söndag, november 27, 2005

Första advent

Jag vaknade imorse och konstaterade att det var första advent.

Första advent är den dagen på året då man bör försöka komma igång med att få in den där mysiga och oefterlikneliga julstämningen. I fjol kom jag aldrig in i någon sådan, vilket jag grämt mig över halva året i år. Så i år tänkte jag koncentrera mig lite mer intensivt på att hjärntvätta mig själv.
Det finns bara ett problem:
Jag är i Japan.

I Japan är julfirandet lika med superkitsch och kommersialism. Lite grann som hemma i Sverige, men i Sverige finns i alla fall andra faktorer om man letar lite. Eller fortfarande är barn, egentligen. På studenthemmet finns inte ens en Eyes Wide Shut-värdig julgran. Det är förresten inte dags för Eyes Wide Shut än, det blir inte det förrän någon vecka innan jul. Det enda julstämningsaktiga här är ett par otroligt fula bjällror på insidan av ytterdörren. Bah.

I ett försök att komma i första-adventsstämning sjunger jag Gläns över sjö och strand (den långsamma varianten i dur) i duschen. I vers nummer två sprutar schampooflaskan schampoo i mitt vänsteröga och jag tillbringar tio minuter med att gråta, stampa i golvet och försöka skölja bort den irriterande substansen. Det gör svinont. Jag återvänder till mitt rum och tittar mig i spegeln. Jag har inte längre någon ögonvita i vänster öga. Ett öga rött. Jag ser ut som Terminatorn. Jaja, sånt händer. Rött hör ju julen till.

Jag åker ut till Hirabari för att köpa stekbord på Recycle-butiken där. Den har den dåliga smaken att hålla stängt just denna dag. Jag går in på Book Off och leker Irasshaimaseee, konnichiwaaa! och köper Hot Road för 400 yen. I radion spelas usel J-pop. Jag äter på Mos Burger, sitter mellan två barnfamiljer som båda lär femåringar att dricka kaffe. Den ena barnfamiljen har en bäbis som biter allting den får tag i, varpå den ruskar föremålet med munnen. Den ser ut som gäddan i den tredje Nu Pogodi-filmen. I radion spelas usel amerikansk pop. Jag åker till Irinaka och går in på bokhandeln där. Jag letar egentligen efter de två sista böckerna av Banana Fish, eftersom jag är för lat för att åka till Animate, men hittar inga. Radion spelar We Wish You A Merry Christmas med en sopran och en gosskör. Jag är helt säker på att inspelningen är brittisk. Jag blir glad över att ändligen hitta någonting som åtminstone påminner om julstämning. Stycket avlöses av Rudolf med röda mulen medan jag står och funderar på i vilken tidning Katte ni kaizô publicerats i, eller om Yotsuba& är någonting att ha. Ni vet, sådana där svåra frågor som definierar våra liv och som Tarkovskij gjorde filmer om.

Den första versen är på engelska. Jag är helt säker på att inspelningen är japansk. Efter första versen brakar helvetet lös i form av ett kongasolo. Hela butiken rister av dånet från högtalarna. Efter kongasolot kommer vers två. På danska. Jag börjar bli tveksamt inställd till huruvida den här inspelningen egentligen är japansk eller inte. När versen slutar och ett konga-trumpetbattle tar vid som interludium retirerar jag och köper utan att tänka mig för en X-illustrationsbok (trots måttligt intresse för X) och något slags kanjilexikon som mäter 6x4x2 cm och kostar en spottstyver. Jag går hem och bloggar.

Nu ska jag gå till 100-yensbutiken i Yagoto och köpa casshewnötter och oreos. Jag hoppas att deras radio är trasig.

Åh, jag har förmodligen sagt det förut, men Miles Davis Tutu är en av världens bästa jazzplattor. Och därmed basta.

1 Comments:

Blogger Mechagodzilla said...

. Det gör svinont. Jag återvänder till mitt rum och tittar mig i spegeln. Jag har inte längre någon ögonvita i vänster öga. Ett öga rött.

IN YOUR FACE!!!!!!
Hämnd ljuva hämnd!!!! ^^

28 november, 2005 20:41  

Skicka en kommentar

<< Home