Fredrik leker rese/matätarprogram i SVT/TV4

Jag har varit på onsen. Ni vet, sådana där kurortsbyggen uppsmällda över varma källor någonstans. På senare år reducerade till plats-där-man-äter-förbannat-gott-och-sedan-tar-ett-avslappnande-
källvattenbad-i-en-rätt-ordinär-bassäng.
Med andra ord: Ett spa.

Alla som någon gång undervisats av Jonas Waldebäck torde veta hur farligt det är med spa.

Nåväl...
Detta onsen låg på en ö, en knapp timmes tågresa från Nagoya till någonting som hette Kôwa, och därefter en halvtimme med båt till ön.
Och så mat. Mat i stora lass. Och vilken mat sedan! Det kan hänga ihop med att det inte var curry eller donburi så långt ögat nådde, men jag tror aldrig jag ätit så gott i hela mitt liv. Först var där små kycklingkaraagebitar, ärtor i skida, sashimi, ostron, sjögrässoppa, laxrom och ris; alltihop givetvis i skilda skålar. Och så varm sake, förstås. Och vilken sake!
Därefter fisk. Helstekt fisk, vilket skärrade våra två sydstatsöstkustamerikaner, vilka båda hävdade att man inte kan äta hel fisk. Gruppens malaysiska var chockad över att amerikanerna aldrig sett en hel fisk någon gång tidigare. Jag har degenererat till att tro vad som helst om amerikaner, så jag var inte lika chockad. Fisken var, ni gissade det förmodligen, makalöst god. Underbar. [positivt superlativ].
Soppa. Eh, det kallades "soppa", men konsistensen var mer lik jello. Fast naturligtvis, eftersom det ska vara enhetligt med resten av måltiden, var det förstås oerhört gott. Det var något slags svampjello, tillräckligt tjock för att enkelt kunna ätas med pinnar. Som gelé.
Fugu-karaage. Den minst dyra versionen av fugu (inte "billigaste", "minst dyra" är ett bättre valt adjektiv), och egentligen bara för att vi skulle kunna säga att vi har ätit fugu. Den var, hör och häpna, ytterst god. Fantastisk god. Eller så är det jag som är hjärntvättad. Jag håller mig tills dess att motsatsen bevisats till den slutsatsen att maten var sagolikt god.
Fugu framkallar obevekligen en rad "sista måltiden"-skämt. Eftersom delar av den är hypergiftig (enligt Wikipedia ungefär 1200 gånger giftigare än cyanid) är det varje år ett par människor som dör av att äta delikatessen. Det rör sig dock nästan uteslutande om hobbyfiskare som klantar sig vid tillredningen. De flesta som dör äter också av levern, som inte går att få giftfri. Man kan överleva att äta levern, naturligtvis, och bara för det så är denna förbjudna frukt tillräckligt lockande för att ett par personer om året ska sätta livet på spel.
Efterrätt: Ris, sådana där små bittra frukter som heter "pickles" på engelska, och något slags söt frukt till, som jag inte heller vet vad den heter på japanska eller svenska. Och té.