Svithiod 2 - Fujigaoka
Idag har jag varit i förorten. För att komma till förorten åker man med tunnelbanelinjen tills den tar slut. Idag åktes det till Fujigaoka, ändhållplats på Higashiyama-sen.
När man närmar sig Fujigaoka börjar tunnelbanan att bete sig märkbart svenskt. För det första åker den ut ur sin tunnel. För det andra börjar den låta mycket mer, ungefär som en svensk pendeltågsvagn. Man åker inte lika högt upp ovanför marken som när man åker med JR:s pendeltågslinjer, utan får nöja sig med en höjd över marken och en spårlayout precis som den efter SL:s gröna linje mot Hagsätra.
Till sist kommer man till Fujigaoka. Det ser exakt ut som i Stockholm.
Det är så Stockholmslikt att man måste stanna och gnugga sig i ögonen. Man ser bara ett (1) "höghus", med 6 våningar. Man ser inga kraftledningar i luften. Butikernas skyltar har pizzeriatypsnitt. Dock säljer inte butikerna pizza, det finns ju gränser. Dom säljer dock riktigt god glass. (Från söder om Nyköping, ja jag vet.) Sen upptäcker man att människorna på det stockholmska torget inte är araber från hooden, utan japanska lägre medelklassmänniskor på väg till och från sina villor. Arbetarklassen bor inte i förorterna. De bor i förorternas förorter.
Det som främst avslöjar att man inte är i en anonym Stockhomsförort är den enorma fascination för ens svenskhet man bemöts med. Visserligen var det rätt exotiskt att vara en av två helsvenskar på tjugotvå elever på lågstadiet i Uppsala, men ut till Fujigaoka verkar det komma en handfull europeer sammanlagt utslaget på ett kalenderår. Och ingen vet var "Yooroppa" ligger. Till slut har biträdet i butiken fått sin nyfikenhet någotsånär stillad genom att fått lära sig att säga "HHhej!" och han verkar ha fått för sig (efter en god stunds förklaring) att man pratar sverigeska i Sverige som inte ligger i Nya Zeeland och inte är en del av Spanien som Europa ligger i, och där det finns länder som talar samma språk som Nya Zeeland som inte ligger i Sverige. Men han verkar nöjd, så det får väl vara på det viset.
Dagens Nobelprissnack.
När man närmar sig Fujigaoka börjar tunnelbanan att bete sig märkbart svenskt. För det första åker den ut ur sin tunnel. För det andra börjar den låta mycket mer, ungefär som en svensk pendeltågsvagn. Man åker inte lika högt upp ovanför marken som när man åker med JR:s pendeltågslinjer, utan får nöja sig med en höjd över marken och en spårlayout precis som den efter SL:s gröna linje mot Hagsätra.
Till sist kommer man till Fujigaoka. Det ser exakt ut som i Stockholm.
Det är så Stockholmslikt att man måste stanna och gnugga sig i ögonen. Man ser bara ett (1) "höghus", med 6 våningar. Man ser inga kraftledningar i luften. Butikernas skyltar har pizzeriatypsnitt. Dock säljer inte butikerna pizza, det finns ju gränser. Dom säljer dock riktigt god glass. (Från söder om Nyköping, ja jag vet.) Sen upptäcker man att människorna på det stockholmska torget inte är araber från hooden, utan japanska lägre medelklassmänniskor på väg till och från sina villor. Arbetarklassen bor inte i förorterna. De bor i förorternas förorter.
Det som främst avslöjar att man inte är i en anonym Stockhomsförort är den enorma fascination för ens svenskhet man bemöts med. Visserligen var det rätt exotiskt att vara en av två helsvenskar på tjugotvå elever på lågstadiet i Uppsala, men ut till Fujigaoka verkar det komma en handfull europeer sammanlagt utslaget på ett kalenderår. Och ingen vet var "Yooroppa" ligger. Till slut har biträdet i butiken fått sin nyfikenhet någotsånär stillad genom att fått lära sig att säga "HHhej!" och han verkar ha fått för sig (efter en god stunds förklaring) att man pratar sverigeska i Sverige som inte ligger i Nya Zeeland och inte är en del av Spanien som Europa ligger i, och där det finns länder som talar samma språk som Nya Zeeland som inte ligger i Sverige. Men han verkar nöjd, så det får väl vara på det viset.
Dagens Nobelprissnack.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home