enyenare) i en påse. Först gick jag till Yoshinoya och åt middag. Butashôgiyaki-teishoku (fläsklägg, ris, majonäs och misosoppa - mycket god snabbmat). Påsen stod på golvet, så jag kunde snegla på den och le lömskt emellanåt. Betalade och gick ut.

Sunkus ligger bredvid Yoshinoya i Irinaka. Jag gick in. Det luktade suspekt där inne, och något fanskap hade spänt upp ett paraply som låg och spärrade vägen på golvet i en av korridorerna mellan hyllorna. Köpte lite fruktgodis av märket Lotte (för att hedra Erich Kästner) och en chokladkaka av märket Meiji (för att hedra kejsar Meiji). Gick till kassan.
- Sss! sade expediten.

"Sss" är ett väldigt säreget ord. Det finns ett antal japanska standardartighetsord man kan säga, "arigatô gozaimasu" är väl det mest kända för ej japanskkunniga. Det sista u:et uttalas oftast ej. De flesta av dessa fraser slutar på "masu" (uttalas "mass") eller "mase", vilket gör att dom av uttråkade expediter dras samman till "blblblbmass!", eftersom kunden oftast ändå inte hör den första delen. Detta har utvecklats av extremt trötta proletärer inom offentlig sektor och butiksliv till ett enkelt "mass!" Här är man redan långt nog från japansk formell artighet, men det otrevliga Sunkus:et i Irinaka måste gå ett steg längre, och har förkortat "mass" till "Sss".

- Det blir 522 yen, meddelade expediten och gäspade stort.
Jag hällde ut påsens innehåll på disken.
- Var ytterst vänlig och dröj ett ögonblick, sade expediten och började räkna. Mycket långsamt. Med ena handen i byxfickan! Ett mynt i taget. Jag trampade irriterat i golvet över denna brist i min plan. Expediten uppvisade inte det minsta tecken på någon form av irritation.
- Två yen tillbaka, meddelade expediten och bytte min sista femyenare mot två enyensmynt. Välkommen åter.

Nej tack.