Utländsk glass, från söder om Nyköping
När jag gått ned för fyra trappor kommer jag äntligen till spärrarna. Jag tar fram mitt Yurikakort, och automaten signalerar att jag har 20 yen kvar att åka tunnelbana för. Det räcker ju inte ens en meter, så jag vänder på klacken och går till biljettautomaterna. Yurikakort säljs bara på de största stationerna, typ Sakae och Nagoya, så jag blir tvungen att köpa en vanlig biljett.
Min biljett kommer att kosta 230 yen. Jag har säkert hundra yen i en- och femyenare, men nu hör det till saken att inga automater accepterar dessa ynkliga mynt. Jag öppnar sedelfacket, och där finns 20.000 yen. I två 10.000-yenssedlar. Nu hör det till saken att biljettautomaten inte accepterar sedlar värda mer än 1000 yen. Jag tittar mig omkring för att se om det inte möjligen finns någon automat att köpa något litet i för att få växel. Det finns naturligtvis inte mindre än tre dryckesautomater inom synhåll. Nu hör till saken att dryckesautomater inte accepterar sedlar värda mer än 1000 yen. Dom tar naturligtvis förresten inte heller en- eller femyenare...
Jag tvingar mig uppför de fyra trapporna igen och hittar en convenience store. Det finns inte riktigt lika många 24/7-öppna convies som det finns jidohanbaiki, men antalet ligger nog någonstans runt 1 mot 6. Och det finns automater överallt. Från den dator jag sitter vid ser jag två. Rakt under mig finns en convenience store. Jag går in och köper första bästa glass. Den kostar 163 yen, jag betalar med en 10.000-yenssedel och får massor av växel i automatvänliga valörer, och sju enyenare. Jag morrar lite innan jag går tillbaka ned för de fyra trapporna och köper en biljett till var det nu var jag var på väg. Glassen smakar kylskåp.
Det skulle egentligen vara en punchline någonstans här, men den har dränkts i aluminiummynt värda 7 öre stycket.
Min biljett kommer att kosta 230 yen. Jag har säkert hundra yen i en- och femyenare, men nu hör det till saken att inga automater accepterar dessa ynkliga mynt. Jag öppnar sedelfacket, och där finns 20.000 yen. I två 10.000-yenssedlar. Nu hör det till saken att biljettautomaten inte accepterar sedlar värda mer än 1000 yen. Jag tittar mig omkring för att se om det inte möjligen finns någon automat att köpa något litet i för att få växel. Det finns naturligtvis inte mindre än tre dryckesautomater inom synhåll. Nu hör till saken att dryckesautomater inte accepterar sedlar värda mer än 1000 yen. Dom tar naturligtvis förresten inte heller en- eller femyenare...
Jag tvingar mig uppför de fyra trapporna igen och hittar en convenience store. Det finns inte riktigt lika många 24/7-öppna convies som det finns jidohanbaiki, men antalet ligger nog någonstans runt 1 mot 6. Och det finns automater överallt. Från den dator jag sitter vid ser jag två. Rakt under mig finns en convenience store. Jag går in och köper första bästa glass. Den kostar 163 yen, jag betalar med en 10.000-yenssedel och får massor av växel i automatvänliga valörer, och sju enyenare. Jag morrar lite innan jag går tillbaka ned för de fyra trapporna och köper en biljett till var det nu var jag var på väg. Glassen smakar kylskåp.
Det skulle egentligen vara en punchline någonstans här, men den har dränkts i aluminiummynt värda 7 öre stycket.
posted by Fredrik Stangel at 10:07 fm
3 Comments:
aluminium-mynten är värst! :D
har du hittat en bra plånbok där eller använder du din svenska? jag klarade mig med min svenska under min månad där borta men det var ofta som myntfacket var fyllt till bristningsgränsen. och det blev ju inte bättre av att jag betalade för tunnelbanan med mynt varje gång :P
Näh, jag använder min svenska Pharmacia-plånka. Den har rätt stort myntfack så det är rätt okej. Dessutom plockar jag ur enyenarna efter hand, eftersom det otrevliga Sunkus:et i Irinaka runt den tjugonde december ska straffas med ettusen små aluminiumpolletter.
Jag brukade tömma fickan på enyennare ner i en byrålåda varje dag när jag kom hem.
Skicka en kommentar
<< Home