Greg

Jag vaknar av att någon för full hals skrålar YEAH YEAH OOOH YEAH!!! utanför min dörr. Klockan är halv tre.

Greg.

Greg är en av amerikanerna på studentboendet. Greg är en legend. Greg uttalar all japanska som Tarantal wa Japan no anime to kappamaki ga DAISUKI desu!. Greg somnade i duschen och missade placeringstestet första dagen. Greg gick vilse på Yagoto Nissekis tunnelbanestation. (Den är ungefär lika stor som Universitetets i Stockholm.) Greg lekte med sin armbandsklocka och ställde tillbaka den tre timmar, varpå han kom tre och en halv timme försent istället för sin sedvanliga halvtimme. Greg skypeade på ett oskyddat trådlöst nätverk på sin iBook i ösregn, varpå hans Mac började bete sig underligt. Greg låter sin tvätt ligga kvar i maskinen och samla grönmögel i flera dagar efter att han tvättat. (Ända tills någon annan behöver maskinen och river ut hans saker och slänger dom på golvet.) Greg sjunger högljutt i korridoren mitt i natten.

Men precis när jag tänker gå ut och döda Greg, kommer jag på att jag glömt att borsta tänderna på kvällen. Så jag går upp och gör det, och konstaterar att Greg för första gången gjort någon nytta i alla fall.

Vad gjorde DU för 60 timmar sedan?

Klockan halv åtta tröttnade jag på japanen i båset bakom mig på mangakissat Rakuda (= kamel) och går ut och funderar på vad jag ska göra i dryga två timmar innan Akihabara vaknar. Jag äter frukost i en halvtimme på närmaste biljetthak; alltså ett sånt där ställe där man betalar i en automat, får en biljett och sedan mat på anonymt och automatiskt japanskt manér.

Runt klockan åtta sätter jag mig på Yamanote. Jag tänker ursprungligen åka till Tokyo för att ta ut pengar, men så snart tåget satt sig i rullning upptäcker jag att jag naturligtvis åker åt fel håll. Jag gäspar. Jag är trött, för japanen bakom mig har hållit mig vaken hela natten åt att flåsa över kissporr och utbrista Sugee!! vid de bästa bitarna. Jag lurar till och missar naturligtvis Okachimachi och vaknar inte förräns i Ueno, stationen därpå. Rusningstid närmar sig och folk börjar kliva på. Jag orkar inte resa mig upp, utan lutar mig bekvämt tillbaka.

Jag vaknar i Akihabara. Igen. Jag vaknar med huvudet lutat mot axeln tillhörande en skolflicka som ser på mig med en underlig blick. Den medelålders japanen med ölmage som sitter på andra sidan henne har mycket roligt.
- Nemui kai?
- Som fan svarar jag, men det verkar som om budskapet går fram trots svenskan. Jag kliver av i Okachimachi och köper en Hokusaimodell föreställande någon figur från en av hans pornografiska bondageteckningar i en liten automat som man i Sverige köper fantomenringar i. Jag har slagit ihjäl en och en halv timme, och bestämmer mig för att promenera till Tokyo och köpa kaffe i varje automat där det är möjligt längs med vägen.

Översvall

Det kan uppriktigt sagt inte finnas något bättre sätt att fira sin tjugonde födelsedag på än att gå runt under ett genomskinligt paraply i ösregn i Shinjuku, äta Chicken McNuggets och önska att ens flickvän var med en just där och då. Jag kommer inte på något mer att tillägga.

Utländsk glass, från söder om Nyköping

När jag gått ned för fyra trappor kommer jag äntligen till spärrarna. Jag tar fram mitt Yurikakort, och automaten signalerar att jag har 20 yen kvar att åka tunnelbana för. Det räcker ju inte ens en meter, så jag vänder på klacken och går till biljettautomaterna. Yurikakort säljs bara på de största stationerna, typ Sakae och Nagoya, så jag blir tvungen att köpa en vanlig biljett.

Min biljett kommer att kosta 230 yen. Jag har säkert hundra yen i en- och femyenare, men nu hör det till saken att inga automater accepterar dessa ynkliga mynt. Jag öppnar sedelfacket, och där finns 20.000 yen. I två 10.000-yenssedlar. Nu hör det till saken att biljettautomaten inte accepterar sedlar värda mer än 1000 yen. Jag tittar mig omkring för att se om det inte möjligen finns någon automat att köpa något litet i för att få växel. Det finns naturligtvis inte mindre än tre dryckesautomater inom synhåll. Nu hör till saken att dryckesautomater inte accepterar sedlar värda mer än 1000 yen. Dom tar naturligtvis förresten inte heller en- eller femyenare...

Jag tvingar mig uppför de fyra trapporna igen och hittar en convenience store. Det finns inte riktigt lika många 24/7-öppna convies som det finns jidohanbaiki, men antalet ligger nog någonstans runt 1 mot 6. Och det finns automater överallt. Från den dator jag sitter vid ser jag två. Rakt under mig finns en convenience store. Jag går in och köper första bästa glass. Den kostar 163 yen, jag betalar med en 10.000-yenssedel och får massor av växel i automatvänliga valörer, och sju enyenare. Jag morrar lite innan jag går tillbaka ned för de fyra trapporna och köper en biljett till var det nu var jag var på väg. Glassen smakar kylskåp.

Det skulle egentligen vara en punchline någonstans här, men den har dränkts i aluminiummynt värda 7 öre stycket.

Svithiod

En japan: Var är du från, Sutangerusan?
Jag: Sueeden.
Japanen: Åh. Då måste du vara väldigt bra på skidor, alltså!

En amerikanska: Do you speak English... or are you from Europe...?
Jag: I'm from Europe. What's wrong with my English?
*amerikanskan ber om ursäkt i ett par minuter*
Amerikanskan: So you're from Europe? But... you're a native speaker?
Jag: Do I really sound like a native speaker of English?
*amerikanskan ber om ursäkt i ett par minuter*

En koreanska: Var är du från, Sutangerusan?
Jag: Sueeden.
Koreanskan: Eh?
Jag: Yooroppa.
Koreanskan: Yooroppa, dochira?
Jag: Su-ee-de-n!
Koreanskan: Ah! Toraansutoromersan, shitte imasu ka?
Jag: Tomas Tranströmer??!

Boris the spider

Jag vaknade i morse och hade en stor spindel på ansiktet. Jag satte mig upp, och den föll av. Den rusade med full fart rakt mot dörren och stannade där. När jag öppnade dörren ut mot korridoren försvann den ut med beundransvärd hastighet.

Övriga djur man ser här i trakten inkluderar duvor, exempelvis här bredvid mig i datorsalen har jag en under skrivbordet. Duvorna är väldigt dumdristiga, och sitter i små grupper på nedervåningen som om dom väntar på att det stängda McDonalds:et där ska öppna. Ibland får någon av dom ett ryck och dundrar rakt in i ett fönster och dör. De övriga duvorna pickar på den ett tag, som om dom ville säga In your face, mo'fo!

Cicadorna låter precis lika mycket som det låter påskinas i animé. Det är dessutom inte ett högfrekvent ljud, utan ett tinnitusframkallande pip inte helt olikt tågbromsljud. Fast konstant, överallt och allerstädesnärvarande. Och med lägre decibeltal. Det är för övrigt det enda ljud japanska väggar stänger ute.

Jag borde ju ta jobb på Animal Planet, som den där killen som roar sig med att klappa ormar på bakhuvudet. Kolla, han spottade gift på glasögonen. Jag håller dom mot kameran nu, ormen är lugn, jag håller handen fö-- Stilla! Så! Luugn och fin nu. Ser ni? Alldeles fullt av gift!

Fat ass american action

Jag gick omkring i Yagoto och hade tråkigt. Av en händelse råkade jag passera Book Off i Irinaka, och gick in. "Alltid hittar man väl något skoj." En halvtimme senare traskade jag ut med fem volymer Berserk och Independence Day på japansk DVD.

Efter att ha köpt Pocky For Men (vilket visar sig vara Pocky med 99% kakao i chokladtoppingen; borde alltså egentligen heta Pocky For Menstruating Women) på Lawson sätter jag mig alltså vid ТрансСибХор (min bärbara ACER, för er som inte vet) och trycker in filmen. Jag sätter ljudspåret på japanskt tal. Dolby Surround, förresten, men det låter som vanlig stereo i mina hörlurar.

Nåväl. För det första så är dubben faktiskt bra. För det andra så är filmen faktiskt spännande. Vilket jag inte mindes från sist jag såg den. Jag biter på naglarna och blir ledsen när presidentens fru dör. Och när dom spränger Moskva, fast det får man inte se. Min sinnesrörelse är inte på något sätt Roland Emmerichs förtjänst. Det enda filmen som film egentligen borde ge mig är ett torrt skratt när Will Smith säger Welcome to Earth! följt av Now that's what I call a close encounter! efter att ha spöat ned det kraschlandade rymdskeppets pilot. Eller en sedvanlig standardiserad Hollywoodhisnande känsla av att se New York sprängas i ett hav av Silicon Graphics.-lågor. Och kanske lite grann utav en undergångskänsla ljusår från Gunbusters.

Men varje gång man får se de lömska rymdskeppen sväva över Ryssland tänker jag "inte Ryssland, ge tusan i Ryssland", trots att jag inte är speciellt förtjust i Ryssland. Varje gång någon på något idiotiskt sätt riskerar livet, sitt eget såväl som andras, för att komma i kontakt med sin familj sitter jag och håller tummarna för dom, trots att jag egentligen inte bryr mig om karaktärerna. Och när Den Heroiska Och Ädelmodige Presidenten Av Amerikas Förenta Stater (tm) vet att det är sista gången han talar med sin hustru inser jag att det faktiskt är bra spelat; jag skulle känna sådär om...

Ja, och att det här egentligen inte handlar alls om Independence Day, eller om någon film alls, förstår ni nog. Men det är ju inte det som är huvudsaken, heller.

Budskap till världen

I (heart) BRAZILIAN signalerar en tioårig flicka med sin tröja; svart tryck på vitt, hjärtat är rosa. Här lägger vi ribban.

Minnie is Mickeys lover and this is common knowledge är den mest populära i fråga om Musse Pigg-tröjor. Tröjor med Musse Pigg-budskap verkar annars vara en modefluga här i landet. Budskapen är inte alltid helt tydliga - en bild på den pigge lille gnagaren akkompanjerad av texten CONVERTED får en osökt att undra vad som egentligen menas?

We are the 1% that don't fit in and is proud of it! känns väldigt postpunk, eller rättare sagt väldigt nittiotalsungdomar som inte har någonting konkret att göra uppror mot, men ändå vill vara rebeller. Lika så känns Wer not gonna take it! (sic!) buren av en yngling med regnbågsfärgad mohikanfrisyr endera som det rör sig om en person oförmögen att inse att det faktiskt är 2005, eller som om postironin nått Japan.

No please daddy no, sett på en flicka i de senare tonåren. Alla kommentarer överflödiga. Jeans med texten Spank here tryckt (i rött med cinnoberstrimmor) på baken är också väldigt komiska per automatik. Sen har vi en personlig favorit: This era we are living is a wonderful dream come true -- Mickey Mouse. Den heliumsniffande gnagaren slår tillbaka.

Fast bäst är nog ändå, tryckt i vitt på svart: FERRETS!!

Kvarlevor från ett analogt samhälle

Jag gick till banken. På banken fick jag som väntat fylla i en massa papper, och för första gången aktivt använda min hanko. Jag gjorde någon ansats att försöka få det att kännas stort och viktigt och ett steg mot att bli vän med det japanska samhället, men känslorna dränktes i någonting mycket större och vackrare:

Jag fick en bankbok.

Men hallå eller? Fattar ni inte storheten i detta?!

Jag har inte haft en bankbok på flera år, inte sedan jag skaffade mig internetbank via Nordea. Den här bankboken är inte lika fin som min gamla Nordbanken-bok, som var liten och blå med tunna sidor av ett pappersslag jag aldrig stött på någon annan stans, och mördades medelst perforering i form av en mängd stjärnformade hål när jag avslutade den. Min UFJ-bankbok är röd och har texten STANGEL LARS FREDRIK 様 ("sama") på framsidan, och om man öppnar den på sidan ett står det samma text med katakana. Jag blir kallad för "sama"! Och då blir man glad.

Bankboken i sig är bara skön för att det är en bankbok. Den har tjocka, trevliga sidor och analoga stämplar. Ingen dator har varit i närheten av min fina bankbok. Och på första raden av kassatabellerna står mitt fullständiga saldo: 1 yen. Men det är min bankbok, och den är precis lika trevlig att titta på som mitt gamla Nordbankenhäfte.

Kranvatten och skolflickor

Någon japan fick en dag den förskräckliga idéen att man kunde rena kranvattnet med klor. Detta har visserligen lett till att det japanska kranvattnet är fritt från farliga mikroorganismer, men får naturligtvis också följden att vattnet smakar klor. I kombination med tryckande septemberhetta (uppemot 35 grader Celsius) får detta badhusvatten Japan att påminna en smula om ett spa.

Folk som någon gång undervisats av Jonas Waldebäck torde veta hur farligt det är med spa.

Men tack vare den mycket japanska företeelsen "Jidohanbaiki" ("Självköpsautomater") kan man borsta tänderna i Evital, om det nu skulle vara det man vill spendera sina hundrayensmynt på. I dessa automater stoppar man helt enkelt i ett passande antal yen - i mynt (500, 100, 50 eller 10-yensmynt) eller sedlar (1000-yenssedlar) - trycker på en knapp; och ut kommer den vara man valt. Det finns automater överallt, och för en uppsjö av olika varor. På automater där t.ex. cigarretter säljs står en skylt, som ungefär översätts till "Fy skäms att köpa dessa varor om du inte är tjugo år!", men har man bara två hundrayenare är det bara för Taro, tio år, att köpa sig ett paket Peace.

Bland andra japanska klyschor som faktiskt existerar i verkligheten märks skolflickorna. Framåt eftermiddagen fylls tunnelbanevagnarna av sjömans... eh, flickekostymer; loose socks och scarfer och allt vad som ingår. Det ger extra otakupoäng att memorera vilka skolor uniformerna kommer ifrån. Och ja, dom är vansinnigt söta. Faktiskt. Överhuvudtaget är uniformer i Japan mycket trevliga att se på. Dom är även en enorm fetisch, framför allt skoluniformen. Porr i Japan säljs överallt, även om Book Off har sina pornografiska tankobon inplastade så att omslaget är det enda som syns. Det är dessutom förmodligen det enda land i världen där det är allmän praxis att mödrarna klär upp sina åttaåriga döttrar i supertighta hotpants. Efter ett ganska kort tag i Japan känner man hur landet kör med uttröttningsmetoden mot alla stackars unga män som har sina flickvänner närmre ettusen mil bort(Skolflicka! Skolflicka! Porr! Hotpants! Skolflicka! Porr!), och man börjar få tanken att det som man i Sverige skulle tycka var väldigt sexistiskt kanske inte är så illa ändå - folk verkar ju inte lida under systemet. Det är ju faktiskt ett väldigt trevligt land, på det hela taget. Man skulle ju banne mig flytta till Japan!

Så dricker man en klunk kranvatten och inser att, nej, det ska man nog inte göra.

Varför regnskogarna tar slut

Jag beger mig till distriktskontoret för att registrera mig som utlänning. Japanerna älskar att registrera folk. Inte för att dom tror att jag kommer att vara en farlig, utrikisk terrorist som ämnar utföra både ett och två självmordsdåd när jag nu ändå är i kamikazens ursprungsland, utan helt enkelt därför att dom är byråkratisadister.

Universitetslivet på Nanzan Daigaku verkar bestå i att fylla i papper. Det finns fina formulär för allt; formulär för att registrera sig på en kurs, formulär för att använda Internet på en dator (som använder Windows XP men ändå måste sparkas igång med bootdiskett), formulär för att byta kurser när man upptäcker att man redan läser allting som ingår i Japanese Writing II i kursen Intensive Japanese 400 (trots att detta inte stod i den nittio sidor tjocka foldern om kurserna, ty se - foldrar är inte japanerna så fästa vid), formulär för att få en nyckel till sitt lilla kyffe, formulär för att få Internet till sitt lilla kyffe, formulär för att få Internet på sin egen bärbara dator i en källarlokal som ser ut som om den vore hämtad ur Langs M, eller någon amerikansk gansterfilm från 30-talet...

Så efter min första lektion i Intermediate Translation (som jag tänkte läsa för att få Bonnier Carlsen att ens se åt min CV den här gången men som jag i fortsättningen kommer att läsa för att koreanskan bakom mig är en av de sötaste varelser jag någonsin sett) traskar jag ner till Irinaka (kanske en kilometer) och tar Tsurumai-linjen till någonting som heter Gokiso.

Gokiso består av ett större antal hus som verkar ha byggts med avsikten att dom fan ska bli högre och fetare än de omgivande byggnaderna. Tänk duploklossar i en legostad. Husen innehåller ingenting särskilt, utom stora, svindyra kontorsytor som distribueras av Vodafone, Sony eller någon inhemsk myndighet. De omgivande husen är inte särskilt höga; området runt själva Gokiso består av låga bostadshus som påminner om miljöerna i Jarinko Chie, så att få kontorshusen att se större och fetare än de omgivande byggnaderna borde inte vara så svårt, om det inte varit för att Gokiso ligger lite för nära Imaike, där alla hus är höga.

Första gången jag beger mig till distriktskontoret, Showa Kuyakusho, tar det en timme att ens hitta in. Det finns inga skyltar, utom en som leder genom en tätbefolkad cykelparkering, in i en tunnel och genom en ”här passar vi ditt husdjur medan du avnjuter en god dos japansk byråkrati” in till distriktskontoret. Sen letar man sig fram tills man hittar en skylt med texten ALIEN REGISTRATION och väntar tills dom förklarar att det är för mycket folk, deras stenåldersdatorer överlever inte att lägga in så mycket byråkrati på samma dag, och kom tillbaka på onsdag. Bye bye baby.

Nå, fy skam den som ger sig, så jag är alltså tillbaka redan på tisdagen. Jag hittar nu ingången direkt, och får inte helt överraskande fylla i fler papper. Därefter får jag skriva min namnteckning åtta gånger på lika många klisterlappar. Till sist får jag så fylla i lite fler papper. Jag råkar ett par gånger blanda ihop dagens datum med mitt födelsenummer, och får kommentarer från övriga CJS-studenter som "You ain't born in 2005, honey!". Bredvid mig står Aichi-kens enda norrman, och ser trött ut. Han har stått här i en timme redan, och har fortfarande papper att fylla i. För mig går det lite enklare, eftersom det tydligen finns vissa särskilda rutiner för utbytesstudenter vid Nanzan Daigaku. När jag äntligen verkar vara klar med allt pappersarbete kräver kontoret mig på 300 yen (21 SEK) för besväret. När jag betalat denna summa meddelas jag att jag ska bege mig till nästa disk för att fylla i lite mer papper. Därefter ska jag inom den närmaste tiden gå till ett UJS-bankkontor och fylla i lite mer papper, gå till CJS-kontoret och fylla i lite mer papper, och komma tillbaka till Showa Kuyakusho om en liten vecka för att fylla i lite mer papper. Jag släpps ut. En japansk salaryman står vid nedgången till tunnelbanan och röker och läser en tjock mangaveckotidning tryckt på återvinningspapper och jag inser att mina byråkratiska vedermödor snart kommer att förses med One Piece-tryck.