Natiodemus Rex

Nästa år ska Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) välja ny partiordförande. Min favoritkandidat kommer inte att bli vald, hon som jag hävdat att hon kommer att bli statsminister 2022: Jytte Guteland. Det säger en hel del om SAP av idag, att man måste rota sig ned till min egen generation för att hitta en politiker som känns som om hon skulle kunna rycka upp den åderförkalkade kolossen till socialdemokrati. (Min egen generation, en person som är sex år äldre än undertecknad måste väl kunna sägas tillhöra min egen generation...)

Jag har en del åsikter om Jytte Guteland... Men nu ska jag inte framföra dessa åsikter, utan berätta om en dröm om bland annat Jytte Guteland jag hade för ett par år sedan. Och det blir ingen pornografi i den här drömmen, fy skäms o.s.v. o.s.v. alla ni som tänkte på det. Det blir istället en god dos politiskt vetande om hur saker och ting ligger till.

Jag drömde att jag var pressekreterare åt Jytte Guteland, som uppbar positionen tillförordnad fascist av Solna. Drömmen utspelade sig därför till en början mycket duktigt i just Solna, närmare bestämt i Tomteboda postterminal (där jag utanför drömmen också på den tiden arbetade på ett företag i financial service-sektorn vid namn Aditro). Hur som haver, arbetet som pressekreterare åt tillförordnad fascist Guteland var mycket ansträngande, för det hade spritts ett rykte att Guteland i valet i själva verket hade röstat på det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex. Och detta hade föranlett stor uppståndelse och rigid uppmärksamhet från media, som i drömmen framträdde som en skränande hop med mikrofoner och rullbandspelare i axelremmar.

Pressad av en av de mest irriterande av dessa skräniga journalister (det var Anders Häger Jönsson, som jag känner i det verkliga livet, vilket jag inte gör Jytte Guteland) tvingades jag motvilligt att erkänna att det inte gick att utesluta att Guteland lagt sin röst på det förskräckligistiska Natiodemus Rex. Jag försvarade min arbetsgivare tillförordnad fascist Guteland med en fin liknelse: man måste medge att det är fysiskt möjligt för socialdemokratminister Göran Hägglund (drömmens Hägglund var något slags underlig syntes mellan de båda kristdemokratiska ledarna Alf Svensson och Göran Hägglund) att dra ned byxorna och göra den s.k. "helikoptern" i Riksdagens plenisal under pågående interpellationsdebatt - men det är ytterst osannolikt att någonting sådant skulle komma att ske, emedan det inte finns något som helst rationellt skäl för socialdemokratministern att bete sig på detta sätt. Analogt måste man medge att det är fysiskt möjligt för tillförordnad fascist Guteland att ta en valsedel för det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex och stoppa i valurnan - men det är absurt att antaga att det gått till på sådant sätt!

Jag minns inte riktigt bryggan över till drömmens nästa del, som bestod i att en bro skulle byggas mellan Solna och Norge. Och nu menar vi inte några metaforiska broar, som brukar baseras på handels- och kulturutbytesavtal och idel handskakningar och konferenser där folk dricker mycket kolsyrat vatten. Nej, vi avser en högst reell bro som skulle komma till med en mängd biavtal för att blidka alla externa finansiärer. Och jag placerades att överse ett av de viktigare sådana biprojekten - inklädandet av Kungsholmen i röd sammet. (Det sades "röd sammet" i drömmen, men jag minns den som snarare vinröd.)

Jag stod på Riddarholmen (egentligen nog Centralbron, men som jag minns vyn över Kungsholmen borde det snarare varit längst ut på norrdvästsidan av Riddarholmen) tillsammans med konung Carl XVI Gustav, som vid tillfället bar amirals uniform och gradbeteckningar. Vilket ju korresponderar med verkligheten, Hans Majestät är ju amiral. Vi var där för att beskåda inklädningsprojektet, vilket skedde med någon slags helikoptrar med såna där Skalman-kranar. (Skalman i Bamse har alltid kranar, käppar och pinnar med händer på, ett slags förlängda armar som pekar och greppar.) I alla fall passade jag på att vädra mitt missnöje inför Hans Majestät angående den brist på kunskap om historiska förhållanden som blottlagts i kontroversen kring tillförordnad fascist Gutelands hypotetiska sympatier för det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex.

Till exempel, hur många är det egentligen ens inom den förskräckligistiska rörelsen som känner till den verkliga konungen Natiodemus Rex, från vilken namnet på partiet är hämtat? Det är en skam, menade jag inför Hans Majestät, att så få känner till den nuvarande konungens store företrädare konung Natiodemus Rex, som ridande på en drake anförande våra stolta karoliner erövrat Kattland under den svunna stormaktstiden?

Nu är det i alla fall några som känner till konung Natiodemus Rex, så nu ger inte den store konungens namn längre 0 träffar på Google. Men rösta endast efter noggrann eftertanke på det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex. Det måste finnas en anledning till att blotta misstanken om en sådan röstning innebär en så stor uppståndelse och upprördhet.

Weinachtsoratorium

Det finns många "klassiska" (i meningen icke-individualiserad eller icke-inspelningsbaserad musik) stycken vilka det existerar flera godtagbara, eller rentav eminenta, inspelningar av. Men i vissa fall existerar det inspelningar som gör andra existerande inspelningar av samma stycke obsoleta, eller som i detta fall, i det närmaste onjutbara. Det finns fortfarande andra framföranden av Bachs juloratorium som går att lyssna på. Men det finns mig känt endast ett framförande som kan sägas vara fulländat: Teldecs inspelning från 1973 med Concentus Musicus Wien under ledning av Nikolaus Harnoncourt. (Tydligen finns den utgiven på CD också, 1992. Här ligger även en länk till en (laglig) nedladdningssida, men kvalitet på ljudformatet där har jag ingen information om.

Förresten irriterar mig etiketten "klassisk" musik så mycket att det förtjänar ett eget irriterat inlägg, nu när jag ändå håller på med surgubberierna. Vad då "klassisk musik"? De ännu mer inbitna surkartarna morrar ju exempelvis redan åt mig för att jag börjat författa något slags hyllning till en inspelning av Bach.
-Bach!? Nu börjas det igen med det här jämmerliga barock-dunkadunkat! Vad är det för fel på riktig, fritt flytande musik - Palestrina, Byrd, de Victoria, Soriano...
-Soriano!? Är du inte klok i huvudet? Såna där nymodigheter kanske passar åt illiterata spolingar, men för en uomo di lettere duger inte sånt där modernistiskt skorrande! Nej, här prioriteras skönhet framför monomant framåtrusande.
-Jaha, jaja, om man är så svagsint att man nynnar med till något så neandertalsmässigt som Allegris Miserere, så förstår jag ju givetvis att man inte kan gå en milimeter utanför den papistiska normen för hur musik låter.
-Din mamma brukar inte ha något mot Miserere, det är perfekt musik att ha i bakgrunden när man gör det man gör när man träffar din mamma!
&c &c &c...

Men i exempelvis Alltid på en söndag, Vassillis Bolonassos eminenta radioprogram, blandas friskt Soriano och Byrd med ännu äldre tongångar, kanske Dunstaple eller de Machaut. Ibland känner sig DJ Bolonassos lite extra vågad och drämmer till med något ultramodernt, typ någon tidig Haydn. Och varje program avslutas med just Bach.

Jaja, Bach var det ja.
Häromsistens, det var alltså en söndag eftersom Alltid på en söndag som namnet antyder för den läskunnige alltid sänds på söndagar (P2, söndagar 0904-1100, lyssna om ni är vakna) som Bolonassos sände första delen av någon nyare inspelning av Bachs Weinachtsoratorium. Första koralen gick alldeles för fort, men frånsett det kändes det ganska mycket som Bach. Men bara ganska mycket. Det är alltid något som inte riktigt stämmer.

Några dagar senare letade jag efter nämnda oratorium på Spotify. Det visade sig att det fanns flera inspelningar. Jaha, tänkte jag. Någon av dem borde väl vara tillräckligt duglig för att duga som ackompanjemang när jag jobbar.

Lyssningarna lät ungefär såhär:
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...

Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Meh.


Eftersom jularbete utan Bach är otänkbart i ett civiliserat hushåll (jaja, tyst med er) så hade jag inget annat val än att leta fram Teldecs inspelning. Tonarten sjönk nästan en ters relativt de inspelningar som fanns på Spotify. Detta är Bach, detta är musiken på instrument som såg ut som de gjorde när Bach komponerade sitt oratorium; detta är musik framförd på det sätt musik framfördes när Bach tonsatte. På nästan alla skivor med klassisk musik ser man på konvoluten bilder på dirigent och orkester, porträtt- eller gruppbilder på solisterna. På Teldecs inspelning finns på konvolutet (förutom en klassisk målning av något dubiös relevans) bilder av instrumenten. Fokus hos Teldec har legat på något helt annat än vad som varit fallet hos de flesta andras inspelningar. Det finns många bra inspelningar av Weinachtsoratorium, men det finns endast en som är bäst. Och när man har tillgång till "bäst", nöjer man sig inte med "bara bra".

Huddinge sjukhus

God fortsättning. Eller ond. Fortsättning, hur som helst. Minsta gemensamma nämnare.

På väg genom sjukhusgångarna till Apoteket (notera stor inledningsversal, signifierande Apoteket AB) inrymt i Huddinge sjukhus såg jag idag mitt framtida ideal. En kvinna i sjuttioårsåldern sittande i rullstol med en krycka i handen, kryckan på utsträckt arm riktad rakt fram som en lans. Avsikten är uppenbar: att visa riktningen för den hunsade kvinna i fyrtioårsåldern som ser till att rullstolen håller en någorlunda stabil kurs i den av krycklansen visade riktningen.

Rullstolsulanen är trotzdem inte nöjd:
-Skjut på lite, Elisabet (fingerat namn). Vi ska hinna fram till Apoteket innan trettondagen!
-Men snälla Matilda (fingerat namn), det är fullt av folk här, vi kan inte...
-Jag är inte snäll! Jag är en grinig kärring som vill att det ska gå undan någon gång här i livet!

Apoteket är (förutom det vanliga klientelet främst bestående av ålderspensionärer, sjukpensionärer och ensamma småbarnsföräldrar med tillhörande litet barn) fullt av sjuksystrar, undersköterskor och farmaceuter. Det är tydligen vanlig tid för lunchrast för något skift, och de nämnda yrkesgrupperna passar på att shoppa på mellandagsrean... Ironiskt nog har faktiskt Apoteket AB en mellandagsrea, men den är oacceptabelt snålt tilltagen och omfattar i princip endast ett specialerbjudande angående oparfymerad duschkräm från ACO (rekommenderas av Astma- och Allergiförbundet - ergo: bra produkt). Två flaskor för en. Den lunchshoppande sjukvårdspersonalen köper Cocilliana-Etyfin, handsprit, Citalopram, handsprit, Molypect, handsprit, Alvedon, handsprit och två flaskor oparfymerad duschkräm från ACO till priset för en. En av ålderspensionärerna klagar över att kvaliteten på gummiremmarna till Yngsjöbrodden har gått ned sedan det förra paret inhandlades.

När jag sitter och dricker kaffe i den större kafeterian utanför Apoteket dyker rullstolsulanen och hennes väpnare upp igen. "Matilda" radar förnöjt upp tabletter och kapslar av olika slag på brickan och sväljer dem ett efter ett med en klunk kaffe och en tugga punschrulle mellan varje. "Elisabet" sitter och skruvar på sig, mest påminnande om en tonåring i sällskap med mycket pinsam mamma. Kryckan hänger osäkrad (dubb ned) beredd för strid bakpå rullstolen. Jag äter upp min baguette och tänker att det i alla fall är tur för den fyrtioåriga tonåringen att hennes lansiär inte ordinerats suppositorier.

Vänster hand

Det här blir ett självrefererande inlägg. Det är dessutom skrivet enkom med vänster hand.

Och nu blir det genast ännu mer av metainlägg, för när jag nu skriver att det "dessutom [är] skrivet enkom med vänster hand" så är inlägget i själva verket alls inte skrivet överhuvudtaget, varken med hand eller fot, från den punkt där jag befinner mig i textkonstruktionen. Någonting man inte vanligtvis tänker på, men att skriva med vänsterhanden ger oanade möjligheter till eftertanke utöver det vanliga. Det låter ju säkert som att det borde vara bra och intellektuellt stimulerande. I själva verket är det ett sådant här halmstrå man greppar efter: det är helt enkelt ganska långtråkigt att skriva såhär långsamt, så man har inte något bra alternativ till att sitta och låtsasfilosofera medan inlägget långsamt knackas fram med vänsterkardan.

För att inte tala om hur mycket metabloggande eftertanke man kan ägna åt att fundera varför man, om man nu med stor möda och under nästan outhärdlig tristess författar ett blogginlägg med vänster och endast vänster hand, inte ägnar den mödan åt att åtminstone blogga om något intressant och relevant samhällsdebattämne? Ni vet, terroristen från Tranås, Julian Assange, datalagringsdirektivet, sexköpslagen... Å andra sidan är det överväldigande antalet tyckartexter i dessa ämnet också till outsägelighet intetsägande (hah, där fick jag allt till en fin formulering, va?), så då gör det varken till eller från att jag ägnar en text åt att beskriva vad nämnda text inte beskriver.

Men naturligtvis är jag fullt medveten om att i stort sett samtliga läsare av denna text kommer att ägna sina grubblerier angående inlägget ifråga åt en och endast en sak: vad har egentligen blivit av höger hand?

I själva verket har mänsklighetens samlade högerhänder, undertecknads inräknad, fått uppmärksamhet nog så det både räcker och blir över:

Terrordåd

Incidenten av den 11 december 2010 har nu, enligt Svenska dagbladet, fastslagits vara Sveriges första terrordåd (sic!)... Man tycker att en journalist borde veta bättre än att uttrycka sig på sådant sätt. Så de intill förväxling terrordåd liknande händelser som inträffat på svenskt territorium fram till i förrgår, var alltså inte terrordåd? Attacken mot Norrskensflammans redaktion, inte ett terrordåd? Ockupationen och sprängningen av den västtyska ambassaden (strikt talat västtyskt territorium, men incidenten berörde också svenskt territorium), inte ett terrordåd? Bombdetonationen på Centralstationen i Stockholm dagen innan nyårsafton 1991, inte ett terrordåd?

Svenska dagbladet skyler skickligt över med att återge sverigedemokratiska kommentarer angående det skedda. Vi låter sekreterare Brunell (som mest av allt verkar vara något slags refuserat material till en Hipp Hipp-sketch) tala:

är det nu man får säga "vad var det vi sade"? #äntligen

Det står förstås folk fritt att säga vad de vill, men om man som exempelvis William Petzäll är riksdagsledamot, bör man hålla sig från att gotta sig. Speciellt om man representerar ett parti som för bara tjugo år sedan kunde få sitt ungdomsförbunds ordförande gripen tillsammans med en handgranatsbeväpnad nazist vid Vänsterpartiets första maj-manifestation utan att någon ens låtsades bli förvånad.

Men det förstås, det hände ju före den 11 december 2010, så det kan ju knappast varit ett terrordåd som där planerades.

Läser vidare Anna Veeders smått onödiga kåseri på Newsmill angående det skedda. Det kan finnas nog så talande skäl för att kritisera Johannes Wahlströms idiotiska poetiserande av de "uppgivna själar" som spränger sig själva i syfte att döda och lemlästa (det sista utelämnas underligt nog från Wahlströms poetisering...), men varför det i sammanhanget skulle vara relevant med vad axelryckande nyheter om självmordsbomber mottogs i slutet av den andra Intifadan övergår mitt förstånd.

Men liksom med Svenska dagbladets perspektivlöshet överskuggas även Veeders sådana av Newsmills försök att sätta nya rekord i splatterjournalistisk smaklöshet:

Spänningen är olidlig...

Humaniora

Varje gång man börjar läsa en kurs på grundnivå i ett humanistiskt ämne, nu senast teoretisk filosofi, så måste man vada igenom timmar av diskussioner av (inte med: för dessa personer är "diskutera" endast i undantagsfall ett transitivt verb) vuxna människor som ifrågasätter ämnet. Det slår aldrig fel, att man om man inom ramen för en grundkurs' curriculum sätter sig på en föreläsning om låt säga Platon, kommer man med största sannolikhet att stöta på minst en person som måste tala om för alla och en var som liksom vederbörande älskar att höra vederbörandes röst, att den platoniska formläran är idiotiskt nonsens.

Notera nu att detta inte är en kurs befolkad av doktorander, vilka i detalj har studerat Platon samt de två och ett halvt millennium av filosofisk utveckling och vetenskapligt avancemang som följt på denne man och hans tid. Detta är en kurs på grundnivå termin 1 (ett), och den som räcker upp handen om Platon har totalt läst halva artikeln Plato på engelska Wikipedia, samt i bästa fall bläddrat igenom utdragen ur Staten och Parmenides i Marc-Wogau (red.): Filosofin genom tiderna, band 1. Och visst, det står envar fritt att intuitivt eller utifrån egna mer eller mindre förutfattade ståndpunkter tycka både det ena och det andra om Platons formlära, Aristoteles' Nikomachiska etik, Kants kategoriska imperativ eller om Tractatus Logico-Philosophicus. Men var är självkritiken? Dessa personer ställer inte en fråga om sätt att läsa en text, eller hur olika passager eller formuleringar bör kunna uppfattas. De fastslår, oftast med synnerligen onyanserade formuleringar, sin åsikt som om den vore ett odiskutabelt faktum, och lämnar ytterst sällan ens ett minimum av utrymme för fortsatt diskussion.

Är det så verklighetsfrämmande för folk att förstå att, inte ens i ett ämne där litteraturen består av prosa på åtminstone ett ytligt plan begripligt vardagsspråk, det är en enorm avgrund i kompetens och förmåga att bedöma en frågeställning mellan en grundkursstudent och en filosof med år och hyllmeter av studier i ämnet i ryggen? Kan man någon gång få ana ett uns av självkritik bakom dessa tvärsäkra förkastanden från samma personer som sekunder tidigare öppet erkänt (man är frestad att säga "stoltserat med") att de inte ens läst de fyrtio sidor text som ska ligga till grund för dagens seminarium?

När jag tänker närmare på saken så är inte det här exklusivt för humaniora. Samma företeelse finns inom samhällsvetenskaperna. (Visserligen är det en öppen fråga om inte samhällsvetenskaperna rent rationellt borde kunna sammanföras med humanioran till en enhetlig typ av akademiskt studieområde, men det är en annan diskussion.) När jag senast försökte läsa nationalekonomi på vävbaserad distans presenterade sig i forumet en just från gymnasiet utexaminerad nittonåring med ett fotografi av Ludwig von Mises som användarbild och förklarade sig stå den österrikiska skolan nära. Han såg vidare fram emot givande diskussioner. Det är naturligtvis fullt möjligt att Kapital und Kapitalzins låg på nittonåringens nattduksbord, men jag kan i ljuset av otaliga liknande situationer inte bli kvitt min befogade misstanke att hen snarare i mest pålästa fall hade The Fountainhead på nämnda metaforiska möbel. (Eftersom grupparbeten med denna typ av personer, som inte kunde acceptera som fakta den information som förmedlades i kurslitteratur författad av "oseriösa" (sic!) ekonomer som Klas Fregert och Lars Jonung, var en essentiell del av kursens gång, fullföljde jag aldrig nämnda kurs i nationalekonomi.)

Jag är de långa meningarnas man...

Det fascinerande är att denna typ av människor aldrig öppnar munnen i protest under en föreläsning i ett teknologiskt eller naturvetenskapligt ämne. Jag har extremt svårt att föreställa mig hur någon kunde komma undan med ett uttalande av typ: "Alltså, fattar inte Riemann att hans integral är helt jävla värdelös när den inte ens kan integrera vanliga enkla indikatorfunktioner" utan att åtminstone få en trött blick från läraren. För några trötta blickar delas endast i undantagsfall ut när liknande utspel förekommer inom humanistisk fakultet. Tvärtom så uppmuntras rentav studenter som ännu inte ens har en ordentlig bild av vad ämnet i stort behandlar, att komma med åsikter (!) om kursens innehåll. Vissa kurser är värre än andra. Jag träffade en gång en ung man som flytt fältet från en introduktionskurs i praktisk filosofi efter att läraren dåraktigt hade råkat initiera en "diskussion" om moralens natur. "Diskussionen" (notera citattecknen, vilka signifierar ironi och/eller sarkasm) innebar föga överraskande att två brådmogna UFO:n hade tagit till orda i duett: "Ja, de moraliska incitamenten bla bla bla som den store anden Kierkegaard skriver &c &c &c" och hållit låda fram till dess att den föregivna föreläsaren hade kommit sig för att avbryta för rast.

Det är dock inte så att det är mer korkat folk som läser på humanistiska eller samhällsvetenskapliga institutioner relativt de naturvetenskapliga. (Jag saknar information om  hur det ligger till på medicinska utbildningar, men jag har svårt att tro att någon på fullt allvar räcker upp handen och utan god grund ifrågasätter kurslitteraturens förklaring till hur det lymfatiska systemet fungerar.) Detta kan bland annat ses i att naturvetare som förirrar sig in på kurser i humanistiska ämnen beter sig exakt likadant. Det är illa nog att föregivet välutbildade och civiliserade personer kan yttra oacceptabla generaliseringar över extremt heterogena folkgrupper, eller utan ämneskunskap ifrågasätta psykologins ställning som seriös akademisk disciplin, men det är etter värre att personer tycks anse sig kunna allt om ett ämne bara genom att skriva in sig på "extremt elementär grundkurs i humanistiskt ämne Ä".

Något måste göras, och jag föreslår den enklaste och mest radikala metoden: införandet av total diktatur på grundkurser. Uttala dig om ett ämne får du göra när du har läst två terminer och klarat dig upp på C-nivå. Innan dess ska du acceptera allt lärare och litteratur säger som axiomatiska sanningar givna av Gud och instutitionsstyrelsen.

Men inte ens efter att ha skrivit din doktorsavhandling bör du uttrycka dig i termer av "Leibniz är ju en idiot!". Vädra åsikten att Leibniz är en idiot kan du endast göra med någon som helst bibehållen trovärdighet om du satisfierar något av följande villkor:
1) du har världsberömda parallella karriärer som jurist, rättsfilosof, logiker, matematiker, publicist och via diplomati försvarandet av ditt hemlands välstånd och suveränitet; och dessa karriärer är garanterade att ännu ge dig rykte och berömmelse bland grundkursstudenter inom möjligen medicinen undantagen samtliga akademiska dicipliner år 2360 (och även då endast om du uttrycker dig på oklanderligt klinisk latin),
2) du är Sir Isaac Newton.

Övriga vägar till denna, uppenbarligen starkt eftertraktade, nivå av lärdom och bildning, existerar ej.

Uppdatering på kvällen 2010-12-13
Det har uppgivits för mig av personer som med fog kan sägas vara mer insatta, att ifrågasättande av kurslitteraturens påståenden i princip är obefintligt på medicinska utbildningar.

Journalister

Jag har stor respekt för journalister. Flera av mina bästa vänner är journalister &c &c (jaja, det är faktiskt sant i åtminstone 1 fall). Men den slödderhop som tycker det var en bra idé att frossa i den presumtiva självmordsbombarens av 11 december 2010 liv, familj och kadaver in extensio, de utgör den kategori yrkesverksamma som får journalistkåren att associeras med idel skrupellösa hyenor dräglande efter nästa scoop lika skrupellösa mediakonsumenter kan frossa i.

Så långt gnäll och bitterhet. Vidare är värt att ägna lite eftertanke åt vad för samhälle som "den islamistiska terrorismen" slagit till mot denna gång. Ett samhälle där den första reaktionen på gärningen är att ge gärningsmannen första hjälpen. Ett naivt missförstånd av sjukvårdaren som befann sig på platsen, en blåögd oförmåga att förstå att ett terrordåd kunde inträffa på svensk mark, avsaknad av förmåga att ens misstänka att den skadade mannen var en självmordsbombare och inte ett offer för en ovarsamt hanterad fyrverkeripjäs?

– Min första tanke var att mannen var en terrorist, säger Pascal (sjukvårdaren som var först på platsen) till Dagens Nyheter.

Vi lever, trots allt mer oansvariga element i vår journalistkår, framgent i världens bästa land.

Uppdatering sent på kvällen 2010-12-12
Aftonbladet, denna tidning som genom sin historia har gjort så mycket för svensk press- och yttrandefrihet, bidrar nu med en "unik film" som "skildrar hela händelseförloppet", vilket översatt från kvällspressjournalistisk sociolekt betyder att de har fått tag på ett band från en övervakningskamera.

Jag vet exakt hur den pressetiska diskussionen på redaktionen har gått till:
-Shitshitshit, vi har ett TERRORISTDÅD! I Sverige! Hur ska vi göra det här uppslaget?
-Fanfanfan, vi har ju INGEN journalistisk erfarenhet av terrordåd i Sverige! Ska vi improvisera allt?
-Nej, lugn bara lugn. I Storbritannien har de ju haft såna här små incidenter förut, så vi gör precis som i Storbritannien...

Uppdatering strax efter midnatt 2010-12-13
Och de verkar ju lära duktigt från britterna, journalisterna på Aftonbladet.

Musique Baroque de Telemann

Jag lyssnar på Musique baroque de Telemann, enligt Spotify med undertiteln performed according to the traditions of the time by Wolfgang Bauer Consort. En bra skiva på många sätt och vis. Jag återger spårlistan i sammanfattad form:
1-4: Telemann: Concerto in D für Trompete, 2 Violinen & B.C.
5-8: Telemann: Concerto a 3 Clarin, Tympani, 2 Violin, Viola e Cembalo
9-12: Telemann: Violinsonate in A-Dur aus der Tafelmusik für Violine & B.C.
13-16: Telemann: Trompetenkonzert Nr. 2 in D-Dur für Trompete, 2 Oboen, Fagott & B.C.
17-30: Telemann: Sonata "Sabato" & Sonata "Domenica"aus "Scherzi Melodichi per divertimento di coloro che prendono le Acque minerali in Pirmonte con Ariette semplici e facili a Violino, Viola e Fondamento".
31-34: Telemann: Ouvertüre in D-Dur für 3 Trompeten, Pauken, 2 Oboen, Streicher & B.C
35: Händel: Ouverture aus der Suite in D-Dur

Den uppmärksamma läsaren kanske märker någonting avvikande med det sista spåret? Exempelvis att det är en smula svårt att spontant se hur det hör hemma på en skiva med titel Musique baroque de Telemann (min markering)?

Jag undrar i all stillsamhet hur man tänkt här? Tycker man att en timslång skiva väl framförd musik av Telemann är för andefattig om man inte som avslutning klämmer in två minuter Händel? Anser man att publiken inte känner till Telemann nog för att köpa en skiva med musik av Telemann där konvolut och titel ger sken av att albumet endast innehåller musik av Telemann om man inte smyger in ett minimalt stråk av Händel mot slutet? Eller kan det vara så att man på Wolfgang Bauer Consort bedömer att Telemann, en av musikhistoriens allra mest produktiva tonsättare, inte i sin produktion kan uppvisa tillräckligt med material för att fylla ett helt album?

Det finns en sketch i Fem myror är fler än fyra elefanter där Brasse Brännström gör en kaka på allt gott han känner till - bland annat choklad, gelehallon och korv. På mer än ett sätt känns det som att endera EMI eller konsortiet självt har gjort en Brasses liknande bedömning.

Uppdatering: Från Facebookkommentarer angående denna bloggpost.

Inge Jonsson  

De tänkte väl nåt i stil med:
Ett extranummer måste vi ha också så att det blir som en riktig konsert. Vi tar den där av Händel, den brukar vi spela bra...

Fredrik Stangel

Spåret (och skivan) avslutas också mycket riktigt med trettiofem sekunder applåder, vilket ju är precis vad man vill höra på skiva.

Memorandum

Detta är nu en bitterblogg.