Sa-sa-sa-sakae *scratch, scratch*
Jag går genom Sakae. Sakae byggs upp av två parallellgator, Hisaya-odori och väster om den Ozu-dori, som tror att dom kan bräcka Unter den Linden genom strength through numbers.
Dom misslyckas.
Det finns en scen i den mycket underliga parken omedelbart öster om Hisaya Odori. Det ska tydligen bli någon form av uppträdande på scenen så jag går dit. Det duggregnar och den mycket glesa folkmassan har färggranna paraplyer och kläder för över tusen kronor plagget på sig. Jag känner mig som katten bland hermelinerna som gaikokujin bland gotiska lolitor, hippa HMV-grabbar och trendiga ganguro med pojkvänner. Ett tråkigt garageband spelar på scenen. Jag står längst bak och känner mig trött, jag kommer direkt från Mandarake och har hela ryggsäcken full av Hikari no densetsu. Garagebandet ser ut som Nirvana gör i serien om Kurt Cobain och låter som X (senare X-Japan) gjorde 1980.
Bandet går av scenen, och upp kommer två glada "unga" män som tydligen ska föreställa någon slags ansvariga för evenemanget. Dom får mig osökt att tänka på Perikles och Arkimedes. Publiken börjar droppa av, men ersätts av ett mindre antal ungdomar med bak-och-framvända basebollkepsar och pösiga mjukisbyxor. Inte en enda av dom bär på ett paraply. "Konferenciererna" försöker leka Lasse Berghagen och låtsas entusiastiskt presentera ett "lovande kollektiv av den nya, undergroundiga hip-hopen". Jag gnäller under mitt paraply och vill gå därifrån, men jag har just satt ifrån mig min tunga ryggsäck och behöver lite tid att samla kraft för att axla den på nytt. Konferenciererna låter skitnödigt hurtiga, precis som Jan-Åke Hillerud på Barnens lördag på Konserthuset i Stockholm: "Ååå så klämmer vi i allihopa nu med lite BATTLE RAP!!"
"WII DEDIKEITO SHIZU SONG TO JURASSIC FAIBU!!" ryter ledaren för det munkjackeklädda gänget och helvetet brakar lös. Det låter som om Ayo gjort en cover på Shakkazombie. Jag ska inte ens behöva tillägga att det suger.
Efter en enda låt beslutar jag mig för att den tunga ryggsäcken är bättre börda än japaner som önskar att dom var white trash i USA så att dom kunnat bli PRECIS SOM EL-P!!! VÄRSTA AVANT-GARDE!!! TEH REVOLUTION!!!, så jag går. Etnokomplexet i parken är till och med så illa att molnen gråter, och ett ösregn dränker Sakae. Jag åker hem via Hard-Off och köper Nadesico på laserdisk. Nollställer hjärnan med Laleh och Hokuto no Ken, och längtar efter en värld där hip-hop byggs av texter och produktion, och inte av att man har samma utrustning som Neptunes och samma mössa som 50 cent.
Dom misslyckas.
Det finns en scen i den mycket underliga parken omedelbart öster om Hisaya Odori. Det ska tydligen bli någon form av uppträdande på scenen så jag går dit. Det duggregnar och den mycket glesa folkmassan har färggranna paraplyer och kläder för över tusen kronor plagget på sig. Jag känner mig som katten bland hermelinerna som gaikokujin bland gotiska lolitor, hippa HMV-grabbar och trendiga ganguro med pojkvänner. Ett tråkigt garageband spelar på scenen. Jag står längst bak och känner mig trött, jag kommer direkt från Mandarake och har hela ryggsäcken full av Hikari no densetsu. Garagebandet ser ut som Nirvana gör i serien om Kurt Cobain och låter som X (senare X-Japan) gjorde 1980.
Bandet går av scenen, och upp kommer två glada "unga" män som tydligen ska föreställa någon slags ansvariga för evenemanget. Dom får mig osökt att tänka på Perikles och Arkimedes. Publiken börjar droppa av, men ersätts av ett mindre antal ungdomar med bak-och-framvända basebollkepsar och pösiga mjukisbyxor. Inte en enda av dom bär på ett paraply. "Konferenciererna" försöker leka Lasse Berghagen och låtsas entusiastiskt presentera ett "lovande kollektiv av den nya, undergroundiga hip-hopen". Jag gnäller under mitt paraply och vill gå därifrån, men jag har just satt ifrån mig min tunga ryggsäck och behöver lite tid att samla kraft för att axla den på nytt. Konferenciererna låter skitnödigt hurtiga, precis som Jan-Åke Hillerud på Barnens lördag på Konserthuset i Stockholm: "Ååå så klämmer vi i allihopa nu med lite BATTLE RAP!!"
"WII DEDIKEITO SHIZU SONG TO JURASSIC FAIBU!!" ryter ledaren för det munkjackeklädda gänget och helvetet brakar lös. Det låter som om Ayo gjort en cover på Shakkazombie. Jag ska inte ens behöva tillägga att det suger.
Efter en enda låt beslutar jag mig för att den tunga ryggsäcken är bättre börda än japaner som önskar att dom var white trash i USA så att dom kunnat bli PRECIS SOM EL-P!!! VÄRSTA AVANT-GARDE!!! TEH REVOLUTION!!!, så jag går. Etnokomplexet i parken är till och med så illa att molnen gråter, och ett ösregn dränker Sakae. Jag åker hem via Hard-Off och köper Nadesico på laserdisk. Nollställer hjärnan med Laleh och Hokuto no Ken, och längtar efter en värld där hip-hop byggs av texter och produktion, och inte av att man har samma utrustning som Neptunes och samma mössa som 50 cent.
posted by Fredrik Stangel at 2:53 em
5 Comments:
Hikari no densetsu, är det mangan då? Den är jävligt fint tecknad!
Jorå, det är mangan. Fin som snus.
längtar efter en värld där hip-hop byggs av texter och produktion, och inte av att man har samma utrustning som Neptunes och samma mössa som 50 cent.
Det gör ju de där El-P-killarna också ju!
Det går att diskutera skitmycket om det där med om hiphoppens budskap är förvanskat, om det är Fiddys fel alltihop, om det borde vara som förr i tiden (hela den tanken har ju gjort Missy Elliots tre senaste skivor till hennes sämre). Men jag har egentligen ingenting med det där att göra. Jag har aldrig gillat hiphop för "förr i tiden", jag har aldrig gillat det för annat än att det är den bästa och roligaste popen som görs i USA. Man får också vara försiktig med alla de där "det var bättre förr"-grejerna så man att inte blir tråkigt dumkonservativ. Om man ska vara ärlig leder ju oftast de där tankarna om en värld där hip-hop byggs av texter och produktion, och inte av att man har samma utrustning som Neptunes och samma mössa som 50 cent mest till någonting som låter som typ ett tråkigt Beastie Boys.
Så själv nöjer mig med att lyssna på Dipset och drömma om rosa kepsar och skitstora T-shirts (verkligen xxxxxl) med Rosa Panthern på. Det är ju det pop ska handla om. Spela gärna nåt beat från "medveten hiphop som bygger på produktion och texter" som är bättre än David Banners Play eller Stunt 101 med G-Unit. Eller någon rappare som stakar sig fram på samma sätt som Juelz Santana.
Fast jo, jag måste nog erkänna att jag också kan sakna ett socialt engegemang ibland. Det borde ju finnas med tanke på att alla rappare faktiskt kommer ifrån ghettot. Men iofs så finns ju alltid 2pac eller Dead Prez, de skivorna försvinner ju inte för att Juelz skriker "move that behind like clockwork!" på radion hela tiden. Och den där Kanye-grejen med "George Bush doesn't care about black people" och Puffys "Vote or die"-kampanj förra året visar ju att även de mest kommersiella rapparna kan vara politiska utan att det spelgar sig någonting i deras musik .
Jag bad nu iofs inte om att dom skulle vara politiska, utan bara om att dom skulle bygga låtar runt något annat än "Wööö, lower your pants just a little bit, gonna get it poppin', bryna nuppa fjässa spånken"-stuket. Säga vad man vill om El-Ps mössa, men nog fan rappar han med bättre skrivna texter och bättre flyt än de flesta andra i branchen.
Och inte fasen var det bättre förr. Det har väl aldrig förr funnits en tid då en helt okänd MC kan resa sig upp på en klubb i Shinjuku och med som enda förklaring att han minsann battlat med DJ Krunch kan äntra scenen och rappa "Dare da?! dare da?! dare da?!" med en full gök på turntables som enda backup.
(Läste om händelsen i Music Life som är Japslands största musiktidning, och dessutom är obehagligt lik Nöjesguiden.)
varför skrek konferenciern jurassic 5?
El-p ruuuleeezzuäää
Skicka en kommentar
<< Home