Två typer av ondska

Jag går på kabuki. Föreställningen hålls på teatern Misonoza i Fushimi i Sakae. När jag kommer dit har just den tidiga eftermiddagsföreställningen tagit slut och jag trycker mig mot en vägg och väntar på att floden av parkettpublik ska avstanna. Parkettpubliken består uteslutande av personer över sextio med en årsinkomst på över motsvarande 640.000 SEK. Omkring nittio procent är kvinnor. Hälften av kvinnorna bär wafuku. En del stannar och pratar med Watanabe Hisao, föreståndaren för teatern. Watanabe talar extremt formell japanska och mycket underlig engelska. Han är även den som har försett kvällens föreställning signerad Kawatake Mokuami år 1862 under de sista åren av Tokugawashogunatet, Shiranami gonin otoko (白波五人男 "Fem ohederliga män") med den engelska undertiteln Evile Flowers from the Underworld.

Tredje raden brukar vara både den bästa och billigaste positionen för teater. Så även på Misonoza. Trots att biljetten till viss del sponsras av Nanzan blir det inte gratis. Det kostar 4000 yen (270 SEK). Därför blir jag lite förvånad när ett par studenter bakom mig på högljudd engelska börjar prata om hur tråååkigt det är med kabuki. Samtalet pågår tills namnutroparna (som från teaterns bakre rader proklamerar skådespelarnas namn vare gång dom entrar alternativt lämnar scenen, eller levererar en längre monolog, slagkraftig oneliner eller krumbukt av sedvanlig kabukinatur) tillkännagivit att Nakamura ya! (för den världsberömde Nakamura Kanzaburo). Då somnar amerikanerna. Varför betalade ni då 4000 yen!? Och GE FAN I ATT SNARKA!

Kabuki spelas uteslutande av män. Ironiskt nog grundades konstformen av en kvinna, Okuni - en tempelprästinna och förmodligen hora. Efter ett tjugotal år av denna säregna blandning av sång, dans och teater började teatrarna inse att man lockade med publik om man lade till ett par ordentliga sexscener i föreställningarna. Nästa teater kontrade med att inte bara lägga till riktigt saftiga knull på scen, de erbjöd också en speciell form av vad vi numera kallar backstagepass. När konkurrensen om de populäraste skådespelerskorna blev för hård tog de mest aktiva besökarna för vana att medföra massor av vapen till föreställningarna. Till slut fick det paranoida Tokugawashogunatet för sig att detta förmodligen skulle leda till svårt gatuvåld och oroligheter, och försökte förbjuda kabuki. Detta var givetvis omöjligt, eftersom det var så populärt, mycket populärare än shogunatet. Så istället förbjöd man bara kvinnor att skådespela i kabuki. Kabukibranschen togs då över av bögporrindustrien, som gjorde den lite mer rumsren för att inte riskera polisen på sig. Eftersom Japan är ett så konservativt land har inte branschen upptäckt Meijirestaurationen år 1868 än. Det var ju bara 140 år sedan det hände.

Kvällens föreställning innehåller även ett av litteraturhistoriens största ugel: Benzen Kozo Kikunosuke (spelad av tidigare nämnde Nakamura Kanzaburo), den bildsköne banditen som i första akten smickrar in sig hos den sköna Senju Hime för att stjäla hennes guldskrin (representeras i föreställningen av en runt, rött knyte som ser ut lite grand som en julost). När prinsessan inser att hon blivit lurad slungar hon sig ut för ett stup vid en shintohelgedom på berget Mikoshi Ga Take. Benzen står och bollar skrinet i handen, så förvånad att han överger kabukins "stränga" 7-5-7-5-morarytm och den extrema formalitetsnivån han hittills hållit, för att vända sig mot publiken och förmanande säga Ozoroshii koto da!, varpå han i nästa akt klär ut sig till naiv adelsdam för att smäda en kimonohandlares sortiment och stjäla dagskassan. Se och lär, Shaw.