Lucia
Idag är det Lucia, har jag läst. Det finns inte riktigt något annat sätt att ta reda på det än att läsa om det, för japaner firar inte Lucia. Synd, det skulle ge upphov till en helt ny genre av japansk pornografi, med söta mangaflickor i långa särkar och stearinljus. Och ingenting under särkarna, naturligtvis. Det är faktiskt väldigt japanskt. Men en ljusets högtid, där flickorna har lingonris i håret för att påminna om det gröna under snön, känns väldigt meno i ett land som har lika mycket ljus som Nordsverige i april, och där höstlöven inte fallit av än.
Jag är förkyld och passade därför på att ta lång sovmorgon till halv tolv. Ahhh. Dessutom är det varmast under täcket. Förutsatt att inte täcket p.g.a. det ondskefulla påslakanet under natten antagit sparrisform, vill säga. Nu har rumstempraturen sjunkit till den nivå där man känner att huvudet blir mycket kallare än den del av kroppen som ligger inrullad i filtar. Får sova med mössa sista veckan.
Man borde varit sjuk oftare på tisdagar. Framför allt den här tisdagen, eftersom det enda jag missar är att sitta och titta på den andra halvan av IJ400:s projektarbetesredovisningar. Det var ett hysteriskt tråkigt tema för arbetet. Arbeta i par, en är en intervjuare och den andra är en historisk, död person. Jag var Wolfgang Amadeus Mozart. Ber om ursäkt till eventuella levande anhöriga.
Det är väldigt roligt när DJ iTunes sätter igång med Ken - Il Guerriero omedelbart efter Licence to Kill. De är så tematiskt lika, på så många plan.
Licence to Kill är för övrigt världens bästa film, av flera anledningar:
- Det är en Bondfilm. Nåja, fast det är en Bondfilm utan Connery eller Moore.
- Temalåten framförs av Michael Jackson.
- Talisa Soto får smisk. Med ridpiska. I och för sig off-screen, men man får se märkena. Och med tanke på hur fort folks skador läker i Bondfilmer (skottskador, skärsår, knivhuggsskador et.c.) måste hon ha fått grymt mycket pisk.
Heltäckningsmattan känns lite som hur jag föreställde mig när jag var liten att gå på frusen tundra känns. Jag har en allierad i kampen för att överleva i mitt rum: Boss. Varm Boss Rainbow Blend. Det är så sant som det är sagt: "SUNTORY BOSS is the boss of them all since 1992".
Nog äger han min rumpa, alltid.
Jag är förkyld och passade därför på att ta lång sovmorgon till halv tolv. Ahhh. Dessutom är det varmast under täcket. Förutsatt att inte täcket p.g.a. det ondskefulla påslakanet under natten antagit sparrisform, vill säga. Nu har rumstempraturen sjunkit till den nivå där man känner att huvudet blir mycket kallare än den del av kroppen som ligger inrullad i filtar. Får sova med mössa sista veckan.
Man borde varit sjuk oftare på tisdagar. Framför allt den här tisdagen, eftersom det enda jag missar är att sitta och titta på den andra halvan av IJ400:s projektarbetesredovisningar. Det var ett hysteriskt tråkigt tema för arbetet. Arbeta i par, en är en intervjuare och den andra är en historisk, död person. Jag var Wolfgang Amadeus Mozart. Ber om ursäkt till eventuella levande anhöriga.
Det är väldigt roligt när DJ iTunes sätter igång med Ken - Il Guerriero omedelbart efter Licence to Kill. De är så tematiskt lika, på så många plan.
Licence to Kill är för övrigt världens bästa film, av flera anledningar:
- Det är en Bondfilm. Nåja, fast det är en Bondfilm utan Connery eller Moore.
- Temalåten framförs av Michael Jackson.
- Talisa Soto får smisk. Med ridpiska. I och för sig off-screen, men man får se märkena. Och med tanke på hur fort folks skador läker i Bondfilmer (skottskador, skärsår, knivhuggsskador et.c.) måste hon ha fått grymt mycket pisk.
Heltäckningsmattan känns lite som hur jag föreställde mig när jag var liten att gå på frusen tundra känns. Jag har en allierad i kampen för att överleva i mitt rum: Boss. Varm Boss Rainbow Blend. Det är så sant som det är sagt: "SUNTORY BOSS is the boss of them all since 1992".
Nog äger han min rumpa, alltid.
posted by Fredrik Stangel at 7:27 fm
4 Comments:
Apropå Bond så drömde jag i natt, alltså helt ärligt, att jag satt i en biograf med några anime-fans från Västerås (tror jag) och tittade på en Bond-film (jag tror att det var Levande måltavla, det är min favorit) och läste en Lokko-krönika samtidigt. Och jag berördes så mycket av krönikan att jag började gråta.
Jag vågar nog inte riktigt vänta på drömtydningen eftersom jag tror att den kommer vara ganska kort och börja med "DU BORDE VERKLIGEN, VERKLIGEN SKAFFA DIG ETT.."
Jag gråter nästan varje gång jag läser Anders Lokkos krönikor...
Var det inte Gladys Knight som sjöng ledmotivet till Tid för hämnd?
Hmm, det kanske det var. Jag vet inte riktigt. Fast Gladys Knight är inte fy skam heller.
Och att Soto får smaka piskan räcker som skäl för mig.
Skicka en kommentar
<< Home