måndag, november 28, 2005

Vardag

En vanlig vardag börjar med att jag stänger av väckarklockan och somnar om. Jag vaknar tio minuter innan jag måste gå, kliver upp och somnar om sittande på toaletten. Vaknar med fem minuter till godo, letar efter kläder, konstaterar att jag har rena kläder i en hög på skrivbordsstolen (dom flyttas mellan stol och säng, tills jag kommer mig för att hänga upp dom när högen halverats), gräver. Klär på mig, letar upp An Integrated Approach To Intermediate Japanese som ligger på golvet någonstans, packar ned den i väskan. Stänger väskan. Stoppar på mig mobiltelefon och plånbok och nycklar och penna och sånt man kan behöva under dagen. Kollar om jag har några chips gömda i någon av mina fyra burkar på golvet. Konstaterar att nej. Har minus två minuter till godo. Tar på mig jacka och mössa, knäpper jackan i trappan, trampar i skorna och säger "Itte kimasu" till Kanrinin-san som sitter och sover i sin kur. Lämnar studenthemmet.

Kommer trettio sekunder försent efter att ha sprungit uppför den där eländiga backen med 45 graders lutning (höjdskillnad: 14 meter) till Universitetet. Lämnar in läxan (som jag utlämnat något svar på). Dåsar igenom två lektioner á 45 minuter vardera. Tio minuters rast tillsammans med Boss. Ytterligare två lektioner. Ritar en Killer Sakana of DOOM som skulle användas till någonting som jag inte kommer ihåg, men p.g.a. tidsbrist under lektionen används den nu endast som bokmärke i An Integrated Approach To Intermediate Japanese. Lunch.

På måndagar har jag inga eftermiddagslektioner, så ibland äter jag lunch hemma då. Inte idag, idag var det tempura-kishimen i matsal nr. 3. På tisdagar har jag tidig eftermiddagslektion, "Intermediate Translation", vilken jag spenderar med att läsa Hokuto no Ken. På torsdagar har jag historia, under vilken jag ritar fantasykartor och antecknar årtal som jag aldrig kommer ihåg när det blir provtillfälle. Trots detta ligger jag för närvarande till min egen förvåning på högsta möjliga betygsnivå i historia. Men betygen här kommer aldrig att betyda någonting, så jag sitter bara här för att lära. Vete tusan varför jag går på översättningslektionerna. Där lär man sig inte ens någonting, och Hokuto no Ken kan jag läsa hemma.
På fredagar är det litteraturhistoria med Tôyama Ishirô, som förtjänar en egen essä. Under lektionerna lyssnar jag på professorn samtidigt som jag pluggar kanji till mina svenska tentor i januari.

Då jag inte har eftermiddagslektioner hinner jag ibland bege mig ut i andra ärenden. Idag hade jag ett ärende till Mandarake. Mandarake i Nagoya är indelat i nio våningar. Länge trodde jag att det var sex. På de första sex våningarna finns i tur och ordning "blandat nyinkommet", "shônen och vintage", "shôjo och bunkôvolymer", "harmlösa dôjinshi för högstadieflickor", "CD, LP, DVD, LD (mest CD och DVD)", "modeller, garagekit och andra leksaker, typ". Sen tar trapporna slut.
Tricket är att fortsätta upp med hissen, passera förbi "kontor" till "TV-spel" och om man så önskar, vidare till "porr och Yamamoto Naoki". Det är helt klart den mysigaste våningen, och den enda som inte känns klaustrofobiskt instängd (trots att den enda vägen därifrån verkar vara en trång hiss tapetserad med moéaffischer). Men inte har dom Yumiko Jigoku. Skurkar.

Jag åker hem och tittar på Stålalkemisten. Jag har fortfarande inte upptäckt något extraordinärt med den, förutom att den är väldigt välregisserad. Så välregisserad att den är värd bara på det. Medan jag tittar viker jag en pappersshuriken utan att titta på vad jag gör med händerna. Det brukar hinna bli en shuriken per avsnitt. Just nu är dom tretton stycken. I sättet dom talar med varandra på tu man hand skulle Roy Fock... förlåt, Mustang och Riza Hawkeye med lätthet kunna förväxlas med Katsuragi Misato och Akagi Ritsuko om man läste manuset i textform. Jag lyssnar på Incredible String Band och tycker att alla låtar på The 5000 Spirits, or "The Layers of the Onion" låter likadant (sånär som på My Name is Death, men det är bara för att jag älskar Ingmar Bergman). Jag dricker Calpis, spelar Dragon Quest, i svartvitt eftersom jag tycker att en Game Boy ska vara stor och stabil så att man inte ständigt riskerar att svälja den, allt samtidigt som jag pratar med Genma över ICQ.

När jag kommer tillbaka från att ha städat köket tillsammans med Yûto och Evelyn (den sistnämnda iklädd ett par byxor som ser ut som en kjol ända tills man försöker titta under den. Jag kallar konceptet "upskirt denial") blir jag utsatt för ett mordförsök av Sailor Mercury, i form av ett inplastat samlarkort som jag halkar på. Slår huvudet i dörren och svär. Jag förlåter Sailor Mercury, eftersom hon är en av mina hemliga kärlekar. Lyssnar på Fatboy Slim tills min Ken-volym tar slut. Bloggar efter exakt samma mönster som dagen innan. Somnar och drömmer att jag dansar med prinsessan Tutu medan Tanja tittar på och skrattar. I drömmen har Tanja blått hår och hotpants. Det är en bra dröm.

4 Comments:

Anonymous Jens said...

Much snow equals no hotpants, me sad.

29 november, 2005 14:57  
Blogger Mechagodzilla said...

Snow + hotpants = urinvägsinfektion, förmodligen.

30 november, 2005 08:11  
Anonymous Anonym said...

Din blogg äger. :-)

30 november, 2005 18:07  
Blogger Mechagodzilla said...

http://tanja.pansarvagn.net/omgwtf/skratta_blaa.gif

01 december, 2005 00:40  

Skicka en kommentar

<< Home