måndag, juni 28, 2010

1994 var inte igår - Ofrivillig mellanakt

För den händelse att det föreligger någon intresserad (ryktesvägen har jag faktiskt hört att så skulle vara fallet).

På grund av inte mindre (men än så länge tack och lov inte heller mer) än två (2) tekniska missöden har två nästan fullständiga akter och en eländig massa research gått upp i rök. Ett av missödena är helt Bloggers skull, men det andra skylls egentligen lika mycket på min egen klantighet.

Av denna anledning kommer akt fem först imorgon (peppar, peppar), men akter sex till och med åtta kommer inte att kunna färdigställas förrän jag återvänder från min självpåtagna exil i norra Hälsingland andra veckan i juli.

måndag, juni 21, 2010

1994 var inte igår - Akt fyra

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre 
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

Rättelser sedan tidigare
Kristen demokratisk samling bytte 1987 namn till Kristdemokratiska samhällspartiet. I varje fall av det förra namnet i saker som rör tiden 1987-1996 ska alltså namnet på partiet vara Kristdemokratiska samhällspartiet. Sedan 1996 heter partiet Kristdemokraterna.

I akt ett uppges att den allmänna tilläggspensionen beslutades om 1958. Detta ska vara 1959.


Direkt fortsättning från akt tre. Spänningen är förhoppningsvis olidlig.

Särskild anmärkning angående partiet Ny demokrati
Ny demokrati grundades inför riksdagsvalet 1991 av musikförläggaren Bert Karlsson och företagsledaren Ian Wachtmeister. Partiets program var en populistisk version av Moderata samlingspartiets, med inslag av hårdare populism framför allt vad gäller invandringspolitiken. Partiet stöddes främst av mindre företagare och fria yrkesutövare, och fick i riksdagsvalet 1991 6.7% av rösterna och 25 mandat. Redan i början av partiets historia fanns en spänning mellan företagarpopulismen företrädd av Wachtmeister och den mer folkliga framtoningen som företräddes av Karlsson. Många medlemmar av äldre högerextrema och/eller högerpopulistiska rörelser sökte sig till Ny demokrati, exempelvis ledande personer av Framstegspartiet och Centrumdemokraterna, tidskriften Contras chefredaktör Tommy Hansson och Erling Rudkilde, tidigare medlem i Nysvenska rörelsen.
Våren 1994 bröt splittringarna ut i öppen dager. Wachtmeister avgick som partiordförande och ersattes av Harriet Colliander. I omröstningen i riksdagen om vårdnadsbidraget, splittrades partiet i tre fraktioner: Collianders fraktion röstade för regeringen Bildts förslag till vårdnadsbidrag, en falang under Bert Carlsson röstade emot, och falangen kring Ian Wachtmeister lade ned sina röster. Sex veckor efter Harriet Collianders tillträde som partiordförande, i början av juni 1994 (d.v.s. mindre än en vecka före omröstningen om lagen om registrerat partnerskap för homosexuella), avsattes Colliander under kaosartade förhållanden och ersattes av Vivianne Franzén. Flera riksdagsledamöter för partiet svarade med att tillkännage att de avsåg att lämna partiet i samband med valet samma höst. I riksdagsvalet 1994 fick partiet endast 1.6% av rösterna, och har sedan dess saknat politisk betydelse i Sverige.

Det om det.

Dramatis personæ
Stefan Kihlberg (nyd)
Född 1945, riksdagsledamot 1991-1994, den sista tiden som politisk vilde. Under mandatperioden var han även ledamot av Göteborgs kommunfullmäktige.
Kihlberg var en av dom som lämnade Ny demokrati i samband med stridigheterna om partiledarposten senvåren 1994.Han var vid tillfället partisekreterare, och en stark kandidat till partiledarposten. Efter Ny demokratis valnederlag 1994 övergick han till Kristdemokratiska samhällspartiet, och senare till Moderata samlingspartiet. Från 2004 var han därefter engagerad i Junilistan. Från 2009 har han varit en av de svenska huvudpersonerna för det irländskgrundade pan-europeiska partiet Libertas.

Lennart Fridén (m)
Född 1943, i riksdagen 1991-2002. Tidigare kommunfullmäktig 1973-1991 i Göteborgs kommun, och 2002-2006 regionsfullmäktig i Västra Götalands regionsfullmäktige. Till yrket överförmyndare, heltidsanställd som sådan i Göteborg 1983-1991. Numera vice ordförande i Jönköpings överförmyndarnämnd. Har även gjort sig ett namn som skriftställare och debattör, bland annat som medlemmar av den svenska grenen av Friends of a Free Iran.

Bengt Harding Olson (fp)
Född 1937, i riksdagen 1985-1998. Ledamot av Lagutskottet. Till yrket åklagare, och var en av de mest juridiskt kunniga i Folkpartiet vid den aktuella tidpunkten. Nyanserad debattör. På senare år har han varit inblandad i ett märkligt fall, där han bestridit att det varit han som fångats på bild av en av Polisens fartkameror. En artikel från Dagens media i ämnet finns här.

Tidigare presenterade Elisabeth Persson (v) och Maj-Lis Lööw (s).

Akt fyra: Anföranden 32-50
Enter Stefan Kilhberg (nyd). Denne instämmer förbehållslöst i mom. 1, och övergår efter några inledande gliringar att tala om lidbommeri. Lidbommeri, enligt Kihlberg efter tidigare justitieminister Carl Lidbom (s), ska i juridikkretsar åsyfta
slarvig lagstiftning, som är nästan omöjlig att tolka och
som ger väldiga komplikationer ute i verkligheten.
Det ska direkt anmärkas, att lidbommeri "ute i verkligheten" åsyftar lagstiftning som ger luckor för godtycke, vilket minskar rättssäkerheten. Därtill hör att Carl Lidbom aldrig var justitieminister. (Detta senare tycks dock vara en vanlig missuppfattning bland eljest upplysta debattörer, och förekommer vid en snabbare Google-sökning både hos riksdagsledamöter som journalister). Lidbom var en relativt kontroversiell politiker, men begreppet lidbommeri tycks främst ha populariserats i de på annat håll omskrivna affärerna Ebbe Carlsson och Lars Tingström, och får sägas vara en ganska irrelevant term i den debatt Kihlberg här deltar i. Men Kihlberg vill mena att den lag man nu tycks vara i färd att genomföra "slå(r) nya rekord" i lidbommeri. Kanske skulle man införa den nya termen "majlööweri" (åsyftar förmodligen Maj-Lis Lööw).

Trots sina juridikstudier har Kihlberg även en lite udda uppfattning om demokrati:
Jag tycker att detta är upprörande ur demokratisk
synvinkel. Man struntar i Lagrådets kritik. Den är
inte marginell. Den är inte försynt. Den är allvarlig.
Jag tycker att det är upprörande att en majoritet i
svenska parlamentet så flagrant går förbi den.
Det ska dock sägas att Kihlberg möjligen avser att detta är ett problem hos det innevarande demokratiska systemet, inte ett problem gentemot demokratin. Men uppenbart är han av den något teknokratiska åsikten att Lagrådet såsom expertråd ska ha högre grad av bestämmande i denna fråga än den parlamentariska majoriteten. Det är, enligt Kihlberg, ett "förakt mot den politiska beredningsprocessen". Ja, det är "närmast i kuppartade former" som det här ska tvingas igenom. Man skulle rentav kunna benämna det "en kvalitetsmässig bottennotering".
Jag vill understryka, herr talman, att detta inte ett
ögonblick är någon kritik mot utskottets
kanslipersonal. Tvärtom. Jag är övertygad om att
utskottets personal måste ha mått professionellt
dåligt av att tvingas av politiker att skriva detta
aktstycke, som är så fyllt av skenargument, som är
så fyllt av bristande logik och bristande intellektuell
analys. Jag tycker alldeles särskilt att det är
beklämmande eftersom det är ett lagutskott.
Kihlberg skräder knappast orden när han beklagar "utskottsmajoritetens allvarliga brist på respekt för den demokratiska politiska beredningsprocessen". Att utskottsmajoriteten utgör en demokratisk majoritet, och att Lagrådets kritik inte innehåller något förslag på förändring, tycks inte bekomma honom.

Därefter ankommer Kihlberg till sist pudelns kärna:
Skall homosexuella par kunna gifta sig, dvs. ingå
äktenskap? Mitt svar är alldeles klart: Nej,
naturligtvis inte.
Kihlberg är trots sin juridiska utbildning helt aningslös om de juridiska skillnader som faktiskt föreligger mellan det föreslagna partnerskapet och den sedan tidigare existerande äktenskapslagstiftningen. Han verkar istället anse att namnet på lagen sätter de juridiska villkoren för de grupper som lagen omfattar:
I den kommersiella världen finns ett begrepp som
kallas för varumärkessnyltning. Det innebär att
någon försöker snylta på någon annans goda
renommé, t.ex. om någon t.ex. gör en logotyp eller
på annat sätt söker göra någonting likt något som
Volvo har gjort, eftersom man vill snylta på Volvos
goda image, kvalitet och liknande. Det är i lag
förbjudet. Man vågar inte kalla det för äktenskap,
eftersom man vet att det blir väldigt starka
reaktioner. Men man snyltar på äktenskapets goda
renommé, och vill helst att det egentligen skall heta
så.
Sedan börjar Kihlberg raljera över kärlek. Han vill naturligtvis på intet vis förringa den kärlek de homosexuella upplever sig känna. Men då en juridikprofessor någon gång inlett en föreläsning i äktenskapsjuridik med frasen "blanda inte ihop äktenskap och kärlek" tycks Kihlberg ha nöjt sig med att ta med sig den frasen från föreläsningen och vilja kunna applicera den på de juridiska fall han stöter på. Som vidare prov på sin bokliga bildning citerar Kihlberg Bonniers lexikon under uppslagsordet "äktenskap", och tar detta som grund för att fråga partnerskapslagens förfäktare vad de i så fall anser om polygami?
Hur ser ni på det? Är det mångkulturellt och
trivsamt, eller är det något annat? Hur ser ni på
incest? Är kärlek mellan två vuxna syskon okej? Är
den kärleken lika mycket värd?
Kihlberg har här inte bara överskridit sin talartid, han har även trampat milsvitt utanför ämnet, men fortsätter oförtrutet. Samhällets normgivande system är ju dess lagstiftning, menar han, och citerar Magnus Ladulås: "Land ska med lag byggas". (Detta citat härrör inte från Magnus Ladulås, utan grundar sig i citat härrörande från senmedeltida landskapslagar. I dess här återgivna form går det inte längre tillbaka än till Karl XV, kung 1859-1872, som hade det som sitt valspråk.) Kihlberg "tycker väldigt mycket om den meningen" oavsett denna parantes, och tar det som utgångspunkt för följande mycket intressanta uttalande:
Jag är övertygad om att homosexuell kärlek känns
lika fin för dem som är inblandade. Jag är
fullständigt övertygad om det, likaväl som jag är
övertygad om att det känns lika fint i polygama
relationer -- ändå tolerar vi det inte.

Det torde vara riksdagen till heder, att ingen replik görs på Kihlbergs anförande. Istället kliver den tidigare aviserade Lennart Fridén (m) upp i talarstolen, och försöker återgå till kritik av den juridiska processen. Han framhåller att den ton som tidvis rått i debatten inte gagnar någondera sidans sak, men härrör detta till en defekt i det svenska debattklimatet.
Faktum är ju att vi i det här landet är mycket dåliga
på att diskutera frågor utifrån moraliskt-etiska,
estetiska och allmänkulturella utgångspunkter. Här
gäller nära nog bara ekonomiska och sociala
infallsvinklar. Här skulle en europeisering göra
nytta, herr talman.
Frågan, menar Fridén, rör inte bara en "mycket liten minoritet", utan har den största vikt för hela samhället. Därför bekläms Fridén av att utskottsmajoriteten mer ägnar sig åt att kritisera reservationen mom. 1 än att argumentera för den egna skrivelsen. (Detta är inte helt korrekt historieskrivning, som vi sett i akter 1-3.) Fridén återger även anekdotiskt hur arbetet i Lagutskottet gått till:
[L]edamöter som vi aldrig
annars ser i utskottet kom inflåsande efter det att vi
hade börjat. Med en stel blick på klockan hoppades
de att vi snabbt skulle votera igenom det hela.
Sedan sprang de ut igen.
Skulle man vidare ignorera ett expertutlåtande så lättvindigt som man här har gjort, om det till exempel hade handlat om ett utlåtande från Socialstyrelsen i en medicinsk fråga? undrar Fridén i en till ignoratio elenchi gränsande parantes. Han är otvivelaktigt, liksom tidigare talare för motståndarsidan, högst kritisk till lagstiftningsprocessen i denna fråga. Men liksom Kihlberg tidigare, sätter han ett underligt och osakligt likhetstecken mellan partnerskap och äktenskap, och detta också med en hänvisning till konungarna av Folkungaätten:
Vi kan här konstatera att man gör en inbrytning
med en lag baserad på sexuell tendens i den
månghundraåriga lagstiftning som tillkommit för
att värna om äktenskapet. Den ursprungliga
giftermålsbalken i Magnus Erikssons landslag från
1350-talet, de landskapslagar den grundade sig på,
och alla bearbetningar och nyskrivningar därefter,
till det som i dag motsvaras av äktenskaps- och
föräldrabalkarna, bygger samtliga på synen på
äktenskapet som det som formar familjen som
reproducerande och barnafostrande grundsten i
vårt samhälle. Där kommer med
naturnödvändighet enkönade par till korta. Man
bryter inte utan vådor lagkontinuiteten i några
frågor, och definitivt inte i denna.
Det här är kanske debattens minst relevanta argument hittills. Det behöver inga vidare utläggningar för att belysa varken synen på homosexualitet genom historien; tillika inga utläggningar för att belysa skillnader mellan Sverige anno 1350 och Sverige anno 1994. Faktum är att argumentet i närmast oförändrad karaktär skulle kunna använts mot exempelvis avkriminalisering av homosexualitet 1944, eller mot kvinnans myndighet oberoende av äktenskap 1921. Vi ska inte vidare beröra argumentet.

Fridén gör ett språng till en annan sida av debatten, och påpekar, som vi i akt tre sett helt korrekt, att debatten i media till stor del har handlat om partnerskapet som ett medel att hindra spridningen av AIDS. Fridén citerar även "en känd homosexuell profil" som i "en intervju igår" hävdade att partnerskapslagen skulle vara "ett led i kampen mot våldet i samhället". Det är oklart vad Fridén här åsyftar för källa. Fridén ser dock inget som helst samband med något av de båda ovan givna argumenten. Detta är till syvende och sist en värderingsfråga. Som sådan finns därför inte några partilinjer, utan det bör ankomma envar att rösta efter eget samvete. Som står skrivet i 1809 års regeringsform: "icke (...) låta någon till hans samvete tvinga eller tvinga låta".

Anledningen till att Fridén tar upp samvetsfrågan torde knappast kunna vara annat än en anmodan till konservativa folkpartister och socialdemokrater att rösta mot lagen i strid med sina respektive partiers linjer. Eftersom moderaterna stod mot lagen, kan det knappast vara en uppmaning till liberala moderater att rösta för partnerskapet, med tanke på moderaten Fridens starka motstånd mot densamma.

Vidare hävdar Fridén att den grupp homosexuella som önskar lagen, knappast är representativ för homosexuella. Den lobbygrupp som mest högljutt förespråkat partnerskapet, menar han, har en "inte föraktlig andel icke homosexuella". Eftersom man inte säkert kan uttala sig om hur representativa de förespråkande organisationerna är för homosexuella som grupp, kan man alltså inte säkert uttala sig om stödet bland homosexuella som grupp för lagen ifråga. I sak har Fridén här naturligtvis rätt. Däremot följer han inte upp argumentet med en förklaring till hur detta skulle vara relevant för lagstiftningen. Frågan om hur stor andel av befolkningen som berörs av lagen, har redan tidigare behandlats i detta drama.

Elisabeth Persson (v) känner sig utpekad av Fridéns gliringar om vissa individers agerande i utskottet. I övrigt påpekar hon, "för sista gången under denna debatt, hoppas jag", att Lagrådet inte kommit med något förslag till förbättring av lagen, och att detta får sägas tillhöra ovanligheterna. Lennart Fridén, tydligen gammal skolkamrat till Persson hävdar att det "på s. 69 och framåt i vårt betänkande" visst finns förslag på vad som måste göras. Detta stämmer till viss del, men betänkandet innehåller inga förslag på förbättringar, endast en uppräkning på områden där man önskar förbättringar. Efter ytterligare repliker med exakt samma innebörd avslutas detta dividerande om Lagrådets kritik för hittills fjärde gången under debatten.

Maj-Lis Lööw (s) har under tiden hon lyssnat börjat planera en bok: 101 sätt att förhala en fråga som man egentligen inte vill ta ställning till. Tyvärr kan undertecknad såhär sexton år efter debatten bara beklaga att denna bok, som säkert skulle ha kunnat bli ett värdefullt standardreferensverk för de liknande debatter som senare förts, och för de debatter som komma skall, aldrig blev författad. Hon avser främst Fridéns andelsargument, som hon finner helt oväsentligt för frågan om behovet av en lag. Fridén genmäler att man "i det här landet skall stifta lag baserat på bra beslutsunderlag" för att undvika det lidbommeri Stefan Kihlberg varnar för. Lööw invänder att det inte existerar något tillfälle då man i utskottet nekat ytterligare belysning av en fråga. Det är först nu när det börjar dyka upp begärelser utanför utskottets arbete, såsom en icke namngiven partivän till Fridén som har begärt preciseringar på det internationellt juridiska området, preciseringar "som vi vet att vi aldrig kan få fram". Fridén fasthåller dock att han inte anser sig ha fått några godtagbara svar på de frågor han ställt. I sitt första anförande har han dock inte ställt frågor som inte redan tidigare besvarat, så vi får sluta oss till att Fridén endera inte anser de faktiskt givna svaren vara tillfredsställande, alternativt åsyftar frågor ställda i annat forum än denna debatt.

Bengt Harding Olson (fp) kan inte erinra sig någon fråga där två nästan jämnstora falanger har stått så diametralt motsatt varandra. Det är därför en högst beklämmande debatt. Debatten har dessutom föregåtts av ett ovanligt smutsigt lobbyingarbete, och en kontroversiell och okonventionell form av beredning som innebär stora risker. Harding Olson anser att det finns en bättre lösning - en modifiering av redan existerande sambolag. Harding Olson är nämligen visserligen villig att förbättra villkoren för homosexuella par, men han vill dels försäkra sig om att detta görs rättsäkert, och dels är han ovillig att jämställa de homosexuella paren med parrelationer inom det heterosexuella äktenskapet. Harding Olson beklagar den partisanmentalitet som härjat debatten:
Med mera öppna sinnen och mindre fanatism borde en
större enighet ha kunnat uppnås, kanske t.o.m.
genom en proposition. Belöningen skulle ha blivit
riklig. Lagen skulle ha fått en fastare rättslig grund.
Klyftan mellan människor skulle bli mindre. Vi
skulle ha fått en harmoni med den allmänna
rättskänslan som skulle vara till fördel för alla -- och
jag menar alla. Jag tänker då särskilt på de
homosexuella.
Vad för proposition Harding Olson menar skulle läggas i frågan från en regering som innefattar det gentemot ökade rättigheter för homosexuella mycket negativt inställda Kristdemokratiska samhällspartiet, vidareutvecklas ej.

Utöver detta passar Harding Olson på att framhålla sitt eget partis förtjänster i denna fråga. Verkligt fri röstning i denna fråga förekommer nämligen endast i Folkpartiet, vilket Harding Olson noterar "inte utan stolthet". Stefan Kihlberg protesterar och meddelar att även Ny demokrati sedan länge beslutat om fri röstning. Han gör ett tillägg till detta:
För att Bengt Harding Olson skall slippa att göra
den ironiska kommentaren att vi i Ny demokrati
tycks ha det också i andra frågor kan jag säga att
det här beslutet fattades före den nuvarande
turbulensen och är baserat på den ideologiska
uppfattningen att detta är en samvetsfråga.
Bengt Harding Olson kan inte lägga band på sin personliga motvilja mot Stefan Kihlberg, och meddelar att "vi liberaler har inte en sådan syn på andra människor" att han skulle hänfalla åt ironi. Därtill anmärker han att det visserligen är att välkomna Ny demokratis fria omröstning, men han kan inte hålla sig från att säga att "det tydligen är så i många frågor". Kihlberg, som först tänkt be om ursäkt för sin kommentar om ironi, ser nu efter denna sista replik som han anser vara synnerligen ironisk ingen anledning att be om ursäkt. Efter ett par spydigheter debattörerna emellan passar Lennart Fridén på att kommentera att Harding Olson uppenbarligen inte lyssnat på Fridéns anmodan till fri röstning i denna samvetsfråga. Av någon anledning mynnar även detta ut i käbbel om hur aktiv Harding Olson har varit på div. möten. Käbbel om struntsaker ger föga förvånande inte upphov till annat än ett par rigoröst ointressanta repliker, och vi avslutar nog därför akten här.

Nästa akt kommer att handla om värderingar, kristendom och äktenskapet - alla teman som debattörerna anser ha synnerligen stark relevans för lagen om partnerskap. Vi kommer även få se vidare prov på vad vi sett även i denna akt: att i andra sammanhang berättigade frågor kan förvandlas till smutsargument när de inte har något direkt samröre med vad som egentligen avhandlas. お楽しみに~。

torsdag, juni 17, 2010

1994 var inte igår - Akt tre

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28


En kort mental paus, men scenografin är densamma. Åhörarläktaren var för övrigt för ovanlighetens skull välbesatt denna dag, kan vara värt att kommentera.

Dramatis personæ
Ingela Mårtensson (fp)
Född 1939, tidigare flygvärdinna --> universitetslärare i sociologi --> kommunfullmäktigeledamot i Göteborg; 1985-1994 i Riksdagen. Hennes hjärtefrågor var kulturpolitiken, internationella frågor samt invandringspolitiken. Prominent EU-kritiker. 1994-1994 suppleant i Lagutskottet.

Ingvar Svensson (kds)
Född 1944 och en av de som varit med Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, sedan starten 1964. I partistyrelsen 1966-1996 och i Riksdagen 1991-1994 och åter sedan 1998. Har en i politisk självbiografisk bemärkelse utmärkt personlig hemsida, vilken återfinns här.

Förste vice talmannen Stig Alemyr.
Sedan tidigare presenterad Holger Gustafsson (kds).

Akt tre: Anföranden 22-31
Holger Gustafsson förutspådde redan i anförande nr. 1 en rad av känsloargument från förespråkarsidan, en genialisk retorisk strategi från Gustafssons sida. Men än så länge har känsloargumenten i stort sett uteblivit. Gustafsson ska dock inte låta sig nedslås av något sådant - han har lugnt kunnat vänta i förtröstan på att till exempel Ingela Mårtensson (fp) ska få sin tur i talarstolen:
Herr talman!
(Talmannen Ingegerd Troedsson har vid denna fas i debatten ersatts av förste vice talmannen Stig Alemyr, därav tilltalet.)
Kärlek är inget som man kan
framkalla eller få att upphöra genom lagstiftning.
Kärlek är något som uppstår inom människan och
som följer sina egna spår. Ingen kan förneka att det
finns kärlek mellan människor av samma kön.
Samtidigt kan man inte heller bortse från att
omgivningens uppfattning och accepterande av ett
kärleksförhållande har stor betydelse. Tolerans och
respekt för människor, oavsett kön, ras, religion
eller sexuell läggning, är en viktig del i en liberal
grundsyn. Därför är det självklart för Folkpartiet
att uppmärksamma de homosexuellas
levnadsvillkor och kämpa för deras rättigheter.
För en liberal, menar Mårtensson, är det inte acceptabelt att göra skillnad mellan olika typer av kärlek. Ett partnerskap är "ett viktigt steg på vägen mot ökad jämlikhet". Mårtenson skiljer sig härmed från exempelvis Maj-Lis Lööw i det att reformen för Mårtensson blir "ett steg", medan det för Lööw är "steget". Vidare ställer sig Mårtensson i ännu högre grad än Lööw misstänksam till motivet bakom reservationen mom. 1. Det finns anledning att tro att reservationen, åtminstone för några av reservanterna, inte så mycket grundar sig i juridiska teknikaliteter som en ovilja att hjälpa till det minsta med en lag som skulle ge ökad acceptans för homosexuellas rättigheter.

Och för att förtydliga denna tankegång hänvisar hon till en "motbjudande" debattartikel i Dagens Nyheter måndagen den 30 maj, där riksdagsledamoten Ingvar Svensson (kds) varnar för att det man idag ska rösta om är inte mindre än en fullskaligt jämställande av homosexuella parförhållanden med traditionella äktenskap. Homosexuella, som annars mest ägnar sig åt regelmässiga partnerbyten och promiskuitet. Svensson ifrågasätter här om de homosexuella alls är intresserade av att leva i tvåsamhet. Nej, menar Svensson i debattartikeln, denna lag är endast till för att påverka samhällets attityder gentemot den "homosexuella livsstilen" i positiv riktning".

Nej, tacka vet Ingela Mårtensson riksdagsledamöter som den 1993 framlidne Kent Carlsson (s), författare till den breda flerpartimotionen 1992/93:L421 Partnerskap för homosexuella.
Egentligen har jag saknat honom ända sedan vi
träffades för sista gången för ett år sedan. Kent var
för mig en föredömlig riksdagsledamot. Han drevs
av ett äkta engagemang för utsatta människor,
antingen det gällde kurdernas eller de
homosexuellas mänskliga rättigheter. Inte minst för
Kents skull hoppas jag att riksdagen i dag beslutar
om registrerat partnerskap.
Och som grädde på moset avslutas anförande 23 med en vers ur En sång om kärlek av Eeva Kilpi:
''Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek, de
ungas kärlek, de medelålders kärlek, de fulas
kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek, de illa
kläddas kärlek och de ensammas kärlek. Lär oss
acceptera kärleken, vi är så räddda för den.''
Man får förmoda att det inte bara är Eeva Kilpis litterära kvaliteter som får fyra andra folkpartistiska ledamöter att instämma i anförandet. Holger Gustafsson (kds) är dock även denna gång svårimponerad. Hans replik är tillräckligt kärnfull för att återges i sin helhet:
Herr talman! Ingela Mårtensson låter tveksam när
det gäller Lagrådets uppfattning. För oss
reservanter finns det ingen tvekan. Vad Lagrådet
skriver i sin sammanfattande slutsats är oerhört
tydligt. Man säger att förslaget inte bör ligga till
grund för en lagstiftning. Kan man någonsin få ett
starkare uttryck än detta?
Genom kopplingen till flertalet av äktenskapets
rättsverkningar kan vi också konstatera att det här
förslaget kommer att få vittgående konsekvenser
på ett stort antal rättsområden utanför Lagrådets
beredningsområde. Detta har inte utretts av
Lagrådet, Ingela Mårtensson.
Min fråga till Ingela Mårtensson är: Är detta
godtagbart för en ledamot som Ingela Mårtensson,
som i övrigt är engagerad i landets
rättssäkerhetsfrågor?
Ingela Mårtensson raljerar en kort stund över Lagrådets "allmänn(a), vag(a) kritik", och fastslår:
Jag tycker att det finns mycket starka skäl. Inte
minst med tanke på den debatt som förs i samhället
i dag är de starka skälen, för mig, ännu starkare.
Det blir ytterligare två repliker av Gustafsson respektive Mårtensson angående rättssäkerheten, vilket inte tillför debatten något ytterligare annat än att dra ut på tiden. Dödläget bryts i och med att den tidigare omtalade artikelförfattaren Ingvar Svensson (kds) gör entré. Och han har synpunkter på Mårtenssons läsning av hans veckogamla text:
I min artikel i DN anklagade jag inte
någon för promiskuitet. Jag använde mig av termen
i den tekniska betydelse som jag fick lära mig när
jag en gång i tiden läste familjesociologi. Jag
använde mig av termen bara i syfte att peka på att
gruppen som lever i långvariga stabila förhållanden
kanske inte är så stor, eftersom det politiska
underlaget mycket klart anger att gruppens storlek
är oklar.
Svensson ställer sig skeptisk till om riksdagens uppgift verkligen bör vara att opinionsbilda.
Är det detta vi sysslar med i riksdagen, att
befästa kärlek, ömhet, osv.? Är det den typen av
beslut vi fattar? Är det den typen av beslut vi har
fattat när det gäller äktenskap? Det är den frågan
som jag tycker är den centrala och viktiga här. Vad
händer i nästa steg?
Ingvar Svensson är tydligen inte nöjd med för närvarande rådande debattnivån, och promenerar ytterligare ett par kliv ut i grumliga retoriska vatten:
Vi har en annan fråga som har diskuterats,
nämligen smittoeffekter. Vad händer i
förlängningen av det här resonemanget, när vi nu
bryter upp från den särlagstiftning som äktenskapet
innebär och går vidare till olika positiva
särlagstiftningar för andra grupper? När tar det
slut, när skall man dra en gräns? Det är en viktig
fråga att ställa.

Ingela Mårtensson börjar med att förtydliga att man bör anse att Ingvar Svensson i sin artikel har uttalat sig i Kristen demokratisk samlings namn, och därmed är hans artikel relevant även om Holger Gustafsson
(...) har haft den goda smaken att inte uttrycka sig 
på det sätt som Ingvar Svensson har gjort.
Det är ens skyldighet som riksdagsledamot att reagera mot den form av "hets" som artikeln innebär. Kristen demokratisk samling borde främja trygga förhållanden istället för att motverka dom. Men i denna fråga har så inte skett, och Mårtensson uttalar sig glad att inte tillhöra det partiet. Ingvar Svensson låter från talarstolen meddela att denna glädje "kanske är ömsesidig", och menar sig ha försökt "anlägga en sober ton" i debatten. Det juridiska behovet som finns att fylla, kan inte fyllas med en partnerskapslag, menar Svensson. Det är därefter Svenssons tur att antyda att någonting annat än juridiken ligger bakom det ivrande för en partnerskapslag som förespråkarna ger uttryck för.
Jag menar att man i ett demokratiskt samhälle måste ha
en mångfald av öar där man i stort sett kan leva hur
man vill, om man inte skadar varandra eller tredje
part.
Den nya tonen i debatten har nu eldat upp åhörarläktaren så pass att förste vice talmannen tvingas erinra om att det inte är tillåtet att vare sig applådera från åhörarplats, eller på annat sätt tillkänna ge sin mening.

Ingela Mårtensson är lite nyfiken på hur Ingvar Svenssons debattartikel hade sett ut om den inte varit präglad av Svenssons sobra ton. Hon kan nämligen inte finna någon sober ton. Hon kan inte heller förstå hur Svensson menar att lagen om partnerskap skulle skada parterna i förhållandet, eller tredje part.

Och replikskiftet tar därmed slut. I nästa akt ska vi se hur de båda typerna av debattnivå vi utsatts för i akter två respektive tre kan sammanblandas. Vi ska även se ett tappert försök att nyansera debatten, ett försök som det dock inte blir mycket av. Akten kan dock komma att fördröjas, för jag har väldigt mycket odiskad disk att ta mig an...

1994 var inte igår - Akt två

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28


 Kontinuiteten obruten från akt ett, både scenografiskt och tematiskt.

Dramatis personæ
Maj-Lis Lööw (s)
Född 1936 och ledamot i Riksdagen 1981-1995, då hon övergick till Europaparlamentet, där hon var ledamot till 1999. Lagutskottets ordförande 1991-1994. Tidigare var hon statsråd i Arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för invandrings- och jämställdhetsfrågor, och har även en historia i styrelsen för IOGT-NTO. Engagerade sig mycket i frågor rörande invandring och integration, bekämpande av rasism och främlingsfientlighet, samt i äktenskaps- och sambofrågorna som det här rör sig om. Idag pensionär.

Per Stenmarck (m)
Född 1951 och ledamot i Riksdagen 1979-1995 då han övergick till Europaparlamentet, där han var ledamot till 2004. Ledamot i Lagutskottet 1991-95. Verksam inom framför allt trafik- och socialfrågor. Som Europaparlamentariker var han ordförande respektive vice ordförande för de delegationer som gick till Estland respektive Litauen för att förbereda för respektive lands inträde i Europeiska unionen. Idag är han verksam som konsult.

Sedan tidigare presenterade Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v)

Akt två: Anföranden 8-21
Talarstolen äntras av Maj-Lis Lööw (s) som gör ett kraftigt försök att ta initiativet i debatten:
Detta gör vi inte för vår
egen skull eller på grund av något slags politisk
prestige. Vi gör det inte heller för RFSL:s skull --
representanter därifrån sitter förmodligen på
läktaren. RFSL har visserligen drivit denna fråga
mycket aktivt, men man har på grund av det blivit
litet av ett slagträ i debatten. 
Fru talman! Vi gör det här för de människors skull
vilkas kärlek, ömhet och omsorg om varandra alltid
har ifrågasatts och ibland rent av föraktats. Alla
människor är så ivriga att understryka att de inte
vill diskriminera eller fördöma denna kärlek, och
det är 20 år sedan man i Sveriges riksdag sade sig
acceptera den. Trots detta ifrågasätts den
fortfarande på många olika sätt. Det har de senaste
veckornas uppjagade debatt verkligen visat.
Maj-Lis Lööw är kritisk mot Lagrådets kritik. Kritik, menar hon, det är inte bara att komma med klagomål. Lagrådet har inte, trots att möjligheter har erbjudits, kommit med några förslag till förändringar av den lag som nu föreligger. De svårigheter för individen att överblicka konsekvenserna av att ingå i ett sådant partnerskap, kan omöjligt sägas vara större än motsvarande för äktenskaps ingående. De juridiska svårigheterna kan knappast få vara avgörande i en fråga av denna dignitet. Och just därför har lagen formats på det enda sätt man tyckt sig kunna ansvara för - direkt analogt med förfarandet i Danmark och Norge.

Resten av argumentationen har redan presenterats i första akten. Maj-Lis Lööw bemöter anklagelser hon inte fått i plenum, utan som hörts "på andra håll" i debatten. Sådant tal om att detta endast är det första steget, att härnäst kommer adoption, gemensam vårdnad, insemination et.c. avfärdas som irrelevant. Passager om dessa ämnen finns inte i Lagutskottets utlåtande, och har medvetet utelämnats. Ett argument av detta slag hör alltså inte till denna debatt, och är endast ett argumentum ad hominem. Lööw avverkar ett antal relaterade argument, bl.a. att homosexuella genom sin promiskuitet inte skulle vara betjänta av en lag av detta slag:
Alla som uttalar sig så
tvärsäkert på den här punkten, borde kanske
fundera över om tvåsamheten någonsin har fått en
chans i omgivningens ögon. Är det inte i själva
verket så att vi just i tider som denna, borde
uppmuntra livslånga relationer i fasta par även
bland homosexuella. Den sidan av debatten
belystes mycket klokt av ett antal framstående
personligheter på Dagens Nyheters debattsida i
söndags.
Debattartikeln ifråga infördes i Dagens Nyheter söndagen den 5 juni 1994, och bar rubriken Partnerskap mot hiv och underrubrik Samhället bör uppmuntra till sexuell trohet. Debattörerna argumenterar att man som ett effektivt sätt att hejda HIV-epidemin bör uppmuntra homosexuella till sexuell trohet inom monogama förhållanden, något en partnerskapslag i högre grad än den existerande sambolagen skulle medverka till. Artikeln är undertecknad av Margareta Böttiger, Kjell-Olof Feldt, Annemarie och Gustav De Geer, Lill Lindfors, Anders Byström, Lars-Erik Holm, Jan Eric Löwenadler, Alejandro Madero, Ritva och Georg Matell, Lars Moberg, Jan-Olof Morfeldt, Linda Morfeldt, Monica och Gerald Nagler, Pehr Olov Pehrson, Annika Strandell, Anders Wijkman, samt styrelsen för Läkare mot aids.

Vidare instämmer Lööw i allt väsentligt med Elisabeth Perssons bemötande av Holger Gustafsson (som av Lööw får epitetet "alla tveksammas lilla kardborre"). Lagutskottets ordförande yrkar därmed bifall för betänkandet LU28. Applåder tackar Lööw, och 23 socialdemokratiska ledamöter instämmer i anförandet.

Någon som inte instämmer i anförandet är Holger Gustafsson (kds). Han motiverar avsaknaden av lösningar på de juridiska svårigheterna i kritiken med att reservationen är ett paraply, under vilket många meningar och åsikter måste kunna samsas. Förfarandet från Socialdemokraternas sida är dessutom oärlig och opportunistisk oppositionspolitik. Vore Socialdemokraterna i regeringsställning skulle dom knappast acceptera att ett utskott agerade på detta sätt i någon fråga.

Lööw återtar att det vore en sak om det funnits någon som helst utsikt att den sittande regeringen skulle lägga fram en proposition i ämnet. Men den kristdemokratiske partiledaren Alf Svensson har gjort tydligt att Kristen demokratisk samling inte kommer att medverka till någon sådan. Alltså finns ingen annan utväg än att gå genom de kanaler som finns för att med riksdagens majoritet klubba igenom en lag. Socialdemokraterna har för övrigt befunnit sig i situationer, där man som enda parti i en minoritetsregering tvingats acceptera lagar man själv inte önskat.

Här gör den moderate ledamoten i lagutskottet Per Stenmarck (m) entré i debatten. Tyvärr framför han inte mycket nya argument i sitt långa anförande (nr. 13), utan hänvisar till de av Holger Gustafsson påtalade problemen i Lagutskottets arbete, och väntade samarbetssvårigheter med till exempel Finland och Island, som saknar en partnerskapslag. Den uppsjö av möjligheter till familjebildning som redan existerar borde räcka för att trygga sin hushållsgemenskap, menar Stenmarck, och aviserar att förfarandet att först genomföra en lag och därefter utreda den inte är lämpligt. Han passar på att göra reklam för framtida anföranden om moderaternas syn i ämnet, av Lennart Fridén och Göte Jonsson (vilka kommer att ske i anföranden 33 respektive 61). Elva moderata ledamöter instämmer i Stenmarcks anförande, däribland Fridén och Jonsson.

Maj-Lis Lööw ironiserar över Per Stenmarcks irritation över att en enighet bland lagförespråkarna råder i frågan om hushållsgemenskapen. Har Stenmarck överhuvudtaget lyssnat på Lööws och Elisabeth Perssons respektive anföranden? Och så dyker de danska och norska exemplen upp än en gång i argumentationen, liksom den långa remisstiden och lagens omfattande tillkomsthistoria.

Per Stenmarck beklagar att Lagutskottets ordförande, Maj-Lis Lööw, nu alltså instämmer i vänsterpartiets Elisabeth Perssons kritik mot Lagrådet. Han undrar sedan om det inte skulle vara bättre att vänta in de internationella erfarenheterna, "så att inte enskilda människor blir lidande i onödan". Hur lidandet skulle åsamkas, och vilka som skulle bli lidande, tas inte vidare upp. Lööw genmäler att även äktenskapsbalkar synnerligen skiljer sig från varandra mellan olika länder. Det finns exempelvis fortfarande länder som tillämpar månggifte.
Man skall inte tro att om man bara skickar över
frågan till regeringen så hittar de någon tjusig
lösning på de internationella privaträttsliga
reglerna. Men det har vi å andra sidan inte heller
trott oss att klara av när det gäller sambolagen.
Men vi har den i alla fall, och den gäller i så otroligt
många fler fall.
Och vidare:

Det är ju inte så att Lagrådet är Gud Fader, utan
det ger råd. Vi skall skapa politiken på grundval av
de råd som experterna ger oss.
(Detta är för övrigt debattens första religiösa referens. Hum-ti-da-dum.)

Stenmarck förklarar nu att man givetvis får vara kritisk mot Lagrådets arbete, om man nu är lagd åt det hållet. Varför han beklagade kritiken tidigare får man själv föreställa sig. Dessutom ska man inte överdriva de internationella svårigheterna, bara minimera dom. Men enligt ett utlåtande från Konstitutionsutskottet angående Lagutskottets arbete säges, att:

Politisk enighet bör
eftersträvas i de fall där initiativ kommer i fråga.
Och en omröstning med 8 röster mot 7, menar Stenmarck, kan knappast sägas uppfylla några gängse mått på "politisk enighet".

Elisabeth Persson (v) påpekar att motståndarna mot lagtexten medvetet avstått från att göra några ändringar i densamma. (Detta har ju dock, som den vaksamme i publiken noterat, redan bemötts av Holger Gustafsson i dennes liknelse med paraplyet ovan.) Men Persson fortsätter:

Jag tycker att det närmar sig hyckleri att på detta
sätt föra fram invändningar mot lagförslaget. Säg i
stället att ni inte vill ha lagen och redogör för de
faktiska grunderna.
Per Stenmarck surnar till lite över detta, och nämner att det knappast är någon nyhet att Vänsterpartiet "viftar bort Lagrådet" närhelst det passar dom. Jaså, när skulle det ha inträffat, undrar Persson. Det är helt uppenbart, svarar Stenmarck, hela tiden har ju Persson från talarstolen klargjort att vad Lagrådet tycker och yttrar inte spelar någon som helst roll  för Vänsterpartiets agerande.

Parterna från Lagutskottet tycks stå ljusår från varandra, och debatten stampar lite på samma ställe. Men nu gör sig Ingela Mårtensson klar att gå upp i talarstolen. Debatten är på väg in i en ny fas. Håll i er, kära publik. I nästa akt ska det talas om kärlek.

tisdag, juni 15, 2010

1994 var inte igår - Akt ett

Förord och prolog


Ridån går upp och vi ser Riksdagens plenisal som 1994 såg lite annorlunda ut än vad den gör idag. Enligt uppgifter från flera riksdagsledamöter var komforten i denna avlägsna forntid sämre. Debatterna föredrogs däremot på samma sätt som idag, så det ska inte vara några problem att hänga med i svängarna här inte.

Såsom ceremonimästare passar jag på att dela ut programblad till alla er i publiken: Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119 Tisdagen den 7 juni kl. 10.00. I övrigt kan det i prologen till refererade dokumentet LU28 vara av intresse. Programbladen är offentliga handlingar och gratis, eftersom Sverige är en demokrati.

Dramatis personæ
Holger Gustafsson (kds)
Född  1946 och ledamot i Riksdagen sedan 1991 för Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, med undantag för perioden januari till oktober 1995. Var vice ordförande i Lagutskottet under mandatperioden 1991-94 och var kristdemokraternas huvuddebattör i slutfasen av motståndet mot partnerskapslagen. På senare år har han gjort sig känd som en relativt nyanserad modern kristdemokrat med fokus på utrikespolitiken. Även under de mer hetsiga debatterna i samband med införandet av partnerskapslagen nedlät han sig inte i sitt konsekventa motstånd mot lagen till den typ av smutsargument som vi kommer att få se senare i dramat. Uttalanden från Holger Gustafsson daterade från senare tid återfinns för den intresseraden här.

Elisabeth Persson (v)
Född 1942 och ledamot i Riksdagen 1988-1994 för Vänsterpartiet kommunisterna, senare Vänsterpartiet. Var suppleant i Lagutskottet 1988-1994 och författade det meningsyttrande som återgavs i LU28. Flitig debattör för bland annat rätten till abort och undertecknare till en av de motioner som avhandlades i LU28. Numera pensionär och ingår i Nätverket mot hedersrelaterat våld.

Talmannen Ingegerd Troedsson

Akt ett: Anföranden 1-7
Protokolljustering. En interpellation visar sig vara omöjlig att besvara eftersom miljöministern befinner sig i Förenta staterna. Ett par betänkanden föredras men bordläggs åter. Allt är upplagt för en helt vanlig dag i Sveriges Riksdag. Men idag ska föras en debatt som kommer att resultera i en ytterst viktig demokratisk reform, en reform som kommer att påverka tusentals människor i positiv riktning, ge dom ökad ekonomisk trygghet och stabilitet och föra dom ett stort steg på vägen att accepteras fullt ut som en del av samhället. Det är tid för slutdebatt om den mest progressiva nya lagen sedan införandet av den allmänna tilläggspensionen 1958. Ironiskt nog har paragraf 4 i snabbprotokollet den föga upphetsande rubriken Registrerat partnerskap m. m..

Det ska tilläggas direkt att det är ganska många som har hetsat upp sig inför detta, den torra rubriceringen till trots.

Holger Gustafsson (kds) genomför det första av vad som kommer att bli över etthundra anföranden av närmre trettio av Riksdagens 349 ledamöter innan omröstningen. Han har varit vice talman i Lagutskottet när betänkandet LU28 kom till stånd, och han är inte nöjd med detta betänkande. Han yrkar bifall till reservationen mom. 1, d.v.s. avslag till förslaget om ny lag för registrerat partnerskap. Varför? Det har varit mycket konstigheter kring förslaget, menar Gustafsson.
Ärendet har initierats och
genomdrivits i lagutskottet med hjälp av krafter och
motsättningar som tidigare under mandatperioden
inte har gjort sig gällande. En majoritet har
mobiliserats i utskottet bestående av
Socialdemokraterna och Folkpartiet -- som med
entusiasm har underblåsts av Vänsterpartiet.
Ordinarie ledamöter har bytts mot tillfälliga
ersättare för att säkra stödet för den nya
lagstiftningen, en äktenskapslag för homosexuella.
Det har förekommit att ledamöter har kommit till
utskottet endast några få minuter för att säkra en
votering, för att sedan direkt lämna utskottet och
dess beredning.
Man har alltså, från Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Folkpartiets sida valt att forcera igenom lagstiftningen till varje pris, trots "Lagrådets tunga kritik". Och det är den kritiken Gustafsson vill fokusera på, när han nu argumenterar mot antagandet av partnerskapslagen. För en partnerskapslag, den kommer att innebära "vittgående konsekvenser" för ett stort antal rättsområden. Och dessa konsekvenser har inte utretts, åtminstone inte i någon utsträckning så att reservanterna (se prolog) kan vara nöjda. Men inte nog med det. Att forcera igenom en sådan här kontroversiell lag på ovan nämnda sätt är parlamentariskt tvivelaktigt, menar Gustafsson. Eftersom lagen är presenterad direkt av ett utskott, ger det ju inte riksdagsledamöterna någon möjlighet att komma med vidare motioner i ärendet (han avser här förmodligen motioner utöver de åratal av motioner och debattinlagor som föregår utskottets uttalande).

Sedan kommer ett paradargument - den avsedda gruppens ringa storlek. Man borde istället ha satsat på en bättre form av sambolag. Men nu har man gjort det misstaget, att

Förslaget till lag om registrerat
partnerskap riktar in sig på en alltför liten och
mycket specifik grupp som dessutom avgränsas av
sitt sexuella beteende.
Detta strider mot direktiven för utredningen. Och därmed, påpekar Gustafsson, består minoritetens reservation helt och fullt av yrkande på avslag på "rent formella grunder". Men majoriteten kommer nu att gå upp i talarstolen och debattera med känsloargument: fruktan för diskriminering,  människors lika värde, vikten av att främja sexuell trohet mellan homosexuella. Det sista argumentet är intressant, och grundar sig i debatten kring AIDS-epidemin och homosexuell promiskuitet, en typisk 80-talsdebatt som fördes med moraliserande argument och stundtals tog hysteriska uttryck såsom förbudet mot bastuklubbar.

Och det här är en fråga som engagerar, avslutar Gustafsson. Till Lagutskottet har inkommit inte mindre än "120  000 -- 130 000" namnunderskrifter. Till förmån för reservationen mom. 1 får man förmoda, Gustafsson specificerar sig inte. Därmed är ribban för debattnivån lagd från motståndarsidan. Hållningen att formella skäl snarare än ideologi skulle ligga bakom motståndet mot reformer inom HBT-politiken var inte något nytt debattgrepp 1994, och har inte heller förlorat i popularitet sedan dess. Det är för övrigt inte ett debattgrepp som är förbehållet motståndare till reformer för HBT-personer, utan har genom åren förekommit från alla politiska läger. Det är hälsosamt för hans sak att Gustafsson iakttar en civiliserad ton i debatten. Det är ohälsosamt att argumentet till stor del bygger på en skenmanöver.

Talarstolen intas nu av Elisabeth Persson (v), som omedelbart förkastar varje antydan från Holger Gustafsson att lagförslaget skulle vara framhastat. I själva verket finns en tydlig kontinuitet från avförandet från Socialstyrelsens lista över sjukdomar 1973, via en vänsterpartistisk motion från slutet av 80-talet och till Partnerskapskommittén, understödd av "en bred partimotion -- författad av Kent Carlsson". Den avsedda motionen är Motion 1992/93:L421 Partnerskap för homosexuella från den 26 januari 1993, författad av Kent Carlsson (s) och utöver författaren undertecknad av Margareta Winberg (s), Christina Linderholm (c), Elisabeth Persson (v), Eva Zetterberg (v), Lotta Edholm (fp), Karin Pilsäter (fp), Berit Andnor (s), Ingegerd Sahström (s), Martin Nilsson (s), Ulrika Messing (s), Annika Åhnberg (politisk vilde), Lennart Daléus (c) och Dan Eriksson (nyd). Oavsett om förfarandet i utskottet är något ovanligt, är förarbetet för lagen alltså gediget gjort.
Få, om ens något, lagförslag har stötts och blötts
som detta. Det har verkligen inte hastats fram; det
har en tjugoårig historia bakom sig. Det förslag som
föreligger är ett mycket väl genomarbetat sådant.
Därefter följer ett av de känsloargument Holger Gustafsson förutspådde - ett ja till partnerskapslagen innebär enligt Persson en kraftfull markör för homosexuellas lika värde med heterosexuella. Ja, man skulle kunna kalla det för den uppmuntran till den homosexuella kärleken som villigt tycks ges till varje annan form av kärlek:
kärleken mellan man och
kvinna, mellan föräldrar och barn samt kärleken till
naturen. Även kärleken till fosterlandet ses rent av
som vacker och eftersträvansvärd.
Även Persson har kontaktats av åtskilliga medborgare. Till stor del har det handlat om argument mot den föreslagna lagen, och Persson menar nu att hon ska försöka bemöta några av de vanligast förekommande argumenten. Det är förvisso ett skäligt agerande, även om det på sätt och vis öppnar grindarna till det grumliga gränslandet till halmgubbeargumentationen.

För den som satt sig in i debatten, såväl före som efter den 7 juni 1994, kommer inte några av de argument Persson bemöter som någon överraskning. Argumentet att lagen endast berör ett mycket litet antal människor, en mycket liten del av Sveriges befolkning avfärdas direkt:
Hur många homosexuella människor behövs
det för att en sådan här lag skall kunna stiftas?
Räcker det med 4 %, eller måste gruppen
homosexuella utgöra 6 % av befolkningen? Jag
skulle gärna vilja ha svar på frågan om hur många
procent det måste vara.
Dessutom är det, menar Persson, befängt att påstå att en lag om partnerskap skulle locka fler människor att bli homosexuella. För det första är inte homosexualitet någonting "smittsamt". En argumentation enligt denna linje förutsätter att homosexualitet skulle vara någonting som var mer lockande än heterosexualitet, att en homosexuell kärlek "är så mycket mer lockande" än heterosexuell att heterosexuella skulle "överge sin egen sexuella läggning för att välja att övergå till att bli homosexuella". Det är dessutom befängt med tanke på hur få de homosexuella, enligt tidigare argumentation, är. För det andra, och viktigaste, är inte homosexualitet, eller sexuell orientering överhuvudtaget, någonting man väljer, utan någonting man är. Oavsett partnerskapslagens vara eller icke vara, kommer det alltid att finnas homosexuella människor.

Publiken av år 2010 har måhända noterat någonting som skiljer debatten av 1994 från de liknande debatter som förs idag? Det är total renons på omnämnanden av bisexualitet. Debattörerna beter sig som det endast finns två sidor av ett mynt, heterosexuella och homosexuella. Enten-Eller. Tyvärr är inte detta någonting som är exklusivt för debattörer Gustafsson och Persson. Med risk att avslöja detaljer om kommande akter kan jag redan nu avslöja, att bisexualitet kommer att beröras totalt noll (0) gånger under denna maratondebatt. Därmed förpassas, till beklagande, vidare diskussion kring "B" (och naturligtvis även "T") i "HBT" ur fokus för detta drama, och kommer inte vidare beröras.

Vad följderna för övrig lagstiftning anbelangar, till exempel följderna för existerande äktenskap (och här knyter Persson mycket prydligt ihop de larmrop om urholkandet av äktenskapets mening som fortfarande idag hörs i debatten, med de av Gustafsson anförda icke-utredda följdverkningarna på andra lagstiftningsområden av en partnerskapslag), avfärdar Persson sådana farhågor med hänvisning till redan existerande partnerskapslagar. Danmark har redan haft sin partnerskapslag i fem år, och Norge i snart ett, och inga tecken på ökad omoral eller äktenskapens sönderfall har kunnat tydas.

Flera av sakargumenten i den "tunga kritik" Gustafsson hänvisat till är dessutom enligt Persson rent trams. Att anmärka på att hushållsgemenskapen inte är noggrannare specificerad borde rimligtvis också diskvalificera äktenskapet som institution, då det är samma slags hushållsgemenskap som åsyftas. Man hänvisar till svårigheter för tjänstemän att hålla alla lagar liknande varandra i huvudet. Men man lagstiftar inte för tjänstemännen, man lagstiftar till förmån för medborgarna. Vad svårigheter vid tillämpning på fall med internationell anknytning anbelangar håller Persson med om att här erbjuds svårigheter. Men en stor del av utlåtandet är också ägnat denna typ av problem. Dessutom gäller samma svårigheter vid tillämpning av sambolagen från 1987, en lag som Sverige står ensam i världen om, och vid detta införande var det ingen som anförde dylika motargument.

Persson avslutar därmed sitt långa anförande med en utläggning om hushållsgemenskap och sambolagen från 1987. Man har ju ingående diskuterat behovet av en särlagstiftning för hushållsgemenskap, och när nu partnerskapslagen skulle behandlas fann SCB att det rörde sig om 0.7% av befolkningen mellan 16 och 84 år som bodde ihop med annan än make, maka, barn eller sambo. Man kan anta att en stor del av dessa 0.7% är homosexuella, hävdar Persson. Men nu gör motståndarna till partnerskapslagen en stor sak av att en partnerskapslag måste inkludera alla dessa, och inte endast rikta sig till de homosexuella. Och detta, menar Persson, luktar avledande manöver. Det har funnits gott om tillfällen att ta upp detta vid till exempel genomförandet av sambolagen. Nu är inte rätta tiden för sådana manövrer, och Persson yrkar i Vänsterpartiets namn bifall på sin meningsyttring i LU28: nej till vidare utredning.

Anförandet bemöts med applåder, och talmannen Ingegerd Troedsson finner sig föranledd att påpeka att meningsyttringar från åhörarläktaren icke är tillåtna.

Holger Gustafsson gör en underlig replik, där han först framhåller att orsaken till att frågan har stötts och blötts i 20 år torde vara att det föreligger sådana svårigheter vid genomförandet av en lag av denna typ, att man inte har kunnat. Dessutom väljer han att ignorera sitt eget uttalande i anförande 1 om att de homosexuella är så fåtaliga, genom att anklaga Persson för att relativisera de 0.7% i hushållsgemenskap levande behov av samhälleligt stöd. Elisabeth Persson påpekar motsägelsen i detta, och ett par repliker ägnas åt oenighet i hypotetiska procenttal och divergerande syn på Lagrådets arbetsrutiner. Holger Gustafsson menar även att de danska och norska erfarenheterna är irrelevanta. Man kan inte vänta sig att någon följdverkan tydligt ska framträda på så kort tid som ett halvt decennium. Men även detta avfärdar Elisabeth Persson. Holger Gustafsson kan inte hävda att det föreligger några negativa erfarenheter från Danmark. I övrigt är diskussionen om siffror meningslös. Replikskiftet slutar.

Endast sju inlägg har passerat i denna första akt, men trots det har vi sett flera av de viktigaste argumenten. Dessa argument kommer nu att återkomma i olika former, när fler partiers politiker blandar sig i debatten. I nästa akt kommer de juridiska argumenten och agerandena i Lagrådet att dominera. Vi kommer att finna att man utan problem kan slåss med känsloargument inom ramen för vad man kan anföra på teknikaliteter. Nästa avsnitt kommer imorgon onsdag, förutsatt att mina ärenden i Stockholms innerstad inte drar ut alltför långt på tiden. På återhörande.

1994 var inte igår - Förord och prolog

1994 var inte igår,


eller "Registrerat partnerskap m.m."
Politiskt salongsdrama i åtta akter, därtill prolog och epilog.
Dramat utspelar sig i Sveriges riksdags plenisal tisdagen den 7 juni 1994, akt ett börjar klockan 10.00 på förmiddagen.

Förord
1994 var inte igår.
Faktum är att det var så länge sen att pride hette något så svenskklingande som homofestivalen. Internet hade man knappt hört talas om och gaysajter som Sylvia och Qruiser var lika avlägsna som [George W. Bush]s förnuft. Ville man kommunicera via det skrivna ordet fick man anlita ”företaget som tidigare var känt som Posten”, att mejla, chatta eller messa varandra var det inte tal om. Visst fanns det mobiltelefoner, men de var knappast i var mans hand och dom nya  häftiga funktionerna var lyx som ”ljudvolym” och ”låg-batterivarning”.
- Sarah Westermark: SAFFO - en flatas dagbok
Normal förlag, 2006
(9 av 10 mutade flator föredrar Saffo framför andra seriealbum.)

Sommaren 1994 såg Sverige och världen väldigt annorlunda ut gentemot sommaren 2010 än vad man lätt kan tro. Tron på de radikala samhällsomvälvningarna var inte död. Vi var inte medlemmar i den Europeiska unionen. Det Kalla kriget hade inte ersatts av en fredlig världsordning, utan av en serie mycket allvarliga och oroande krig och konflikter, det andra Gulfkriget 1991-92, revolten i Moskva 1993, krigen på Balkan, krig i Ruwanda. Den ekonomiskt nyliberala och socialt auktoritära thatcherismen var ett ideal bland många i den europeiska högern. Högervindarna hade inte heller gått Sverige förbi. Sverige styrdes av en regering med en viss thatcheristisk prägel, ledd av den populäre moderatledaren Carl Bildt. Trots att regeringen bestod av fyra partier (Moderata samlingspartiet, Folkpartiet, Kristen demokratisk samling, Centerpartiet) hade den inte egen majoritet i riksdagen, utan satt med passivt stöd från den högerpopulistiska, och sedan 1993 djupt splittrade, politiska gräsrotsrörelsen Ny demokrati. Sverige upplevde sin djupaste ekonomiska svacka sedan 1930-talet, med stor arbetslöshet, otaliga företagskonkurser och en dramatisk kamp för att bevara den fasta kronkursen, en kamp man förlorar efter att Riksbanken tvingats höja marginalräntan först till 75% och sedan till 500% under några septemberdagar 1992. Den fasta kronkursen övergavs, och kronan sjönk som en sten.

Partierna var inte desamma som de var idag. De thatcheristiska moderaterna var med sin blandning av konservativa värderingar och ekonomisk nyliberalism långt ifrån det "nya arbetarpartiet" som de är idag. Folkpartiet låg socialt långt åt vänster under Bengt Westerbergs ledning. Centerpartiet var fortfarande ett "icke-borgeligt" parti, där ekohumanismen fortfarande var ledstjärna. Socialdemokraterna var sargat av 80-talets strid mellan den fackliga vänstern och den s.k. kanslihushögern. De uppslitande striderna kring löntagarfonderna låg fortfarande nära i tiden, men partiet upplevde ett stort uppsving tack vare den ekonomiska krisen och sin position som ledande oppositionsparti. Vänsterpartiet hade nyligen strukit "kommunisterna" ur sitt partinamn, men man hade inte påbörjat någon självrannsakan år av hyllningar till Honecker och Ceaucescau torde betinga. Miljöpartiet var ett splittrat och udda sammansatt parti, långt från dagens regeringsfähighet, och under den rådande mandatperioden (1991-1994) en bra bit under riksdagsspärren. Kristen demokratisk samling var ett mycket högerkonservativt parti med stark frikyrklig prägel, och ett kraftigt motstånd mot ökade rättigheter för HBT-personer. De hänvisningar till "verklighetens folk" och till det naturliga och okonstlade som präglar partiet Kristdemokraterna hade i partiet Kristen demokratisk samling sin motsvarighet i retorik om traditionen, om Guds ord, om kristenheten. Men den med dagens mått mätt mest udda fågeln var Ny demokrati, en spretig högerpopulistisk partibildning som skapats inför valet 1991 av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet drog till sig folk från de mest spridda politiska läger, från högernationalister till skattesänkarpopulister till missnöjda sympatisörer från snart sagt vart och vartannat äldre riksdagsparti. Partiets tid i Riksdagen präglades av populistiska utspel och aversion gentemot den parlamentariska ordningen. Efter nästan två år i Riksdagen splittrades partiet i falanger, och en lång och infekterad strid om ledningen i partiet tog sin början, vilket resulterade i att partiet försvann ut ur Riksdagen i valet 1994 och förpassades till "historiens skräphög".

Det drama som här föreligger oss handlar inte om den ekonomiska situationen. Den handlar om införandet av registrerat partnerskap för homosexuella par, en politisk strid som fördes i åratal och gav upphov till en förbittring och polarisering i debatten av ett slag som är sällsynt i Sverige. Slutdebatten, som är dramats ram, fördes under större delen av dagen tisdagen den 7 juni 1994, med över etthundra anföranden från politiker från alla dåvarande riksdags partier. Vi ska se när vi går igenom den debatt som följer i dramats åtta akter, att oss här föreligger en mycket spännande debatt, med retorik som vi gärna uppmärksammar när den förekommer i andra länder, men glömmer bort när den förekommer i vår egen demokratis högsäte.

Motto
Vi var aldrig så moderna, som vi är idag.

Prolog
Lagen om registrerat partnerskap för homosexuella har en lång och brokig historia, vilken jag inte går särskilt mycket närmre in på här. Relevanta passager kommer vi att beröra längre fram i vår exposé över kammardramat. Homosexualitet avkriminaliserades i Sverige 1948 och var därefter sjukdomsklassad av Socialstyrelsen fram till 1973. Efter avkriminaliserandet följde bland annat motioner till förmån för HBT-personers rättigheter i olika sakämnen, och en undersökning om homosexuellas möjlighet till partnerskap under 80-talet. I slutet av 80-talet hade lobbyarbetet för en partnerskapslag för homosexuella resulterat i flera partimotioner från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Folkpartiet. Därefter följde den s.k. Partnerskapskommittén, som arbetade i två och ett halvt år innan den kom fram till sitt betänkande SOU 1993:98, vilket förordade ett registrerat partnerskap för homosexuella par. Förordandet finns sammanfattat i nedan citerade betänkande. Frågan gick därmed vidare till Lagrådet, och resulterade i Lagutskottets betänkande 1993/94 LU28.

LU28 sammanfattas något förenklat i följande passage:
Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något
krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs
dock inte upp. Registreringen föreslås ske vid en förrättning
under former som motsvarar borgerlig vigsel och den skall
förrättas av domare vid tingsrätt eller av
registreringsförrättare som utses av länsstyrelsen.
Rättsverkningarna av en registrering föreslås motsvara i
huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär bl.a. att
äktenskapets regler om giftorätt, bodelning, ömsesidig
försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir
tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om
pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer.
Från den nämnda huvudregeln föreslås undantag för alla regler
som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam
vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap får
alltså enligt förslaget inte möjlighet att adoptera barn, varken
gemensamt eller var för sig. Inte heller skall de ges tillgång
till insemination eller annan konstlad befruktning. Registrerad
partner skall inte heller kunna utses att som särskild förordnad
förmyndare gemensamt med sin partner utöva vårdnaden om en
underårig.
LU28 är också befäst med en reservation, som i dramat kommer att refereras till som "mom. 1", och är undertecknat av utskottets moderata ledamöter (Margareta Gard, Bertil Persson, Stig Rindborg, Per Stenmarck), utskottets kristdemokratiska ledamot (Holger Gustafsson), utskottets nydemokratiske ledamot (Lars Andersson) och utskottets centerpartistiske ledamot (Stina Eliasson). Reservationen argumenterade att de vittgående konsekvenser en partnerskapslag av föreslagen karaktär skulle ge på otaliga delar av samhället inte var tillräckligt utredd, och att förslaget till partnerskapslag med detta i åtanke, borde avslås. Utöver denna reservation finns en särskild meningsyttring av den vänsterpartistiske suppleanten i utskottet Elisabeth Persson, vars väsentliga poäng är kort nog att här återges i sin helhet:
Som framgår av utskottets redovisning är det ett mycket litet
antal personer som lever i någon form av hushållsgemenskap utan
att vara omfattade av den äktenskapliga lagstiftningen eller av
sambolagstiftningen. Det finns anledning att anta att de flesta
av dem lever under sådana förhållanden att de inte har behov av
några särskilda åtgärder från lagstiftarens sida för att reglera
sina mellanhavanden. Enligt Vänsterpartiets uppfattning finns
det därför inte skäl för en ny utredning om hur den rättsliga
tryggheten för dessa grupper skall tillgodoses. Denna fråga har
Partnerskapskommittén redan tagit ställning till.
En anmärkning: i egenskap av icke-ordninarie utskottsledamot hade Persson inte särskild yttranderätt i utskottet. Därför återfinns meningsyttrandet separat. Vänsterpartiet företräddes i Lagutskottet inte av ordinarie ledamot vid tillfället.

Slutdebatten om förslaget, vilken skulle efterföljas, ägde som sagt rum tisdagen den 7 juni 1994. Det är en av svensk politisk historias mer intressanta debatter, med allt vad man kan förvänta sig av spännande debatter i fråga om hängivenhet till en sak, politisk oförsonlighet, kurage, och rent absurda utspel. Jag hoppas att jag med denna exposé också ska kunna dräpa en myt, nämligen den att partipolitik per definition måste vara tråkig.

Förhandstitt på kommande episod:
(Första akten kommer så snart jag har sammanställt den, vilket är direkt relaterat till hur spännande matchen Elfenbenskusten-Portugal blir ikväll.)

I första akten introduceras vi för två av debattens huvudpersoner, Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v). Vi presenteras för de djupa skillnader i syn på hur arbetet i utskottet gått till som förelåg, och vi ges smakprov på den typ av retorik vi kommer att översköljas med senare i debatten. お楽しみに~!

tisdag, juni 08, 2010

Moto Hagio

Moto Hagio: "[I]t was a reality of violence and poverty, and I wanted to escape from it. I wanted to move towards something more beautiful."Matt Thorn: "So you were pursuing an ideal."
Moto Hagio: "No, just pursuing an escape."

Matt Thorns numera tydligen legendariska intervju med Moto Hagio står att läsa i The Comics Journal #269 (2005), men återfinns även i sin helhet här.

torsdag, juni 03, 2010

Dekonstruktion: "Israel är en apartheidstat"

Påstående: Israel är en apartheidstat.

Definition 1: Med Israel avses statsbildningen Israel såsom erkänd av Sverige med flertalet andra stater.
Anmärkning α: Notera att definitionen inte inkluderar de av Israel delvis ockuperade områdena Golanhöjderna, Västbanken och Gazaremsan; men då dessa områden i omfattande utsträckning befinner sig under israelisk.jurisdiktion är rimligt att ägna nämnda områden särskild uppmärksamhet i denna dekonstruktion.

Definition 2: En apartheidstat är definitionsmässigt en stat som ägnar sig åt juridisk apartheid, alternativt en stat med ett samhälle där ett apartheidsystem är totalt rådande intill förväxling med juridisk apartheid.

Bidefinition 3: Juridisk apartheid är apartheid påbjuden enligt lag.

Centraldefiniton 4: (Apartheid)
Det kan inte anses att påståendet åsyftar att samtliga aspekter av apartheid i Sydafrika skulle vara applicerbart på Israel. Det får anses uppenbart att såväl staternas förhistoria som sociala förhållanden så avsevärt skiljer sig från varandra att varje jämförelse in extenso blir absurd. Definitionen av apartheid måste därför grunda sig i de förhållanden och den juridiska praxis som under tidsperioden ifråga (i huvudsak 1948-1994) kan sägas ha varit tillräckligt allmängiltiga för att inte vara knutna till specifika sakfrågor och/eller förhållanden internt i Sydafrika.

Anmärkning β: Bakgrundshistorien (inklusive övergripande förhistoria) över apartheid i Sydafrika 1948-1994 är relevant, men får anses tillhöra allmänbildningen och berörs här inte vidare.
Anmärkning γ: Det är en intressant historiens ironi att staten Israel är bildad 1948, samma år som apartheidsystemet upprättades i Sydafrika. En utförligare jämförande studie skriven av historiker utan partisankopplingar till någondera läger, inkluderande de dåligt utforskade banden mellan israeliska och sydafrikanska regeringar, är önskvärd. En vidare diskussion kring detta går utanför denna dekonstruktions tema, och kommer ej här vidare beröras.

Apartheidsystemet genomfördes i Sydafrika lagvägen efter att det konservativa Nasionale Party segrat i valet 1948 och, till större delen med extrajudiciella metoder, förstärkt sin makt till att bli det statsbärande partiet. De juridiska komponenterna av apartheidsystemet anses allmänt i huvudsak bestå av 25 lagar beslutade om under perioden 1949-1970, samt två äldre lagar, vilka existerade sedan tidigare och inkorporerades i systemet (A och B nedan). En vidare presentation föreligger här.

A. Förbud för svarta att köpa eller hyra land av vita, utom i särskilda reservat (1913).
B. Upprättande av rassegregerade bostadsområden i städer (1923).
1. Förbud mot blandäktenskap (1949).
2. Tilläggslag, förbud mot sexuella relationer mellan rasgrupper (1950).
3. Folkregistreringslagen, obligatorisk indelning i rasgrupper (1950).
4. Bosättningslagen, påbjuden segregation av bostadsområden, förbud mot bosättande i andra rasgruppers områden (1950).
5. Förbud mot kommunism (1950), se särskild kommentar 1 nedan.
6. Legalisering av hantverkare i de svarta nationerna, förbud mot nämnda hantverkare att verka i icke-svarta områden (1951).
7. Lag om separat representation (1951), se särskild kommentar 2 nedan.
8. Lag om befogenhet för ministeriet för ärenden rörande infödda att med nödvändiga medel fjärma svarta bosättningar från allmän eller privatägd mark samt befogenhet att upprätta läger för dessa fjärmade (1951).
9. Avskaffande av statlig representation för infödda (1951), se särskild kommentar 2 nedan.
10. Begränsande av svartas rätt att skrivas i vita städer (1952).
11. Påbud för svarta att bära identifikationsdokument och födelseattest (1952).
12. Förbud för svarta att strejka (1953).
13. Separat undervisningsform för svarta (1953).
14. Påbjuden rassegregation i allmänna utrymmen (1953).
15. Lag om tvångsförflyttning speciellt anpassad för förhållanden i och kring Johannesburg (1954).
16. Reglering av tvångsförvaltande av oflyttbar egendom omfattad av lag 4 (1955).
17. Nekande av svartas rätt att appellera inför domstol i ärenden rörande tvångsförflyttningar (1956).
18. Separata finansiella, industriella och kommersiella strukturer (1959).
19. Upprättande av separata tertialutbildningsinstutitioner (1959)
20. Uppdelning av den svarta rasgruppen i åtta etniciteter, påbud om självstyre inom nämnda etniciteter (1959), se särskild kommentar 2 nedan.
21. Lag om bosättningar för färgade speciellt anpassad för förhållanden i Kapprovinsen (1961).
22. Justering av lag om färgades bosättningsområden (1961).
23. Upprättande av stadsnämnder för svarta knutna till respektive etnicitets nation (1961), se särskild kommentar 2 nedan.
24. Antiterrorismlagen, medgivande av frihetsberövande utan delgivande av misstanke, utan rättegång och på obestämd tid (1967).
25. Påbud för svarta att bli medborgare av sina respektive etniciteters nation, samt indragande av deras sydafrikanska medborgarskap (1970), se särskild kommentar 2 nedan.

Särskild kommentar 1: Lagen mot kommunism (nr. 5 ovan) var mycket generöst formulerad, och blev med åren än mer generös i och med de tillägg som gjordes 1951, 1954, 1967 och 1972. Den fullständiga texten finns här. Den översvallande mängden kända rättegångar i vilka denna lag åberopades gör det tydligt att lagen användes som ett verktyg mot varje form av radikal opposition, oavsett om den hade någon verklig kommunistisk anstrykning eller ej.
Särskild kommentar 2: Lagar 7, 9, 20, 23 och 25 var ett successivt överflyttande av alla interna angelägenheter rörande svarta till de s.k. hemländerna, vilka officiellt skulle handha sina respektive etniciteters ärenden. I teorin kunde detta tolkas, åtminstone i polemiken, som ett överlämnande av de svartas rättigheter och angelägenheter till dom själva. I verkligheten var naturligtvis aldrig fråga om någon självständighet eller något självstyre, eftersom de federala lagarna, samt säkerhetspolisen upprättad genom lag 24, hade fullständig och oinskränkt judiciell makt över nationerna. Uppenbart från ovanstående punkter är också de kraftiga begränsningar på framför allt kommersiellt liv som ålades nationerna, vilka skulle omöjliggjort ett reellt självstyre även utan den tidigare invändningen.

Vi kan från ovan återgivna lagar identifiera fyra grundläggande drag hos apartheid:
I. En juridisk indelning av populationen i grupper med avseende på etnicitet ("ras").
II. En av dessa grupper med vida större befogenheter, positioner och högre levnadsstandard än de övriga grupperna, detta reglerat enligt lag.
III. Segregation och juridiska hinder för kontakter och band mellan grupperna.
IV. En maktapparat (eg. en struktur av polisstat) kontrollerad av den privilegierade gruppen med extraordinära befogenheter, avsedd att upprätthålla ordningen beskriven i tidigare punkter.
Vi noterar att denna uppställning av kännetecken är hierarkisk, d.v.s. varje punkt bygger på samtliga av de föregående. Därför konstaterar vi att, för att ett apartheidsystem ska föreligga med avseende på dessa fyra punkter, måste samtliga av dessa fyra punkter ha korrespondens i det undersökta systemet.

Argument 5: Israel är en apartheidstat om och endast om Israels sociala och judiciella system uppfyller något av följande två kriterier:
i) samtliga fyra grundläggande drag hos apartheid deriverade ur de sydafrikanska apartheidlagarna såsom uppställda ovan återfinns i Israels sociala och judiciella strukturer,
ii) tillräckligt många av de sydafrikanska apartheidlagarna har motsvarigheter i israelisk lag för att ett nytt argument ska kunna uppställas, i vilket argumenteras för att Israels judiciella system genom att uppvisa påtagliga likheter med det sydafrikanska apartheidsystemet kan sägas vara ett apartheidsystem i egen rätt.


Undersökning 6: Vi undersöker kriterierna i argumentet i tur och ordning.

Undersökning 6 i):
   I. Israel saknar en judiciell indelning av medborgare och övriga innebyggare i etnicitet. I självständighetsförklaringen nämns särskilt att staten (här återgivet på engelska)
...will ensure complete equality of social and political rights to all its inhabitants irrespective of religion, race or sex; it will guarantee freedom of religion, conscience, language, education and culture; it will safeguard the Holy Places of all religions; and it will be faithful to the principles of the Charter of the United Nations.
Därmed faller de övriga delarna av den hierarkiska uppställningen av grundläggande drag. För referensbruk avser vi dock att fullfölja undersökningen med de övriga tre punkterna.
   II. Åtskilliga organisationer och myndigheter, däribland Amnesty International och Förenta staternas statsdepartement har uppmärksammat diskriminering och dubbla standarder vad gäller den arabisktalande befolkningen i de av Israel ockuperade områdena, samt i viss utsträckning den arabisktalande befolkningen i egentliga Israel. Denna diskriminering saknar dock stöd i israelisk lag, vilket påvisas av prejudicerande domar i det israeliska rättsväsendet. Den kritik som framförts skall inte här ägnas vidare diskussion, men det kan fastslås att den diskriminering som förekommer inte kan sägas vara jämförbar med den strukturella och alltgenomsyrande diskriminering som föreligger under apartheid. Det föreligger heller inte någonting liknande den situation av strukturell våldsbaserad diskriminering som rådde i Sydafrika årtiondena innan realiserandet av apartheidsystemet. Se undersökning 6 ii) nedan.
Anmärkning δ: Israel saknar grundlag. Den israeliska högsta domstolen har som praxis därför prejudicerande dömt efter en samling av grundläggande lagar efter samma mönster som många andra länders högsta domstolar dömer efter grundlag eller konstitution. En redogörelse över de israeliska s.k. grundläggande lagarna återfinns på engelska här.
   III. Segregation efter andra kriterier än kön förekommer inte, utan är som framhållits under II. ovan förbjuden enligt israelisk lag. Strukturell diskriminering, inklusive diskriminering efter kön, är som framhållits under II förbjuden enligt israelisk lag.
   IV. Punkten faller på egen orimlighet, eftersom behovet av en polisstat av denna karaktär saknas i tidigare punkter.
∴ Kända fakta om samhälle och juridiska strukturer i Israel korresponderar inte mot de grundläggande drag hos apartheid som återgivits under centraldefinitionen ovan, deriverade ur de sydafrikanska apartheidlagarna.

Undersökning 6 ii):
Vi undersöker de 27 apartheidlagarna en efter en och diskuterar överensstämmelse i motsvarande sak med kända israeliska förhållanden.
   A: Det föreligger inga särskilda strukturella restriktioner baserade på nationalitet eller etnicitet för försäljande och hyrande av land i Israel. Det israeliska rättsväsendet har genom prejudicerande domar gjort klart att inga hinder baserade på etnicitet eller religion ska föreligga för förvärvande av land i Israel, samt att förvärvande av land inte kan nekas baserat på etnicitet eller religion. Se vidare uttalande av ICERD i frågan här.
   B: Föreligger inte, se undersökning 6 i).
   1: Förbud mot äktenskap baserat på parternas etniciteter eller religion förekommer inte, se undersökning 6 i).
Anmärkning ε: Den israeliska medborgarskapslagen (fullständig, icke-officiellt översatt, lagtext återfinns här) är en även i Israel mycket kontroversiell lag, som har kallats för apartheidlag av åtskilliga debattörer, t.ex. Amos Schocken. Lagen beslutades 2003 och förnyades 2008 (med en rösts övervikt i Högsta domstolen). Den fryser för medborgare i de palestinska mandaten (Gazaremsan och Västbanken) det automatiska medborgarskap i Israel ett äktenskap med en israelisk medborgare normalt skulle berättiga till, och är tillkommen med motivationen att försvåra för terrorister att få tillgång till israeliskt pass och permanent uppehållstillstånd. Lagens effekter och dess för- respektive nackdelar ska inte här vidare diskuteras, men vi kan konstatera att den i effekt inte är jämförbar med de motsvarande lagar som förelåg i Sydafrika under apartheid.
   2-4: Saknar motsvarighet, går emot rådande israelisk lagstiftning.
   5: Saknar motsvarighet vad gäller kommunism (Israel har aldrig lidit brist på kommunistiska partier och organisationer). Det i den andra regeringen Netanyahu sittande högernationalistiska partiet Yisrael Beiteinu har argumenterat för att en lojalitetsed till Israel ska uppställas som krav för bibehållet medborgarskap, speciellt riktat till arabisktalande. Förslaget har bemötts med massiv kritik i Israel, och verkar i dagsläget inte bli verklighet. Även om förslaget skulle bli till lag, skulle effekterna inte vara jämförbara med de sydafrikanska lagarna mot kommunism.
   6. Saknar motsvarighet.
   7, 9. Arabisktalande medborgare har samma grad av rösträtt till samma parlament som judiska (och övriga) medborgare i Israel. Arabisknationella partier har varit representerade i Knesset sedan Israels grundläggande, och sedan 60-talet har flera ministrar varit av arabisk etnicitet. Även tidigare ingick arabisknationella partier i regeringskoalitioner, inte sällan som arabiska grenar av ledande politiska partier.
   8, 10: Dessa lagar är knutna till påbjuden segregering, och saknar därför motsvarighet. Tvångsförflyttningar, både av araber och av judiska bosättare, har förekommit och förekommer alltjämt på ockuperad mark. De judiska bosättningarna och tvångsförflyttningarna saknar dock stabilt lagstöd, och får därmed anses vara en följd av avsaknaden av definitivt fastställda gränser för staten Israel. Sammanfattningsvis kan konstateras att detta är företeelser ovärdiga ett fritt land, men de är inte företeelser som kan sättas i samband med förekomsten av ett apartheidsystem.
   11. Lagar och föreskrifter om identifikation är i Israel inte specificerande någon etnisk eller religiös grupp.
   12-14. Saknar motsvarighet.
   15. Ej applicerbar.
   16-17. Se kommentar till 8, 10 ovan.
   18-20. Saknar motsvarighet.
   21-22. Ej applicerbar.
   23. Saknar motsvarighet.
   24. Saknar stöd i lagen vad gäller gripanden och kvarhållande. Dokumenterade fall av avsteg från denna praxis i anti-terrorinsatser och relaterade ärenden finns och skall givetvis beaktas. Vidare har israelisk rätt medgivit riktade mord som ett juridiskt acceptabelt tillvägagångssätt i kampen mot terrorism. Avstegen är ej av sådan natur eller sådan frekvens, och går heller inte oemotsagda i den israeliska diskursen, att man kan tala om en korrespondens mot den sydafrikanska lagpraxis.
   25. Saknar motsvarighet. Partiordföranden i Yisrael Beiteinu Avigdor Lieberman har argumenterat för en liknande manöver, där omkring en tredjedel av israeliska arabisktalande skulle berövas sina medborgarskap och tvingas söka medborgarskap i en föreslagen stat Palestina. Se vidare engelska Wikipedias artikel i ämnet. Förslaget är folkrättsligt tveksamt, och har i likhet med ovan nämnda förslag bemötts med massiv kritik i Israel. Det är idag högst tvivelaktigt att ett förslag av denna karaktär skulle kunna gå igenom.
∴ Kända fakta om samhälle och juridiska strukturer i Israel korresponderar inte mot de sydafrikanska apartheidlagarna så att ett argument kan uppställas att Israels juridiska och sociala system motsvarar ett apartheidsystem i egen rätt.

Undersökning 7: Här ska kort nämnas Förenta nationernas generalförsamlings resolution 3379 (1975), upphävd av Förenta nationernas generalförsamlings resolution 46/86 (1991). Denna resolution har varit föremål för omfattande debatt och skriverier, och var redan på sin tid en ytterst kontroversiell resolution. Den är även den enda resolutionen i Förenta nationernas historia som har upphävts, detta med en överväldigande majoritet av 111 mot 25 (originalresolutionen antogs med 72 röster mot 35). Den historiska bakgrunden, med kulmen på de arabisk-israeliska fientligheterna och Arabförbundets maktzenit i efterdyningarna av oljekrisen, allt på bakgrund av det Kalla krigets mekanismer, kräver en långt mer extensiv diskussion än vad denna dekonstruktion ger utrymme för. Vi nöjer oss med att konstatera att resolutionen aldrig varit tidsbunden i det avseendet att den specificerat en epok eller en tidsram för sionismen som förtryckande ideologi. Därför innebär upphävandet inte att sionismen förändrat sig, ej heller staten Israels ideologiska grund som sådan; utan upphävandet innebär att Förenta nationerna markerat inte anser sionism kunna jämställas med apartheid, ej heller att sionismen är en rasistisk ideologi.

Sammanfattning 8: Vi har visat att korrespondens i allt väsentligt saknas mellan det sydafrikanska apartheidsystemet och kända fakta om de sociala och juridiska strukturer som råder i Israel. Vi har också visat att man inte kan finna sådan korrespondens tidigare i Israels historia.

Slutsats: Israel är inte en apartheidstat.

Etiketter: