En vänlig vecka

Jag har haft tio prov, tvingats hålla ett tvåminuters tal och skrivit en essä i japansk literaturvetenskap på engelska på 2129 ord den här veckan. Åtta av proven var ganska små, men fem av dom bakades bara för det ihop till ett monsterprov på massor av japansk grammatik, läsförståelse, klichékunskap (sådan är japanskan), kanji och snabbläsning. Ett av proven var ett s.k. "monsterprov" i översättning. Det tog 15 minuter att skriva. Ett av proven var i japansk historia och var ett riktigt monsterprov. Alla trodde att man hade hela den vanliga lektionstiden (14.40 - 16.55) på sig. Klockan 15.45 förklarade professor Szippl att det nu var en halvtimme kvar av provtiden. Panik utbröt. Jag skrev så snabbt att jag fortfarande mer än ett dygn senare har väldigt ont i höger hand.
Talet skrev jag medan personen före mig i tur höll sitt tal. Så mycket besvär var det med det.

Veckans utmaning var att skriva en essä på engelska. Att skriva en jämförande analys om Pygmalionkomplexet i två noveller av Nakajima Ton (även känd som Nakajima Atsushi) och en novell av Tanizaki Junichiro var inte särskilt svårt. Men nu var det så att uppsatsen skulle skrivas på engelska, och den hjälp jag hade med engelskan var Nordstedts lilla engelska ordbok och Lexins engelska lexikon, som båda visade sig vara mycket bristfälliga. Och ingen engelsk stavningskontroll på datorn, heller.

För övrigt har jag börjat odla skägg. Det kliar. Jag ska straffa skägget genom att raka av det när det vuxit ut så långt att man inte kan se gränsen mellan skägg och polisonger. Det känns väldigt tonåring att odla skägg, men det är väl en sån där sak som alla män måste göra någon gång i sitt liv. Nu har skägget blivit såpass mjukt att det i alla fall inte är direkt obekvämt att titta nedåt. Fast egentligen skulle man ju köra på en sån däringa D'Artagnan-mustasch. Dom är omänskligt populära bland japanska unga män av den där typen vars liv går ut på att möta polarna på snabbmatsställen nära tunnelbanestationer (så att dom kan ringa polarna och säga "Yo, vi sitter på McDonalds vid Ikeshita. Var är ni?") och låtsas att dom har flickvänner på gång. Det känns väldigt svenskt.

På TV på söndag går ett program om hällristningar i ett ställe i Sverige som heter "Taanumu" (ターヌム). Efter en stunds efterforskningar hittade jag information om Tanum, som tydligen är ett svenskt världsarv jag missat. Eller snarare, jag kände ju till de där hällristningarna i Bohuslän, något kommer man ju ihåg från sin lågstadietid; men att orten hette Tanum hade jag ingen som helst aning om. Ironiskt att man ska åka så långt som till Japan för att få reda på sånt.

Men via Skype kan man prata med Tanja lika enkelt som det var att ringa mellan Uppsala och Stockholm. När man går genom den jättelika gallerian Banshoji-dori hör man någon dum utländsk turist drämma foten i ett ställ och utbrista i ett Helvetes kukjävelshelvete!. Och när man går in på Book-Off och hör Daddy Yankee hojta Zumbale mambo pa' que mi gata prenda los motores! känns plötsligt inte Sverige så långt borta.