Vuxna människor som beter sig som små, besvikna barn - Specialkampanj 2011

Det existerar två kampanjer årligen som jag brukar kategorisera under rubrikens etikett: tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur; och Eurovision Song Contest. Vårkampanjen (ESC) 2010 innehöll en hel del lustigheter, men var överlag väldigt förutsägbar. Att Tyskland vann minskade väl också ned alla klagande röster som hävdar att östeuropeisk nepotistiskt grannröstande för all framtid kommer att innebära att forna Sovjetsatelliter (typ Norge) garanteras segern i tävlingen. Höstkampanjen (Nobelpriset) kom alldeles av sig när det visade att priset skulle tilldelas en författare som många hade läst, och än fler hört talas om. Visserligen försökte de mest notoriska vuxna människorna som beter sig som små, besvikna barn att föra en kampanj, mest notorisk förmodligen den alltid lika notoriska Kajsa Ekis-Ekman; men kampanjen ville aldrig riktigt ta fart, och snart dog den inblandad i en sörja av genusdebatt av låg kvalitet.

Denna avsaknad av drama kan givetvis inte Kultursverige acceptera. Därför har herrar Ranelid och Englund introducerat för oss en specialkampanj:

Ett författarbråk mellan Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, och Björn Ranelid har brutit ut. Aftonbladet skriver idag om hur den verbala fajten startade under Let´s Dance i fredags. Björn Ranelid, en av deltagarna, sa att Akademi-ledamöterna skulle behöva ”ta sig ut från kammaren och börja dansa”.

Detta kan ju naturligtvis inte Englund tolerera. Personligen tycker jag att det är ett rätt harmlöst uttalande av Ranelid, och det är väl lite oklart vad Englund egentligen reagerar på. Englund är inte i något uppenbart kroppsligt dåligt skick, så det är inte rimligt att antaga att han tar Ranelids uppmaning till fysisk aktivitet personligt; och vad antydan att Akademien är introvert och samhällsfrånvänd anbelangar, har den ju framförts både med ohövligare ton och från mer oroande håll än från Ranelid nu. Men Englund har väl kommit på en fyndig formulering, som han prompt måste använda. Förmodligen av oro att specialkampanjen ska dö ut om han publicerar den i sin privata blogg, publicerar han sina tankar om Ranelid såsom härrörande från Akademien självt:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Tyvärr är detta mer av en vass formulering än en saklig sådan. Man kan tycka mycket om Ranelid (för en exposé över ämnet hänvisas till Maja Lundgrens Myggor och tigrar), men det är inte riktigt skäligt att såsom ständig sekreterare för en organisation som upprepat prisat Ranelid antyda att Ranelid skulle vara en dålig författare. Vi noterar för övrigt följande citat ur en kommentar till Englunds blogginlägg, signerat Jonas Lundqvist:

Ouch! Den var go, sedan är väl frågan om Ranelid är den typen som tar åt sig.

Ska vi verkligen behöva ifrågasätta det?

Ranelid går givetvis i taket utan några som helst gränser. Det är väl till viss del lite av den labilitet som han odlat fram i sitt konstnärskap, men det får finnas gränser för vad ens en konstnär säger.

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det.

Och vidare...

I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.

Om man är osäker på vad Peter Englund är känd för, är det klart att man kanske tror sig ha större vetenskaplig begåvning än författaren till Poltava; men det är ändå inte sant. Nå, efter detta utbrott (där även Ranelid enligt Aftonbladet med emfas hävdar att han minsann ska återlämna sina litterära priser han fått av Akademien) kunde nu saken varit utagerad... not. Detta är Kultursverige, och här ska alla i tur och ordning lufta sina åsikter och ta ställning. Ranelid eller Englund. Var god välj!

En del journalister väljer högljutt ställning till förmån för yttrandefriheten:

Att den institution som under snart 225 år varit satt att arbeta för det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet” anser att en svensk författare som fått Augustpriset (1994) hellre bör vara med i danstävlingar än att ägna sig åt litteratur är en omdömeslöshet av oanade proportioner.

Eh, jodå. Nu är det förstås lite tveksamt av Englund att skriva sitt inlägg i Akademiens blogg. Men det här är ju verkligen att läsa inlägget som Fan läser Bibeln. Den hysteriska ton Gabriel Byström för i sin artikel är oroväckande nog inte särskilt mycket mindre hysterisk än den som återfinns i kommentarsfältet, ett forum ju känt för att vara en grogrund för hysteriska utbrott. Vi tar ett Byström närliggande exempel signerat Susan:

Jag hyser den största respekt för Englund och har samtidigt svårt för Ranelids självupptagenhet. Men förvånas över bloggformuleringen. Akademins ständige sekreterare uppmanar i stort sett en röst att tystna. Är inte DET ett hot mot vår demokrati?

Ja, det kan man ju undra, när en företrädare för någon från staten helt fristående organisation säger vad han vill... Man tycker ju att folk skulle lära sig någon gång att demokrati också innefattar folks rätt att i sina egna fora säga vad de vill. Så vi går väl vidare till, låt oss ta Englunds kamrat i Akademien Kristina Lugn:

Svd.se har talat med flera akademiledamöter som tycker att Peter Englunds sågning av Björn Ranelid är elak men ingen av dem vill citeras. Författaren Kristina Lugn, ledamot på stol nummer 14, säger dock att hon håller med Peter Englund i sak.
– Man beskyller oss för att inte vara modiga. Peter har varit i Irakkriget och i Bosnien men han går inte och skryter om det. Det är så fruktansvärt synd om Björn Ranelid, han gör sig till åtlöje, säger hon.

Nu hör väl till saken att man kan vara feg i ett avseende fastän man är modig i ett annat. "Feg" och "modig" är ju inga universella karaktäristika, de måste ju sättas i samband med något konkretiserat. Enligt Aftonbladet är det inte bara som Svenska dagbladet menar flera ledamöter som tycker att Englunds sågning är "elak"; det finns också "flera akademieledamöter"  som sluter upp kring den ständige sekreteraren. Bland dessa återfinner vi utöver Lugn också ärkegnällern Knut Ahnlund, en av mina gamla favoriter i dessa sammanhang. Ahnlund borde ju veta allt värt att veta om dessa draman - han har ju helt på egen hand hållit i flera av de mest intressanta höstkampanjerna (vi minns särskilt Jelinek och Pinter).

Det är stolligt, vad är det för dumheter. Det är inte Akademiens uppgift att hålla på med det där, säger Knut Ahnlund till Nöjesbladet om Ranelids uppmaning att ledamöterna i Svenska Akademien ”skulle behöva ta sig ut från kammaren och dansa”.

Nej, skulle ledamöterna behöva ta sig ut från kammaren och dansa, skulle nog den 87-årige Ahnlund kanske med mer emfas hävda att han utträtt ur organisationen. Med tanke på hur högt han spelat på den lyran är det förresten lite märkligt att han alls tillfrågas i detta sammanhang. Men sådan är ju journalistiken.

Om allt håller inte dessa uppslutande ledamöter med Englund. Åter Lugn:

Jag tycker det vore mycket bättre om Ranelid skrev. Han är säkert från början en begåvad författare.

Ja, det hoppas jag, annars vore det märkligt att han fått flera priser av Svenska Akademien för just sitt skrivande. För den intresserade kan Aftonbladet ge oss prov på Ranelids icke ord skrädande författarskicklighet:

Jag tror ingen svensk författare har fått utstå det jag har fått utstå.

Det är verkligen en fullödig specialkampanj vi förärats.