Svithjod igen

Uppsala har ett antal fördelar gentemot Nagoya.
- Det är ALLTID fuktigt och kallt, så man behöver inte bli förvånad varje gång det råder sådan väderlek.
- Det fuktiga och kalla klimatet uppvägs av uppvärmda och isolerade hus.
- Inga ganguro (däremot pandabrudar).
- Starkt, svart kaffe.
och viktigast av allt:
- Kranvattnet renas inte medelst klor!

Ja, jag vet att här är en fullständigt meningslös post, men något borde jag väl skriva...

Fjärde advent

"Snöööö!!!" trumpetar tevenyheterna. "I Nagoya!!!"
Kort därefter sker den första olyckan, en bil sladdar upp på en trottoar i Nakamura i västra delen av prefekturet och kör ihjäl två människor.
Efter cirka en sekunds snöfall har samtliga vantar på 100-yensbutiken i Yagoto tagit slut. Jag lyckas hitta ett par tofflor som jag faktiskt tycker om. Dom värmer fötterna och ramlar inte av när jag går. Klart värda sju kronor. Dom kommer med hem till Sverige.

Nagoya hade kallast i Japan igår (0 grader Celsius) och i natt (- 5). Till och med kallare än vad Hokkaidô hade. Hokkaidô beslöt sig för att ta revansch för den nesa det innebar att bli köldbrädad av en ort på sydkusten och har idag erhålligt en sjuhelvetes snöstorm direktimporterad från Kamtjaka. Jag har fortfarande inget värmeelement i mitt rum. Och än har det inte slutat snöa.

Så jag får sitta iklädd massor av kläder och med tjocka hörlurar för att värma öronen. I hörlurarna ljuder de sköna jultonerna av Christmas Don't Be Late framförd av Alvin and the Chipunks. Jag säger då det.

En misslyckad hämnd

Idag var det dags!
Det otrevliga Sunkus:et i Irinaka skulle få se på fan!
Jag hade ägnat lite tid med att samla på mig ett smärre lager av en- och femyenare (mest enyenare) i en påse. Först gick jag till Yoshinoya och åt middag. Butashôgiyaki-teishoku (fläsklägg, ris, majonäs och misosoppa - mycket god snabbmat). Påsen stod på golvet, så jag kunde snegla på den och le lömskt emellanåt. Betalade och gick ut.

Sunkus ligger bredvid Yoshinoya i Irinaka. Jag gick in. Det luktade suspekt där inne, och något fanskap hade spänt upp ett paraply som låg och spärrade vägen på golvet i en av korridorerna mellan hyllorna. Köpte lite fruktgodis av märket Lotte (för att hedra Erich Kästner) och en chokladkaka av märket Meiji (för att hedra kejsar Meiji). Gick till kassan.
- Sss! sade expediten.

"Sss" är ett väldigt säreget ord. Det finns ett antal japanska standardartighetsord man kan säga, "arigatô gozaimasu" är väl det mest kända för ej japanskkunniga. Det sista u:et uttalas oftast ej. De flesta av dessa fraser slutar på "masu" (uttalas "mass") eller "mase", vilket gör att dom av uttråkade expediter dras samman till "blblblbmass!", eftersom kunden oftast ändå inte hör den första delen. Detta har utvecklats av extremt trötta proletärer inom offentlig sektor och butiksliv till ett enkelt "mass!" Här är man redan långt nog från japansk formell artighet, men det otrevliga Sunkus:et i Irinaka måste gå ett steg längre, och har förkortat "mass" till "Sss".

- Det blir 522 yen, meddelade expediten och gäspade stort.
Jag hällde ut påsens innehåll på disken.
- Var ytterst vänlig och dröj ett ögonblick, sade expediten och började räkna. Mycket långsamt. Med ena handen i byxfickan! Ett mynt i taget. Jag trampade irriterat i golvet över denna brist i min plan. Expediten uppvisade inte det minsta tecken på någon form av irritation.
- Två yen tillbaka, meddelade expediten och bytte min sista femyenare mot två enyensmynt. Välkommen åter.

Nej tack.

Istället för julskinka

Jag känner mig manad att berätta om en fin jultradition från Nagoya:

På julafton samlas hela familjen vid middagsbordet, klädda i fina kläder, och äter den mest stämmningsfyllda julmiddag man kan tänka sig: Hämtmat från Kentucky Fried Chicken.
Förhandsbeställningar för julafton började tas upp av KFC i Sakae någon av de sista veckorna i november. På själva julafton ringlar en lång kö av kycklingsugna japaner i kvarteren runt Maruzen för att hämta upp sin friterade mat. De hälsas välkomna av en enorm staty av KFC-mannen, klädd i så pösiga tomtekläder att han ser ut att vara mycket tjockare än han är. Man köper ut sin kyckling och åker hem. Till maten dricker man Qoo (uttalas "kuu") som är en japansk icke-kolsyrad läskedryck.

Hur denna sed har uppstått verkar ingen veta. Varför någon människa hellre skulle äta kyckling med gummismak istället för revbensspjäll och Janssons frestelse övergår mitt förstånd, men så har japanerna aldrig haft någon sådan mattradition förknippad med julen heller.

Gårdagens nyheter idag

MP3-bloggar är visserligen SÅ JÄVLA 2002!!, men en viss tidning lever visst i vanföreställningen att det är nytt och fräscht. En lustig grej är att flera av de bloggar de skriver om är döda sedan länge. Så jag ska väl dra mitt strå till stacken.

Men samtidigt vill jag ju sprida lite upplysning bland mina medmänniskor, så jag var tvungen att välja låt med omsorg. Hursomhelst nu kan vem som helst av er som har en uppkoppling, och så länge Gud vill och servern håller, få lära er hur det känns att knulla samtidigt som man är hög på kokain.

Det är visst så här det känns.

Lucia

Idag är det Lucia, har jag läst. Det finns inte riktigt något annat sätt att ta reda på det än att läsa om det, för japaner firar inte Lucia. Synd, det skulle ge upphov till en helt ny genre av japansk pornografi, med söta mangaflickor i långa särkar och stearinljus. Och ingenting under särkarna, naturligtvis. Det är faktiskt väldigt japanskt. Men en ljusets högtid, där flickorna har lingonris i håret för att påminna om det gröna under snön, känns väldigt meno i ett land som har lika mycket ljus som Nordsverige i april, och där höstlöven inte fallit av än.

Jag är förkyld och passade därför på att ta lång sovmorgon till halv tolv. Ahhh. Dessutom är det varmast under täcket. Förutsatt att inte täcket p.g.a. det ondskefulla påslakanet under natten antagit sparrisform, vill säga. Nu har rumstempraturen sjunkit till den nivå där man känner att huvudet blir mycket kallare än den del av kroppen som ligger inrullad i filtar. Får sova med mössa sista veckan.

Man borde varit sjuk oftare på tisdagar. Framför allt den här tisdagen, eftersom det enda jag missar är att sitta och titta på den andra halvan av IJ400:s projektarbetesredovisningar. Det var ett hysteriskt tråkigt tema för arbetet. Arbeta i par, en är en intervjuare och den andra är en historisk, död person. Jag var Wolfgang Amadeus Mozart. Ber om ursäkt till eventuella levande anhöriga.

Det är väldigt roligt när DJ iTunes sätter igång med Ken - Il Guerriero omedelbart efter Licence to Kill. De är så tematiskt lika, på så många plan.

Licence to Kill är för övrigt världens bästa film, av flera anledningar:
- Det är en Bondfilm. Nåja, fast det är en Bondfilm utan Connery eller Moore.
- Temalåten framförs av Michael Jackson.
- Talisa Soto får smisk. Med ridpiska. I och för sig off-screen, men man får se märkena. Och med tanke på hur fort folks skador läker i Bondfilmer (skottskador, skärsår, knivhuggsskador et.c.) måste hon ha fått grymt mycket pisk.

Heltäckningsmattan känns lite som hur jag föreställde mig när jag var liten att gå på frusen tundra känns. Jag har en allierad i kampen för att överleva i mitt rum: Boss. Varm Boss Rainbow Blend. Det är så sant som det är sagt: "SUNTORY BOSS is the boss of them all since 1992".

Nog äger han min rumpa, alltid.

Tredje advent

Idag var det tredje advent, alltså. Den firades med en dejt med Nanaka. Fast mest var det en ursäkt för att få sällskap att gå och se Harry Potter och den flammande bägaren.

Filmen ifråga var en lång kavalkad i saker som jag misstänker kommer att bli slashfics och internskämt fangirls emellan, om det inte redan har hänt. Dessutom är det uppenbarligen något slags fysiklag att Emma Watson blir hetare och hetare för varje film som går.



Eftersom vi gick så sabla tidigt, klockan halv tio, eftersom det är en japansk tradition att fullproppa biograferna vid senare klockslag på söndagar, var klockan bara lite över tolv när eftertexterna började rulla. Så var åker man, om inte till Nagoya-jô?

Nagoya-jô är Nagoyas gamla slott från Ashikaga-eran (1336-1573). Egentligen är det en replika, eftersom amerikanerna under kriget brandbombade sönder slottet för att skada den japanska nationalkänslan. Jag är osäker på om det handlar om harm gentemot amerikanerna för detta illdåd, men samtliga engelska skyltar på museiområdet var omsorgsfullt felstavade.
Nagoya-jôs symbol och stolthet är traditionellt den berömda gyllene delfinen, som zenmetsades i infernot av 1945. För att man ska kunna se hur delfinen såg ut lät man till återuppbyggnaden göra en exakt replika. Tydligen var man rädd att ytterligare krig skulle bryta ut, för genom att bara gå igenom museet hinner man räkna till åtminstone fem delfinreplikor, varav en i plast och med handtag längst fram.



Eftersom det var kallt och skönt passade vi på att äta glass. Kall glass. Sen kunde man lugnt gå och frysa resten av eftermiddagen i sex grader Celsius och snålblåst.
Några som garanterat frös mer var de typiska japanska unga kvinnorna som gick runt i högklackat och väldigt korta kjolar. Min japanska följeslagare (som är en intelligent ung kvinna med långbyxor och fabriksstickad polotröja) påstår att det är för att dom tycker att det är sexigt. Jag vet inte om det är mig det är fel på, men urinvägsinfektion är inte det minsta sexigt. Faktiskt.

Nyheter

Pinter höll sitt tal helt i enlighet med hur det ska gå till, en sjuk gammal man på en storbildsskärm. Nobelpristagare det här decenniet ska vara endera döende eller sociofober. Man undrar en smula om det inte är Chomsky som råkat få priset istället, men Pinter är nog mer förtjänt av det. Talet laddas ned här.

I Finland vill justitieminister Luhtanen kriminalisera sexköp. Återigen undrar man ju om inte det vore bättre med ett lagligt socialt skyddsnät för de prostituerade istället. Faktiskt så har jag aldrig hört ett enda övertygande argument för varför prostitution ska vara olagligt. Och jag har letat.

Om man vill skydda de prostituerade så känns faktiskt inte förbud mot att köpa deras tjänster som en riktigt bra åtgärd. Det som ett sådant förbud leder till är, efter vad vi ser efter att Sverige infört samma lag, ökat våld mot prostituerade och ännu ett försvårande för dom att få åtnjuta det sociala skydd som borde vara varje medborgares rättighet.

För vet ni, de allra flesta prostituerade är svenska medborgare, och har samma rättigheter som alla andra svenskar. Rösträtt. Åsiktsfrihet. Frihet att ligga med vilka dom vill.
Det man ska förbjuda är trafficking. Som redan är förbjudet. Det är också förbjudet att kidnappa folk och tvinga dom att jobba i fabrik. Men om en politiker skulle föreslå ett förbud mot att köpa varor från fabriker skulle politikern bli utskrattad.

Den här åsikten anammade jag ursprungligen från prostituerade kvinnor som yttrade sig om det i media i samband med lagändringen för några år sedan. Och så länge ingen kan ge något enda övertygande argument för varför lagen ska se ut som den gör så fortsätter jag att ha deras åsikt.

Men den viktigaste nyheten för dagen är att Gotovina gripits i Spanien. Det ser ut som om vi får en ny medlem i den Europeiska Unionen inom de närmaste åren.

Truffaut roterar i sin grav

Det här är veckans Hallå eller?! (och ja, det ska sägas på göteborgska).

Från DN.
Fångar på ett av Storbritanniens mest hårdbevakade fängelser organiserar egna "fight clubs", inspirerade av Brad Pitts film.
Artikel här.
Men hör nu på här, helt allvarligt. Att dom är inspirerade av filmen och inte av Chuck Palahniuks bok från 1996 kan man ju tänka sig. De flesta som sitter på liknande anstalter är inte kända för sin enorma förtjusning för det skrivna ordet, än mindre för romaner på tvåhundratjugo sidor. Men filmen är faktiskt inte Brad Pitts. Den är David Finchers. Eller åtminstone Edward Nortons, han är ju den mest bildsköne av alla alternativen.

Om det hade varit någon mindre seriös blaska än Dagens Nyheter som skrivit detta hade jag inte brytt mig så mycket. Men nu kommer den från en av de tidningar vars kulturredaktion tillhör Sveriges mest fanatiska förespråkare av auteurteorien. Ni vet, tidningen som hade ett stort reportage om Oliver Stone i veckan i somras.

Hoppas Orvar Säfström går i taket över det här. Det är alltid roligt att se personer som Säfström gå i taket. Om inte annat kan han behöva motionen.

Ett skevt påslakan

Okej, det avgör saken!

De senaste två dagarna har varit jäkligt dåliga dagar. Så när jag får mina nya sängkläder av Kanrinin-san så är jag redan på dåligt humör nog för att inte behöva bli mer uppretad. Det blir jag. Jag har fått ett skevt påslakan.

De japanska påslakanen är ett påfund i nivå med enhet 731. De består av två hopsydda tygark, i ett av dom klipper man ett stort, ovalt hål där täcket stoppas in. Man undrar ju vad det är som är fel på det topp/bottenmatade västerländska systemet. Täcket kryper på grund utav det stora hålet gärna ut, så att man på morgonen ligger och huttrar under bara påslakanet.
Det här påslakanet är extraordinärt ondskefullt. Det är nämligen skevt. De båda hopsydda tyckstyckena är inte jämnstora. Det här täcket kommer att korva sig till en svans av tyg, som kommer att vara väldigt mjuk och trevlig men knappast värma mig från mitt iskalla rum.

Detta bevisar att alla är emot mig. Jag beväpnar mig med två filtar. Undrar om man kan tända eld på heltäckningsmattan... Det skulle ge lite extra värme i köldknäppen.

Andra advent

Andra advent går till historien som den mest bisarra dagen på länge.

Jag vaknar, kopplar på datorn och kollar min inkorg. Jag har fått tre elektroniska brev.

Det första är ett triumfmeddelande från Tanja som enligt egen utsago har scoreat i Macsalen på KTH med en ung man som jag just fått höra inte var singel. Nåja, det uppges inte Tanja heller vara, men det begreppet brukar ha en annan innebörd för de flesta människor. Det visade sig dock vara en mycket hälsosam typ av förhållande. Vi gratulerar och går vidare till nästa brev.

Det andra är ett mail från en person som påstår att han lagt till mig i "vår frilansdatabas". Jag kliar mig i huvudet. När jag googlar på avsändaren hamnar jag på någon undersida till en undersida tillhörande Egmont. Jag har aldrig mailat Egmont. Jag tror inte dom kommer att höra av sig. Förmodligen planerar dom att döda mig. Dom har ju uppenbart spårat min adress.

En till person har på samma mystiska sätt spårat min adress. Och hyser ett helt omotiverat agg till mig. Det tredje mailet är nämligen ett hatbrev från en gammal ovän i Uppsala, som jag inte haft någon kontakt med på över två år. Vilket är längre än jag haft min nuvarande e-postadress. Meddelandet är inte så roligt skrivet, så jag orkar inte publicera det här. Det går på sedvanligt standardmanér ut på att meddela mig att "Watch your back!"

Jag är i Nagoya, motherfucker. Kom du bara. Ta med dig min beställning från Nemo, jag vill ha en Kebabpizza (nummer 41) med extra pepperoni.

Jag går ned till sällskapsrummet för att värma mig vid elementet (har fortfarande inget i mitt rum, och nu är det bara ett par grader varmt ute). Shintarô kommer och ber mig lämna tillbaka en skiva han lånat av Fredrik Bölske. Shintarô påstår att skivan var mycket bra. Jag stirrar misstroget på honom. Skivan ifråga är nämligen Ebba Grön, och Shintarô har ett svenskt ordföråd bestående av glosorna "HHhej!" och "Du är redan död".

Vi avslutar dennaa redogörelse med ett tecken på att det fortfarande är 2005: En chattlogg i ett blogginlägg.

[2005-12-04 20:13:59] Iggy Drougge skriver: http://www.atariage.com/catalog_page.html?CatalogID=42¤tPage=8
[2005-12-04 20:15:24] Fredrik Stangel skriver: Världens bästa spel?
[2005-12-04 20:15:36] Iggy Drougge skriver: Säkert lika bra som gruppen.
[2005-12-04 20:16:19] Fredrik Stangel skriver: Säger en del
[2005-12-04 20:17:20] Fredrik Stangel skriver: Undrar om Santana också finns som lir
[2005-12-04 20:17:30] Iggy Drougge skriver: Jag vill ha Yes.
[2005-12-04 20:17:43] Fredrik Stangel skriver: Jag vill ha Kai Martin och Stick
[2005-12-04 20:20:07] Iggy Drougge skriver: "Hjälp Kai Martin och Stick att hjnna från Göteborg till Stockholm i tid till SVT:s inspelning av Chrome 22. Du måste hålla turnébussen på vägen trots trafikkaoset efter att Tjörnbron har rasat, hinna till Silence inspelningsstudio för att hitta era instrument och se till att er kokainberoende saxofonist inte löper amok. Kai behöver dessutom arbetsro för att kunna öva in sin nya låt. Klarar du detta är du tidernas manager!"
[2005-12-04 20:20:24] Iggy Drougge skriver: Kai Martin & Stick kommer snart till Atari och Texas Instruments.
[2005-12-04 20:21:27] Fredrik Stangel skriver: Hur ska man kunna involvera att ge Kai arbetsro som ett spelmoment?
[2005-12-04 20:21:43] Fredrik Stangel skriver: Låsa in honom i ett rum och slå ned alla som försöker ta sig in till honom?
[2005-12-04 20:21:59] Iggy Drougge skriver: Managern får gå runt och stöta bort alla andra bandmedlemmar så att de inte kommer i kontakt med Kai.
[2005-12-04 20:22:14] Iggy Drougge skriver: Saxofonisten är extra svår.
[2005-12-04 20:23:01] Fredrik Stangel skriver: Man kan strö ut små remsor av vitt pulver på golvet så stannar han till ett tag
[2005-12-04 20:23:21] Iggy Drougge skriver: Bra idé.
[2005-12-04 20:23:45] Iggy Drougge skriver: Jag tror just att vi designade ett bättre spel än det om Journey.

FILMRECENSION - Super Mario Långfilm

Super Mario Långfilm
Regisserad och skriven av simonize och Woodgrove
Sverige; 2005
6 minuter





Laddas ned gratis och lagligt (om man frånser från att dom garanterat inte har några rättigheter till musiken eller originalbilderna) från
Mongo från yttre rymden & hans fiender

Super Mario Långben har varit i ropet i flera år nu, sedan den första kortfilmen, Super Mario Långben Blir Ännu Fulare släpptes ut på Internet i augusti 2000. Sedan dess har duon simonize och Woodgrove, och emellanåt bara Woodgrove, sammanlagt skrivit, regisserat och producerat inte mindre än 23 kortfilmer och fyra julspecialer baserade på samma koncept - inscannade Disneyserier med omskrivna pratbubblor upplästa av Apples röstprogram Speech. Filmerna har gjort sig kända långt utanför de datorfanatikerkretsar där de först lanserades genom sin medvetet meningslösa dialog och poänglösa skämt.

Så hur gör sig nu Super Mario Långben i "lång" filmversion? Till att börja med ska nu sägas att filmen inte är lång i tid räknat, eftertexterna rullar efter drygt sex minuter. Med tanke på att de flesta av de tidigare filmerna klockar runt en minut är det ändå en högre än normal procentuell ökning för att göra en långfilm av en serie kortavsnitt. Det har skett åtskilliga gånger i filmhistorien, med blandat resultat.

Ingen av simonize och Woodgroves filmer är känd för sin kristallklara handling, men i Super Mario Långfilm är detta mer uppenbart än någonsin. Replikerna är lösryckta, slumpartade och dialogen saknar i princip all form av kontinuitet. Super Mario Långben förefaller ha tagit mer utav rollen som Bill Griffiths Zippy the Pinhead och har en av filmhistoriens minst förutsägbara talroller. Myspersson, hans ständige följeslagare, balanserar denna kaotiska huvudperson med att mer ha rollen av en person som kommenterar och reflekterar över det titelkaraktären uttrycker. Självfallet är inte heller hans repliker logiska, men i kontrast mot Super Mario Långben upplevs han som den normaliserande faktorn i filmen.

Serien som utgör bildmaterialet är en yngre historia än många av de tidigare kortfilmernas bakgrundsmateriel. Med det urval av rutor skaparna har kunnat få från denna serie visar detta dock sig vara ett utomordentligt val. Disneys välkände Långben upplevs redan som en obalanserad figur i originalsammanhang, och när man tar bort hans repliker och berövar honom den textuella förklaringen till hans minst sagt udda beteende har han redan utan Speech och den säregna postironiska dialog som kännetecknar SML-filmerna förvandlats till Super Mario Långben. Handlingen löper kors och tvärs, för Myspersson och Super Mario Långben från ett butikssnatteri till en konfrontation med en hundliknande häst, och vår ytterst förvirrande protagonist hamnar till sist på en scen under ett knarkmöte. Helt i enlighet med vad vi lärt oss att man kan förvänta sig av en SML-film.

En unik aspekt av Super Mario Långfilm gentemot kortfilmerna är det stora antalet bikaraktärer. De har oftast inte särskilt många repliker, men faktum är att Super Mario Långfilm innehåller SML-historiens första masscen, och genomför detta med den egenartade medvetna meningslöshet som alltid kännetecknat simonize och Woodgroves filmer. Musiken utgörs i traditionell anda av instrumentala versioner av Peter, Paul & Marys Puff, the Magic Dragon, men då filmen som sagt tar slut efter endast sex minuter hinner man inte tröttna. Inte heller hinner man tröttna på den meningslösa dialogen på sex minuter. Detta är sex minuter koncentrat av den kultur av unga människor uppvuxna under nittiotalet, människor som innerst inne vet att humor inte är lika med det man skrattar åt, och att knark, världskrig och våld egentligen inte är roligt, men som högaktningsfullt struntar i det. Och fortsätter att skapa .mpeg-artefakter tillägnade den ständigt uppkopplade skara som sedan länge passerat det stadium där det fanns en gräns mellan tillåtet och otillåtet, roligt och inte roligt, menigsfullt och meningslöst.

Därför är det värt att offra sex minuter av sitt liv på att se Super Mario Långfilm.

Wååh!!!

Jag går helt fredligt genom Irinaka. Jag stannar upp utanför Sunkus (det otrevliga Sunkuset) och går in för att kontrollera om det fortfarande är lika otrevligt som jag mindes det. Det är det. Jag köper en chokladkaka av märket Meiji, eftersom jag vill ha choklad, och går hastigt ut igen.

Utanför står en klunga skolflickor. Jag ställer mig vid papperskorgarna och försöker ta reda på vilken korg som är vilken, eftersom detta Sunkus sin tradition av otrevlighet trogen inte har några källsorteringsetiketter på korgarna. En mobiltelefon spelar en Final Fantasy-fanfar. Någon har fått ett mail. Flickan ifråga tar upp sin telefon ur fickan och trycker på någon knapp för att öppna meddelandet.
- Wååh!!! (Det går inte att återge detta ljud i skrift. Det finns överhuvudtaget ingenting som liknar "Wååh!!!" uttalat av en japansk ung kvinna.)
- Naani? undrar tre skolflickor i kör. De låter som animéfigurer.
- Titta, titta! säger skolflickan som fått mailet, och överräcker mobiltelefonen till en kamrat.
- Wååh!!!
Jag bestämmer mig för att det inte är någon annan heller som har lyckats källsortera rätt och slänger pappret i en av de två behållare jag inte tror är avsedd för PET-flaskor.
- Få se!
- Wååh!!!
Jag börjar traska hemåt. Kommer till gathörnet tio meter därifrån och blir stående vid rödljus medan trettiosex motorcyklar åker förbi. En annan klunga skolflickor, tydligen bekant med den första, närmar sig Sunkus.
- Titta här!
- Wååh!!!
Vad fan är det för någonting hon fått?!
- Får jag se?
- Här.
- Wååh!!!
Det blir grönt ljus och jag går utom hörhåll. Går in på Book Off. Dom har James Camerons Aliens för 500 yen. Handlar den. Går hem. Föredrar fortfarande åtta skolflickor mot ett enda Nani kore waaaa...!!!.

Hysteri

Så här lätt är det alltså att bli dömd i ett öppet samhälle varje gång det handlar om barn. Till all lycka frikändes männen och kvinnan till sist. Av rättssamhället Frankrike, vill säga. Frågan är nu om dom får tillbaka sina arbeten, eller vårdnaden om sina ungar.

I Sverige kan man få dryga böter om man pratar om sex med barn som har överbeskyddande föräldrar. Det är visserligen inte så överraskande som när man läser Susan Brownmiller och andra feministiska texter som F! och Gudrun Schyman i många år viftat med och får veta att i princip all penetrationssex är våldtäkt, fast mer eller mindre allvarligt. Och om man tänder på oral- eller analsex är man en redigt sjuk jävel som inte borde få gå mitt ibland oss. Oss? Eh, jag menar förstås "er". Det är alltid lika intressant att få reda på att man är en tvättäkta taliban. Var lade jag nu min kalasjnikov och mitt tomtkontrakt i Kandahar...

Det finns en mycket bra svensk bok om barns sexualitet, Barnens kärleksliv av Gertrude Aigner och Erik Centerwall (Liber, 1994; ISBN: 9163408724). Den har utgått ur de flesta handlares sortiment men finns på välsorterade bibliotek. Det är egentligen inte rätten som fällt domen i DI-målet som borde läsa den så mycket som föräldrarna som skärrat upp sina barn så till den milda grad att dom fick "hysteriska utbrott".

"Hysteriska utbrott", tillåt mig hånskratta. Hade jag fått hysteriska utbrott av sex när jag var liten hade mina föräldrar förlorat vårdnaden om mig innan jag gått ur lågstadiet. När jag satt uppe på kvällarna i förskoleåldern, de kvällar jag inte kunde sova, gick det filmer med sexscener i på teven. Jag minns en kvinna som blev ikastad i en pool. Mycket roligt, tyckte jag. När jag såg filmen med den scenen på senare år upptäckte jag att jag kände igen den, och följdaktligen måste sett sexscenen på hotellrummet en minut innan. Jag kommer tyvärr inte ihåg filmtiteln nu.

När jag var sex år hittade jag en porrtidning, som jag och en kamrat bläddrade i. Det var höst och alla var iklädda färgglada overaller. Det intryck jag fick var att dom måste frysa jättemycket. Det var först tio år senare när jag kom att tänka på hur synd jag hade tyckt om de nakna människorna som frös som jag kom på tanken att det förmodligen var en porrtidning.

Jag minns förresten med glädje precis den process som det innebär att rulla ut overallen med benen rakt ut på golvet, stoppa byxorna i strumporna för att dom inte ska glida upp (nej, inte av en viss annan anledning som jag faktiskt aldrig praktiserat. Jag lovar! Tyst!!), och när man sedan trätt benen i overallen reste man sig upp och strääääckte sig efter ärmarna som man trädde armarna i medan man höll i tröjan med händerna för att den inte skulle kasa upp. Och så på med kängor eller gummistövlar och mössa. Sån där lila med innerludd och öronlappar och rem under hakan.

Att novellen, att döma av de urdrag jag fått läsa (länk från Tanja), verkar suga ganska hårt är en sak. Men det är inte straffbart att skriva dåliga texter. Så, en person läser en dålig novell för ett gäng barn, som enligt vittnen (barn och vuxna) inte var speciellt intresserade. Några föräldrar blir hysteriska och skärrar upp barnen. Media blåser upp det hela till löjliga proportioner. Vad är den lämpliga följden?
Ett lågt betyg för studenten, såklart. Han har en dålig utgångspunkt när han tror att barn reagerar på samma slags pornografi som han själv i egenskap av postpubertal gör. Om det låga betyget gör att han inte klarar kursen, att han inte klarar kursen gör att han inte tar tillräckligt många poäng och att han inte tar tillräckligt många poäng gör att han hamnar i klammeri med Centrala Studiemedelsnämnden, först då blir det hela till en ekonomisk påföljd.

Men nu när han ändå dömts till böter anser jag absolut att denna summa bör användas till att köpa in ett varsitt restexemplar av Barnens kärleksliv till de sexualmoralistiska föräldrarna i fråga. De verkar inte vara så många, så 2500 kronor borde nog räcka.

Hitler

Titta, Hitler!
Iförd Beatles-peruk!


Idag när jag städade undan alla plastpåsar som jag hade nedanför fotänden av min säng hittade jag en grav från kriget. Det var en död mukade. Men inte vilken mukade som helst. Det var en lasermukade!
En lasermukade är en ruskig, giftig sak som är dryga två decimeter lång. "Laser" är av att den är färgad som en laserstråle, och springer spikrakt över golvet. Den har ett slags nervgift, som kan vara riktigt otrevligt om man får i sig det. Det råder lite delade meningar om exakt hur farligt det kan vara, men det verkar som att man kan dö om man blir biten riktigt illa. Vanligtvis får man bara otrevliga svullnader, dock. Den är ungefär tre gånger så giftig som en bålgeting. Dock är den enligt uppgift ofarlig i det kalla klimat som råder i mitt rum. Den orkar helt enkelt inte bitas, den ska egentligen ligga i dvala nu.

Till ofarligheterna tillhör givetvis även det faktum att den funna lasermukaden var död. Död och hoptorkad, och en aning ihoprullad. Den såg ut som en pinne. Jag bar ut den på balkongen och överlämnade den till sina nationsfränder, allt i enlighet med Genèvekonventionerna. En oberoende utredning om dödsfallet skall omedelbart sättas igång, så snart en kommission av oberoende observatörer har kunnat sammanställas. Kommissionen skall fastslå om den döda mukaden har utsatts för tortyr, eller om den blivit föremål för etisk... hrrm etnisk rensning.

Rum 27:s officiella ställning är att tortyr inte används i förhör av fångar, att samtliga krigets lagar följts och att Genèvekonventionerna ska vara applicerbara på alla krigsfångar, oavsett sida i konflikten.
Rum 27 passar dock på att påpeka att illegala kombatanter inte är krigsfångar i ordets egentliga mening, och alltså inte omfattas av Genèvekonventionerna. Rum 27 pålyser dock starkt att "tortyr" inte används i förhör av fångar.