FILMRECENSION - Super Mario Långfilm
Super Mario Långfilm
Regisserad och skriven av simonize och Woodgrove
Sverige; 2005
6 minuter
Laddas ned gratis och lagligt (om man frånser från att dom garanterat inte har några rättigheter till musiken eller originalbilderna) från
Mongo från yttre rymden & hans fiender
Super Mario Långben har varit i ropet i flera år nu, sedan den första kortfilmen, Super Mario Långben Blir Ännu Fulare släpptes ut på Internet i augusti 2000. Sedan dess har duon simonize och Woodgrove, och emellanåt bara Woodgrove, sammanlagt skrivit, regisserat och producerat inte mindre än 23 kortfilmer och fyra julspecialer baserade på samma koncept - inscannade Disneyserier med omskrivna pratbubblor upplästa av Apples röstprogram Speech. Filmerna har gjort sig kända långt utanför de datorfanatikerkretsar där de först lanserades genom sin medvetet meningslösa dialog och poänglösa skämt.
Så hur gör sig nu Super Mario Långben i "lång" filmversion? Till att börja med ska nu sägas att filmen inte är lång i tid räknat, eftertexterna rullar efter drygt sex minuter. Med tanke på att de flesta av de tidigare filmerna klockar runt en minut är det ändå en högre än normal procentuell ökning för att göra en långfilm av en serie kortavsnitt. Det har skett åtskilliga gånger i filmhistorien, med blandat resultat.
Ingen av simonize och Woodgroves filmer är känd för sin kristallklara handling, men i Super Mario Långfilm är detta mer uppenbart än någonsin. Replikerna är lösryckta, slumpartade och dialogen saknar i princip all form av kontinuitet. Super Mario Långben förefaller ha tagit mer utav rollen som Bill Griffiths Zippy the Pinhead och har en av filmhistoriens minst förutsägbara talroller. Myspersson, hans ständige följeslagare, balanserar denna kaotiska huvudperson med att mer ha rollen av en person som kommenterar och reflekterar över det titelkaraktären uttrycker. Självfallet är inte heller hans repliker logiska, men i kontrast mot Super Mario Långben upplevs han som den normaliserande faktorn i filmen.
Serien som utgör bildmaterialet är en yngre historia än många av de tidigare kortfilmernas bakgrundsmateriel. Med det urval av rutor skaparna har kunnat få från denna serie visar detta dock sig vara ett utomordentligt val. Disneys välkände Långben upplevs redan som en obalanserad figur i originalsammanhang, och när man tar bort hans repliker och berövar honom den textuella förklaringen till hans minst sagt udda beteende har han redan utan Speech och den säregna postironiska dialog som kännetecknar SML-filmerna förvandlats till Super Mario Långben. Handlingen löper kors och tvärs, för Myspersson och Super Mario Långben från ett butikssnatteri till en konfrontation med en hundliknande häst, och vår ytterst förvirrande protagonist hamnar till sist på en scen under ett knarkmöte. Helt i enlighet med vad vi lärt oss att man kan förvänta sig av en SML-film.
En unik aspekt av Super Mario Långfilm gentemot kortfilmerna är det stora antalet bikaraktärer. De har oftast inte särskilt många repliker, men faktum är att Super Mario Långfilm innehåller SML-historiens första masscen, och genomför detta med den egenartade medvetna meningslöshet som alltid kännetecknat simonize och Woodgroves filmer. Musiken utgörs i traditionell anda av instrumentala versioner av Peter, Paul & Marys Puff, the Magic Dragon, men då filmen som sagt tar slut efter endast sex minuter hinner man inte tröttna. Inte heller hinner man tröttna på den meningslösa dialogen på sex minuter. Detta är sex minuter koncentrat av den kultur av unga människor uppvuxna under nittiotalet, människor som innerst inne vet att humor inte är lika med det man skrattar åt, och att knark, världskrig och våld egentligen inte är roligt, men som högaktningsfullt struntar i det. Och fortsätter att skapa .mpeg-artefakter tillägnade den ständigt uppkopplade skara som sedan länge passerat det stadium där det fanns en gräns mellan tillåtet och otillåtet, roligt och inte roligt, menigsfullt och meningslöst.
Därför är det värt att offra sex minuter av sitt liv på att se Super Mario Långfilm.
Regisserad och skriven av simonize och Woodgrove
Sverige; 2005
6 minuter
Laddas ned gratis och lagligt (om man frånser från att dom garanterat inte har några rättigheter till musiken eller originalbilderna) från
Mongo från yttre rymden & hans fiender
Super Mario Långben har varit i ropet i flera år nu, sedan den första kortfilmen, Super Mario Långben Blir Ännu Fulare släpptes ut på Internet i augusti 2000. Sedan dess har duon simonize och Woodgrove, och emellanåt bara Woodgrove, sammanlagt skrivit, regisserat och producerat inte mindre än 23 kortfilmer och fyra julspecialer baserade på samma koncept - inscannade Disneyserier med omskrivna pratbubblor upplästa av Apples röstprogram Speech. Filmerna har gjort sig kända långt utanför de datorfanatikerkretsar där de först lanserades genom sin medvetet meningslösa dialog och poänglösa skämt.
Så hur gör sig nu Super Mario Långben i "lång" filmversion? Till att börja med ska nu sägas att filmen inte är lång i tid räknat, eftertexterna rullar efter drygt sex minuter. Med tanke på att de flesta av de tidigare filmerna klockar runt en minut är det ändå en högre än normal procentuell ökning för att göra en långfilm av en serie kortavsnitt. Det har skett åtskilliga gånger i filmhistorien, med blandat resultat.
Ingen av simonize och Woodgroves filmer är känd för sin kristallklara handling, men i Super Mario Långfilm är detta mer uppenbart än någonsin. Replikerna är lösryckta, slumpartade och dialogen saknar i princip all form av kontinuitet. Super Mario Långben förefaller ha tagit mer utav rollen som Bill Griffiths Zippy the Pinhead och har en av filmhistoriens minst förutsägbara talroller. Myspersson, hans ständige följeslagare, balanserar denna kaotiska huvudperson med att mer ha rollen av en person som kommenterar och reflekterar över det titelkaraktären uttrycker. Självfallet är inte heller hans repliker logiska, men i kontrast mot Super Mario Långben upplevs han som den normaliserande faktorn i filmen.
Serien som utgör bildmaterialet är en yngre historia än många av de tidigare kortfilmernas bakgrundsmateriel. Med det urval av rutor skaparna har kunnat få från denna serie visar detta dock sig vara ett utomordentligt val. Disneys välkände Långben upplevs redan som en obalanserad figur i originalsammanhang, och när man tar bort hans repliker och berövar honom den textuella förklaringen till hans minst sagt udda beteende har han redan utan Speech och den säregna postironiska dialog som kännetecknar SML-filmerna förvandlats till Super Mario Långben. Handlingen löper kors och tvärs, för Myspersson och Super Mario Långben från ett butikssnatteri till en konfrontation med en hundliknande häst, och vår ytterst förvirrande protagonist hamnar till sist på en scen under ett knarkmöte. Helt i enlighet med vad vi lärt oss att man kan förvänta sig av en SML-film.
En unik aspekt av Super Mario Långfilm gentemot kortfilmerna är det stora antalet bikaraktärer. De har oftast inte särskilt många repliker, men faktum är att Super Mario Långfilm innehåller SML-historiens första masscen, och genomför detta med den egenartade medvetna meningslöshet som alltid kännetecknat simonize och Woodgroves filmer. Musiken utgörs i traditionell anda av instrumentala versioner av Peter, Paul & Marys Puff, the Magic Dragon, men då filmen som sagt tar slut efter endast sex minuter hinner man inte tröttna. Inte heller hinner man tröttna på den meningslösa dialogen på sex minuter. Detta är sex minuter koncentrat av den kultur av unga människor uppvuxna under nittiotalet, människor som innerst inne vet att humor inte är lika med det man skrattar åt, och att knark, världskrig och våld egentligen inte är roligt, men som högaktningsfullt struntar i det. Och fortsätter att skapa .mpeg-artefakter tillägnade den ständigt uppkopplade skara som sedan länge passerat det stadium där det fanns en gräns mellan tillåtet och otillåtet, roligt och inte roligt, menigsfullt och meningslöst.
Därför är det värt att offra sex minuter av sitt liv på att se Super Mario Långfilm.
posted by Fredrik Stangel at 3:43 em
6 Comments:
åh maj fåkin gud, produkitvitet!
inne och tittar...
jo..
At last we have seen it. It made us laugh. Eller så var det rödvinet. I vilket fall som helst - som du säger ett koncentrat av hela SML-kulturen. Så, nu har man ett sexminutersepos man kan slänga in i videon när man vill visa barnbarn vad vi glodde på som unga. Känns rätt betryggande.
Det var jag, Mikael som sa det där.
Det som är så jävla bra med SML är att det kommer att sitta såna där unga hippa människor, som har något ungt hippt kultur/kommunikationsmedel (ungefär som bloggar funkar nu) och titta på det, helt i post-pseudo-anti-post-post-ironiskt (eller vad som nu är inne då) syfter år 2025 och unisont skrika:
"FAN VAD JÄVLA 2000-TAL!!!"
Skicka en kommentar
<< Home