Kvarlevor från ett analogt samhälle

Jag gick till banken. På banken fick jag som väntat fylla i en massa papper, och för första gången aktivt använda min hanko. Jag gjorde någon ansats att försöka få det att kännas stort och viktigt och ett steg mot att bli vän med det japanska samhället, men känslorna dränktes i någonting mycket större och vackrare:

Jag fick en bankbok.

Men hallå eller? Fattar ni inte storheten i detta?!

Jag har inte haft en bankbok på flera år, inte sedan jag skaffade mig internetbank via Nordea. Den här bankboken är inte lika fin som min gamla Nordbanken-bok, som var liten och blå med tunna sidor av ett pappersslag jag aldrig stött på någon annan stans, och mördades medelst perforering i form av en mängd stjärnformade hål när jag avslutade den. Min UFJ-bankbok är röd och har texten STANGEL LARS FREDRIK 様 ("sama") på framsidan, och om man öppnar den på sidan ett står det samma text med katakana. Jag blir kallad för "sama"! Och då blir man glad.

Bankboken i sig är bara skön för att det är en bankbok. Den har tjocka, trevliga sidor och analoga stämplar. Ingen dator har varit i närheten av min fina bankbok. Och på första raden av kassatabellerna står mitt fullständiga saldo: 1 yen. Men det är min bankbok, och den är precis lika trevlig att titta på som mitt gamla Nordbankenhäfte.