August: Osage County

Alla som skriver torde någon gång ha stannat upp att ställa sig frågan: varför gör jag det? För att berätta något? För själva skrivandets skull?

Alla som skriver torde någon gång ha stött på en vardaglig situation som de önskat att de hade haft förmågan att omformulera i skrivande; på det att det allmängiltigt mänskliga i situationen skulle belysas för alla andra.

Jag ämnade mig till Kungliga Dramatiska Teatern att beskåda lite modern dramatik: Tracy Letts flerfaldigt prisade och oerhört hyllade August: Osage County (på svenska given den föga originella men inte helt felträffande titeln En familj), bland annat Pulitzerprisvinnare 2008. Två saker slår surgubben genast när han besöker Dramaten för första gången under 2011. Det första är att någon måste ha ansett biljetterna vara för snygga förr om åren, varför typsnittet utbytts mot följande anskrämliga syn:

  

Mycket vackert, inte sant? Nej, just det, det är inte sant. Hur som helst, det andra man genast upptäcker är att mobiltelefoner har fått större skärmar. Under regissörens protester har föreställningen under sitt ärevarv (den skulle egentligen inte gått längre, men jag tackar min lycka att den har fått extra insatta föreställningstillfällen) flyttats från Lilla scenen till Dramatens stora scen. För att råda bot på den föregivna inskränkningen i intimicitet denna flytt inneburit, har man stängt hela tredje raden och flyttat även oss med biljetter från Tredje radenkort ner till andra, varifrån man har utmärkt utsikt över ljushavet av blekt lysande mobilskärmar som illuminerar salongsmörkret när belysningen släcks vid föreställningens början.

Jag ifrågasätter ett litet antal regival. Men nog om föreställningen. Nu ska jag prata om pjäsen.

För det här är en pjäs som många andra. Det märks omedelbart vid ridå upp, förutsatt att besökaren inte sovit det senaste århundradet. O'Neills med flera andar vilar över scenen när vi presenteras för ännu en minst sagt dysfunktionell teaterfamilj; denna gång samlade i ett hus i Osage County, Oklahoma i augusti 2007 för den tveksamt högtidliga händelsen att familjens patriark försvunnit. Familjen uppvisar därefter under tre och en halv timme inklusive en paus hela det fulla spektrat av hat, högmod, alkohol-, läkemedels- och amfetaminmissbruk (samt en hel del mer eller mindre dubiöst nyttjande av marijuana, cigarretter och T. S. Eliot), incest, otrohet, rasism, hebefili och vadhelst dystopiskt man kunde tänka sig. Som van teaterbesökare hade jag förberett gäspmusklerna genom att omsorgsfullt smörja käkarnas gångjärn. För det hade jag överraskande nog intet.

Tracy Letts har nämligen lyckats med konststycket att få ett in absurdum stött och blött tema att undvika alla sin genres klyschor genom att konfrontera dem rakt på. Det finns inte en scen, inte en replik, i August: Osage County som inte till en början känns obehagligt som att vi har sett detta till leda förr. Men genom ren och skär författarskicklighet har Letts åstadkommit ett rappt och spontant manus som istället för att kännas som staplade repliker upplästa av konstruerade karaktärer känns som staplade repliker upplästa av karaktärer vilka konstruerat sig själva utifrån den verklighet som beskrivits i alla de dramer (och komedier, för den delen) som ligger i det tunga postmodernistiska dramatiska arv pjäsen bär.

Resultatet är något oerhört. Det har så ofta tidigare hänt att man sett en bra pjäs, där det kommer en scen som man direkt ser som något överflödigt; oftast en ovälkommet övertydlig scen, en lös tråd som inte den klåfingrige författaren kan låta bli att försöka knyta ihop. I vissa lysande undantagsfall blir man överraskad över att författaren inte alls faller i den fälla man såg öppna sig vid scenens början, utan tvärtom är fullt medveten om situationen och både villig och kapabel att utnyttja den för att föra sin pjäs till än högre höjder. Men aldrig tidigare har jag sett en pjäs där varje scen har känts just så vid dess start, och där man varje gång har gapat förstummat över den skicklighet varmed författaren gör en till synes onödig scen oumbärlig för helheten.

Som pjäs är August: Osage County är ett mästerverk bortom alla förväntningar. Detta är, såvitt vi idag kan se, zenit på ett sekel av anglo-amerikansk dramatik.