Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre
Akt fyra
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28
Inledande anmärkning
Det har som läsaren nog är bekant med, blivit september. September är en mycket trevlig månad på många sätt, och början av september är i flera avseenden en härlig tid som andas nystart och framåtanda; men "början av september" är inte ekvivalent med "den andra veckan i juli", som tidigare aviserades som datum för uppsättande av den akt som här föreligger. Jag hänvisar till personliga omständigheter, och ber oförbehållsamt om ursäkt för den synnerligen långa förseningen.
Kort mental paus, som blivit avsevärt längre än vad som ursprungligen avsågs. Hursomhelst fortsätter vi direkt från föregående akt.
Dramatis personæ
Bengt Kindbom (c)
Född 1940, i riksdagen 1975-1994. Ej att förväxla med den legendariske missionspastorn Bengt Kindbom. Ledamot av lagutskottet 1991-1994. Känd som motståndare till storskalig uranbrytning vid Ranstadsverken.
Karin Pilsäter (fp)
Född 1960. Suppleant i riksdagen 1991-1994 och ordinarie ledamot sedan 1995, med ett kort avbrott vintern 2006 efter en s.k. "time-out", då hon tagits för rattfylleri med 0.3‰ alkohol i blodet. Gjort sig känd som en principfast och idealistisk liberal. På senare år har hon kraftigt argumenterat emot den s.k. IPRED-lagen såsom varande integritetskränkande. Hon har även offentliggjort att hon som privatperson ekonomiskt stöder stiftelsen Expo. Folkpartiet liberalerna har i regel mer svårnavigerade personliga hemsidor för sina riksdagsledamöter än Kristdemokraterna, men Pilsäters sida är mycket fullödig,
och återfinns här.
Georg Andersson (s)
Född 1936, i riksdagen 1971-1995. Statsråd i arbetsmarknadsdepartementet 1986-1989 och kommunikationsminister 1989-1991. 1995-2001 landshövding i Västerbottens län. Sedan 2010 ordförande i Kyrkorådet i Umeå stadsförsamling. Under sin tid som minister även ordförande för Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (ä.k.s. Broderskapsrörelsen).
Göte Jonsson (m)
Född 1939, i riksdagen 1981-1998. Mest känd som ledamot av socialutskottet 1981-1995. Suppleant i den svenska delegationen till Nordiska rådet 1994-1998.
Tidigare presenterad
Stefan Kihlberg (nyd).
Akt fem: Anföranden 51-65
Vi ska inte trötta läsaren med att återge
Bengt Kindboms (c) anförande in i minsta detalj. Även Kindbom ägnar merparten åt sin talartid åt att söka ge tyngd till reservationen i utredningen, och för det oss redan tidigare kända argumentet att lagen hastats fram, "detta trots att ärendet inte har utsatts för någon långbänk i regeringen". Kindbom utvecklar dock inte att någon långbänk av detta slag ju dock inte varit möjlig, eftersom regeringen står så splittrad i frågan. Att Lagrådets kritik skulle vara politiskt betingad avfärdar Kindbom med ett aningen underligt argument:
Lagrådets uttalande innebär i och för sig inte ett
veto -- det har aldrig givits den innebörden, det vet
jag av erfarenhet från många år i
konstitutionsutskottet. Men vad Lagrådet säger har
ändå alltid tillmäts betydelse. Att påstå att
Lagrådet gör ett politiskt uttalande är just ett
politiskt uttalande.
Vidare framför Kindbom ett oss redan välkänt argument det nu kan vara dags att skåda i mer detalj:
Som framgår av reservationen anser vi också att en
del av helheten saknas när det gäller underlaget för
ärendet. Vi säger i reservationen att det samlade
underlaget saknas, eftersom vi inte har fått pröva
andra alternativ och se detta som en helhet.
Sambolagstiftningen är i dag en begränsad
lagstiftning. Ingen vill väl i dag påstå att riksdagen
genom beslutet om sambolagen ville förneka
kärleken hos samboende, som inte valt äktenskapet
som samlevnadsform. Men jag tror att alltför
många i dag fäster större vikt vid
sambolagstiftningen än vad den ger utrymme för
rent lagtekniskt.
För att trygga säkerheten, de sociala förhållandena,
m.m. för många många fler människor än vad vi i
dag har tagit sikte på är det därför viktigt att arbeta
vidare med ett samlat förslag om relationer och
deras lagliga regleringen.
Därför hävdar jag att regeringen måste ta
lagutskottets enhälliga uttalande om vidare
utredning på allvar. Utskottet konstaterar att det
utöver relationen man--kvinna, för vilken
äktenskapet står till buds, finns skilda slag av
hushållsgemenskaper och parbildningar och att
detta bör bli föremål för arbete i en parlamentarisk
utredning. Detta bör alltså inte väljas som en
nödutgång, för en sådan är det inte, utan detta är
en del av helheten.
Nyckelordet här är, som den vakna i publiken naturligtvis redan insett, "hushållsgemenskaper". Vad är detta "hushållsgemenskap" för slag?
En hushållsgemenskap är ju intuitivt enkel att förstå - två eller flera personer delar hushåll, d.v.s. bor under samma tak och fungerar i olika avseenden som man kan tänka sig att en "storfamilj" fungerar ifråga om ekonomi och rättigheter/skyldigheter. I just denna debatt i fråga har vi ju redan sett flera exempel på "hushållsgemenskaper" åberopas: mor och dotter, samboende vänner, et.c. et.c. En belysande diskussion såg vi ju redan i akt 1 mellan Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v). Det är mycket anmärkningsvärt att en diskussion om alla former av hushållsgemenskaper saknas i debatten kring 1987 års sambolag, men nu plötsligt aktualiseras inför 1994 års partnerskapsdebatt.
Naturligtvis kan man med fog argumentera att det finns ett tydligt behov av en enhetlig lagstiftning, lika inkluderande för alla typer av hushåll och familjekonstellationer. På samma sätt kan man argumentera för lika rättigheter för alla hushållskonstellationer av myndiga individer, oavsett släktförhållanden, kön eller antal. Men det belysande är inte att det aktualiseras av vissa debattörer i debatten av 1994, utan att den aktualiserats i praktiken uteslutande av motståndarna till lagen. För en inklusionstanke, såsom exempelvis Holger Gustafsson, och nu i detta anförande Bengt Kindbom, ger uttryck för, skulle med den situation som föreligger efter Partnerskapsutredningens slutbetänkande rent logiskt innebära inte att man beskyller förespråkarna av lagen att förbise behoven hos de grupper som inte kommer att omfattas av lagen, för att istället göra lagen till en speciallagstiftning för homosexuella.
Sett från det perspektivet blir debatten surrealistisk. Vi citerar Kindbom, eftersom det ju är han som står i talarstolen:
I den reservation som Centern medverkade till i
utredningen genom sin ledamot Rosa Östh sägs det
att förstärkt trygghet för människor som
stadigvarande delar hushåll ingående borde ha
belysts av utredningen.
Eftersom jag tycker att det hör till helhetsbilden vill
jag också nämna att reservationen avslutas med
konstaterandet att det är angeläget att entydigt slå
fast alla människors lika värde. I detta ligger ett
klart accepterande av människors olikhet. Det är
enligt vår uppfattning varken möjligt eller önskvärt
att försöka skyla över olikheter genom otydlig
likformighet i viss lagstiftning.
Står verkligen lagens motståndare, såväl centerpartister som moderater och kristdemokrater, och i slutdebatten om denna lag, en lag som annars stämplats som en lag som i allt utom namn är att betrakta som en äktenskapslag, i Sveriges riksdag,
klagar över att förslaget till partnerskapslag inte omfattar syskonpar, eller att den är antalsneutral? Uppenbarligen ligger det mycket nära till hands att tolka ordalydelserna på detta sätt. Men, kära publik, är det någon som på fullt allvar, vid sina sinnens fulla bruk, tror på att alla de som med hänvisning till "hushållsgemenskaper" här motsätter sig lagen, skulle försvarat densamma om det föreliggande lagförslaget hade varit en lag om ett äktenskapsliknande partnerskap, juridiskt bindande, utan hänsyn till släktband, kön eller antal? Jag vill inte förolämpa min publiks intelligens - frågan är endast retoriskt ställd.
Hushållsgemenskaper är ett mycket bra ord, och man skulle kunna tänka sig en givande debatt om en enhetslagstiftning som innefattar alla grupper. Men att dra igång en sådan debatt i avsikt att, och endast i avsikt att, förhala en lag som i exakt alla avseenden skulle vara en komponent i en sådan lag, är hyckleri. Det finns ingen som helst anledning att ta det varma talet om hushållsgemenskaper på allvar. Ej heller finns någon anledning för de som lever under relativt otrygga förhållanden i hushållsgemenskaper av någon typ ej i lag reglerad, att ty sig till de som motsätter sig reformer för några.
Den som motsätter sig en lag, skulle osannolikt aktivt förespråka en ännu mer vittgående variant av samma lag.
Vidare.
Karin Pilsäter (fp) debatterar helt efter liberal linje i enlighet med yttrande inför Folkpartiets landsmöte 1990.
För liberaler är det en bjudande plikt
att försvara individens rätt att leva sitt liv som hon
vill så länge hon inte skadar någon annan. Det är
vår övertygelse att alla människor har lika värde
oavsett ras, kön, nationalitet eller sexuell läggning.
Det gör det naturligt för oss att slå vakt om utsatta
minoriteter och värna deras rättigheter.
En statlig myndighet har jobbat med denna fråga, menar Pilsäter, "med stor noggrannhet och sakkunskap". De hittills anförda argumenten mot processen har hon ingenting till övers för:
Att påstå att förslaget inte skulle vara väl
genomarbetat tycker jag därför är en ganska grov
förolämpning mot alla dem som under mycket lång
tid har slitet hårt med förslaget, och ett sådant
påstående är ett svepskäl.
Ett annat svepskäl är att riksdagen inte skulle vara
den rätta platsen för det här jobbet.
Regeringskansliet i all ära, men riksdagen är ändå
Sveriges högsta beslutande organ och den
lagstiftande församlingen. Att en majoritet i
riksdagen fattar ett beslut när regeringen inte vill
lägga fram förslaget tycker jag därför inte är något
konstigt.
Lennart Fridén (m) får stå som representant för denna typ av argumentation i Pilsäters anförande. Att Pilsäter, som Fridén har antytt, inte har ägnat all sin tid åt frågan, beror på att hon födde barn tre veckor tidigare, ett litet barn som nu enligt Pilsäter ligger och sover i riksdagsfoajén i väntan på att riksdagen ska bifalla lagutskottets hemställan. För kommande generationers skull anser Pilsäter det självklart att genomföra denna reform. För att det i Pilsäters ögon är en reform det här är fråga om, därom kan inga tvivel råda:
Denna fråga handlar inte vare sig om
de internationella privaträttsliga konsekvenserna
vid upplösande av partnerskap eller om huruvida
riksdagsproceduren är acceptabel. Denna fråga
handlar om värderingar och inställningen till kärlek
och olikhet, vidare om respekt och tolerans och att
låta andra människor vara som de är.
Vidare, med anledning av det tidigare genomgångna argumentet för en enhetslagstiftning för hushållsgemenskaper:
I Kyrkans tidning har jag läst följande citat: ''Även
mor och dotter kan då ingå partnerskap i syfte att
gentemot andra syskon säkra en positiv
särbehandling vid moderns bortgång, likaså två
systrar ur en större syskonskara -- -- --.'' Om detta
är meningen, är det verkligen en ny ordning man
har tänkt sig.
Skall denna hushållsgemenskap kunna ingås
parallellt med äktenskap, kanske inte bara två och
två, utan tre och tre, eller varför inte fyra och fyra,
äkta makar med en tredje part eller den ene
föräldern med sitt barn, osv.? För egen del är jag
ganska övertygad om att det inte är något bra
förslag. Men för att en gång för alla få dessa idéer
belysta tillstyrker jag givetvis att behoven skall
utredas.
Det är faktiskt en mycket intressant poäng, att Pilsäter är den hittills enda förespråkare för lagen som ens är villig att utreda behoven för en mer vittgående reform för hushållsgemenskaper, även om hon är "ganska övertygad om att det inte är något bra förslag". Någon annan som är högst villig att diskutera ämnet är
Stefan Kihlberg (nyd), som vid en snabb anblick kan tyckas vara synnerligen folkpartistisk:
Jag instämmer i den liberala deklarationen Karin
Pilsäter inledde med. Självklart!
Det låter säkert bra för förespråkaröron, det.
Men en del av hennes anförande gör att jag inte är alldeles
övertygad om att Karin Pilsäter har sett att det finns
gränser mellan frihet och att vara liberal och
tolerant. Det finns gränser för när man sedan slår
över i likgiltighet och slapphet. Var går gränserna?
Det behövs litet utveckling kring den frågan.
Okej, slapphet och likgiltighet är säkert inte något av liberaler allmänt önskat, så det kanske är så att Kihlberg fortfarande håller med Pilsäter i sak?
Karin Pilsäter tar också upp
att det hela handlar om inställningen till kärlek.
Men det är precis vad frågan inte handlar om, Karin
Pilsäter! Det framgick av mitt huvudanförande, och
det sade Ingela Mårtensson också. Det går inte att
frambesvärja kärlek med hjälp av lagstiftning --
tack och lov.
Nu är det väl ändå så att den här kärleken det är fråga om, måste vara kärlek mellan personer av samma kön? Och hela debatten beror ju på att sådan kärlek inte behöver "frambesvärjas med hjälp av lagstiftning", inte för att det inte går -- utan för att den kärleken redan existerar. Det är väl liksom därför det överhuvudtaget pågår en debatt?
Därför blir en av frågorna, naturligtvis, hur Karin
Pilsäter ser på polygami, månggifte. Jag stannar vid
den frågan. Är det okej om det sker i tysthet? Vi
vet att det är så. Tycker Karin Pilsäter att det är så
okej att det skall sanktioneras i lag? Jag medger att
frågorna upplevs som provokativa. Jag förstår det.
Det vore intressant att få höra värderingarna,
ideologin, synsättet -- inte plakatargument.
Nehej, det är alltså inte därför det pågår en debatt. Debatten pågår tydligen, därför att Kihlberg vill diskutera ämnen som inte står på dagordningen. Debatten om registrerat partnerskap för samkönade par, som det här är avsatt tid för i Sveriges högsta beslutsfattande organ, är inte lika viktig som en strödiskussion om vad som kanske bör tillåtas, kanske någon gång, under kanske några slag av omständigheter. Maj-Lis Lööw antecknar flitigt i bänken till förarbetet för sin bok
1001 sätt att förhala en fråga man egentligen inte vill ta ställning till.
Pilsäter spelar fel, då hon bemöter Kihlbergs angrepp med att spekulera i huruvida det överhuvudtaget existerar tre- eller fyrpartsförhållanden där "inte någon är att betrakta som svagare och därmed kommer att bli lidande". Pilsäters argument är underligt, eftersom exakt samma argument skulle kunna användas mot tvåpartsförhållanden. Det skulle då räcka med att uppvisa ett tre- eller fyrpartsförhållande som motexempel mot förmodan. Men det väsentliga är att Pilsäter går med på att föra en debatt som är införd som ett avsiktligt stickspår från sakfrågan. Oavsett vilken ståndpunkt man tar, kan man knappast se Kihlbergs replik som nödvändig att bemöta på detta sätt.
Det spelar heller ingen roll att Pilsäter spelar Kihlberg i händerna, för denne klagar ändå på att Pilsäter inte vågar svara på hans frågor. Han menar att månggifte är mycket vanligt, och därför måste utredas på samma sätt som samkönade äktenskap:
Jag kan försäkra Karin Pilsäter att mormonerna
tycker att månggifte är fullständigt i sin ordning. De
är inte ensamma. Jag sade i mitt huvudanförande
att månggifte är en fullständigt naturlig del av
många orientaliska kulturer. Om jag har förstått
saken rätt företräder Karin Pilsäter av djup och
äkta övertygelse det mångkulturella samhället. De
människorna finns redan här och lever i polygami.
För det första är Kihlbergs påstående lögn. Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga förbjöd polygamin 1890, vilket borde vara tillräckligt lång tid i förväg för att Kihlberg skulle ha nåtts av budet innan han felinformerad gick upp i talarstolen. Några specifikationer på vad Kihlberg menar med "många orientaliska kulturer" får vi naturligtvis inte. Ett argument så ospecificerat är inte värt någon ytterligare kommentar.
Tyvärr låter sig Pilsäter till ännu ett märkligt inlägg angående polygami, med anledning av Kihlbergs replik:
Fru talman! Det är tråkigt att Stefan Kihlberg inte
lyssnar på vad jag säger. Jag svarade mycket noga
på hans fråga om polygami. Jag anser inte att
polygami skall införas. Jag anser inte heller att man
skall bilda intresseorganisationer för att få som man
vill. Det skall man få ändå. Men det måste ändå
finnas någon sorts efterfrågan, oavsett om den är
organiserad eller icke-organiserad.
Men:
Jag anser inte att polygami skall införas, oavsett om
det finns intresseorganisationer eller inte.
Alltså ska man få som man vill, intresseorganisationer eller ej, men inte få gifta sig som man vill, intresseorganisationer eller ej. Det skulle vara tacksamt med en seriös debatt om månggifte i Sverige, utan svepargument om "det mångkulturella samhället" och "svagare parter". Eller är det meningen att vi ska tro att de personer som skulle behandla två fruar illa, skulle behandla en enda fru väl? Men det är inte det viktigaste här. Det viktigaste här är att debatten om registrerat partnerskap för homosexuella bör föras som en debatt om registrerat parterskap för homosexuella, inte som en allmändebatt om hur folk kanske skulle vilja leva tillsammans. Utan att hålla sig fokuserad på sakfrågan, kommer debatten att bli allt mindre resultatorienterad, för att i värsta fall inte leda till något resultat alls.
Vi, eller rättare sagt
Georg Andersson (s), ska nu tala om kurage.
Självständighet och civilkurage hos
våra parlamentariker är en livsfråga för svensk
demokrati. Så skrev chefredaktören för tidningen
Dagen den 3 juni i år. Jag instämmer till fullo i
detta. För att markera mitt personliga och
självständiga ställningstagande har jag anmält mig
för ett kort inlägg i denna debatt.
Andersson måste ha missförstått tidningen Dagen, för inte var det meningen att någon förespråkare för lagen skulle visa det mått av självständighet och civilkurage som Andersson vill ge uttryck för.
Under de senaste dagarna har det nämligen
förekommit en del beskyllningar och antydningar
om att socialdemokrater är offer för partipiska och
tvång. Och Broderskapsrörelsens företrädare
beskylls för att vara fega och följsamma.
Förödande konformism i socialdemokratin skrev
nämnde chefredaktör häromdagen. Man frågar sig
varför det inte kallas för konformism när kds
ledamöter är eniga i en fråga utan bara när
socialdemokrater är eniga.
Visserligen kan man diskutera hur det egentligen stod till med den enigheten. Kristdemokratiska samhällspartiet var nog så enat emot lagen, men socialdemokraterna partipiskades duktigt för att unisont rösta ja; och det hjälpte nog till mer än väl att ett ja till lagen erbjöd en strålande möjlighet att trumpetande visa på borgerlig splittring och på detta sätt försvaga en redan svag borgerlig regering. Men det finns inget skäl att tvivla på att Anderssons ståndpunkt är hans uppriktiga mening,
Som kristen röstar jag för en möjlighet till
registrerat partnerskap. Jag hoppas nämligen att
därmed kunna ge viss upprättelse åt en grupp
människor som möter mycket intolerans. De brev
och telefonsamtal som har strömmat in under de
senaste dagarna har gjort mig både ledsen och
betryckt. De som har försökt att övertala mig att
rösta mot partnerskapslagen har i flera fall, dess
bättre inte i alla, uppvisat en skrämmande
oförståelse för de homosexuellas situation.
I dessa övertalningsförsök har det sällan åberopats
kärlek; det har talats väldigt litet om kärlek. Men i
bibeln står det: Kärleken är tålig och mild, den
förhäver sig icke. Men det har förekommit mycket
av förhävelse i motståndet mot lagutskottets
förslag.
Det har redan tidigare tydliggjorts, och blir här allt tydligare, att det konservativa motståndet mot lagen inte i riksdagsdebatten sätts på biblisk grund. Istället kommer alla hänvisningar till Bibeln från förespråkare för lagen. Såhär sexton år efter debatten kan detta kanske te sig underligt, men anledningen står klar när man betraktar följande:
Jag vill också citera ett avsnitt ur det remissvar som
Kristna Studentrörelsen i Sverige, KRISS,
avlämnade: ''För oss som kristen rörelse känns det
smärtsamt att konstatera att ''den kristna
opinionen' alltid tycks inta en rigid moralistisk
hållning i frågor som handlar om samlevnad, utan
att se de människor som drabbas av starka och
väletablerade människors ''principfasthet'.''
Kristna Studentrörelsen i Sverige konstaterar att de
kristna röster som hörs starkast inte talar för hela
kistenheten.
Jag vill, såsom ceremonimästare för detta sällsamma skådespel här stämma till en stillsam betraktelse. Det finns även idag framför allt bland unga HBTQ-personer (en beteckning som skulle bemötts med oförstående blickar om den använts i plenum 1994) en frustration över att kampen för lika rättigheter aldrig kommer till slut. Och mycket av den uppdämda ilska och frustration detta leder till riktas mot någon grupp, någon kategori, som i sin egenskap av
symbol får stå för den motkraft som bromsar reformerna. Den förmodligen allra vanligaste sådana symbol är kristendomen och kyrkan, främst frikyrkorna, men även Svenska kyrkan får utgöra måltavla för denna harm. Men det är då viktigt att tänka på att reformer ändå har skett, och att en av de allra viktigaste, lagen om registrerat partnerskap, infördes med åberopande av Bibeln, och helt beroende av stöd från kristna parlamentariker. Det är sant, det hade nog gått att förr eller senare få igenom en liknande lag utan att behöva höra bibelargumenten i slutdebatten. Men det hade tagit mycket längre tid. Och viktigast av allt - det var inte på det sättet det faktiskt gick till.
Den partnerskapsnegativa kristenheten har givetvis också ett ansikte i allt-i-allo-parlamentarikern Kihlberg:
Fru talman! Georg Andersson inleder med att
bakgrunden till hans ställningstagande utgår från
hans kristna tro. Den har jag en mycket djup
respekt för.
Det är tydligen fler värderingar som Andersson och Kihlberg delar:
Georg Andersson talar om kärlek. Det skulle jag
också gärna vilja göra, mycket och länge. Vi har
samma grundpositiva dyrkan till detta underbara
fenomen. Men det är inte kärlek som vi i dag
diskuterar. Att det skall vara så svårt att acceptera
det!
Kihlberg har nämligen en fråga. Kan den kära publiken månne gissa vilken?
Vad är det för fel på den kärlek och den lycka som
människor kan uppleva i andra förhållanden än
parförhållanden? Jag känner inte till Georg
Anderssons civila förhållanden, men tänk tanken
att två kvinnor dyrt och heligt i sitt innersta älskar
Georg Andersson, att det är besvarat från hans
sida, lika dyrt och heligt och äkta, att de gör det i
fullständig frihet -- det handlar inte alls om tvång --
och att de tre vill leva tillsammans. Vad är det för
fel på den kärleken?
Jag ska erkänna en viss partiskhet, jag är ett stort fan av Karin Pilsäter. Ändå måste jag säga att när det gäller den lite egenartade konsten att replikera på Stefan Kihlberg överträffas hon med råge av den koncise broderskaparen:
Fru talman! Stefan Kihlberg bjuder upp till någon
sorts kärleksdrama, som jag helt plötsligt skulle ta
ställning till. Jag avstår från det.
Och vidare:
Stefan Kihlberg säger att det här inte handlar om
kärlek. Det är också ett sätt att skjuta undan och
ringakta den känslomässiga relation som
homosexuella upplever.
Men antydan att han skulle skjuta undan eller smita vill inte Kihlberg alls skriva under på. Och när Andersson avstår från att bli använd som exempel, kan ju exakt samma exempel också användas Kihlberg själv:
Vi kan tänka oss att jag är djupt förälskad i två
kvinnor, att de är lika djupt förälskade i mig och att
vi vill leva tillsammans. Vad tycker Georg
Andersson om den relationen och den kärleken?
Jag vill gärna veta det, eftersom det är ett
sakargument i en debatt som gäller värderingar
kring ett samhälles normsystem.
Att debatten inte handlar om värderingar kring ett samhälles normsystem, utan om ett liggande förslag till lag om registrerat partnerskap, vill inte Kihlberg medge. Följande citat i slutet av replikskiftet är symptomatiskt:
Det handlar inte om att vi inte skall respektera och
tolerera. Det är självklart -- det känns nästan tjatigt
att behöva upprepa det.
Göte Jonsson (m) tycks vara mer medveten om att detta utgör ett stickspår i debatten, och förklarar, efter att ha inlett med lite nu trött prat om Lagrådets agerande:
Jag övergår nu till sakfrågan. Det är utomordentligt
många som har varit och som är engagerade i den
här debatten. Det är förståeligt, och man skall
respektera det, därför att debatten handlar mycket
om engagemang och om värderingar.
Jonsson är nästan unik bland motståndarna i att faktiskt tala om vad det för de flesta i det brokiga motståndarlägret nog faktiskt gäller:
Mitt motiv är helt enkelt att jag anser, utifrån den
moderata grundvärdering som jag har, att
äktenskapet är unikt.
Man glömmer idag ofta bort att Moderata samlingspartiet en gång var det stora konservativa partiet, där konservativ innebar socialt konservativ, inte nödvändigtvis "marknadsliberal" eller "socialliberal". Även den som står Jonsson diametralt motsatt i sakfrågan måste uppskatta den franka tonen i början av hans anförande:
Det är ändå så, fru talman, att relationen mellan
man och kvinna är unik.
Men tyvärr försvagar han sin position med ett, visserligen vanligt, men helt vilseledande, argument:
Det är enbart inom ramen för dessa relationer
som barnen föds, och det är barnen som är grunden
för samhällets fortbestånd.
Rent biologiskt har förstås Jonsson rätt, åtminstone med 1900-talets teknologi i åtanke. Men vad har detta med äktenskapet att göra? Det kan knappast komma som någon överraskning för Jonsson, att det föds en väldig massa barn utanför äktenskapet. Faktiskt så föds det en väldig massa barn av ensamstående kvinnor. Faktiskt så föder rentav lesbiska kvinnor, en del i fast monogamt förhållande med en annan kvinna, barn, utan att någon man bistått annat än vid själva befruktandet. Med framväxten av provrörsbefruktningar och spermadonationer har även mannen i processen reducerats till en anonym donator. Denna utveckling är, och var redan 1994, ett faktum.
Analogt kommer ju frågan varför infertila heterosexuella då ska tillåtas ingå äktenskap, medan gravida lesbiska inte tillåts det. Detta är en frågeställning som utförligt har behandlats både före och efter debatten 1994, och vi ska inte gå närmre in på den här. Men man måste ändå konstatera, oavsett ståndpunkt i debatten, att Jonssons argument inte är logiskt koherent, och därmed försvagas hans anförande av att han framhåller detta perspektiv. Att Jonsson därtill förespråkar en enhetslagstiftning för alla former av hushållsgemenskaper blir i ljuset av detta ännu mer ologiskt, och ger bara intrycket av att inte vilja föra debatten färdigt i sak.
Vi återger Georg Anderssons replik i dess helhet:
Fru talman! Som lekman på det här området vill jag
fråga Göte Jonsson om han menar att
hushållsgemenskap innefattar också dem som lever
i ett homosexuellt förhållande? Kan man med en
lagstiftning om hushållsgemenskap få en
registrering också av denna form av partnerskap,
låt vara att det inte blir under det namnet? Är det
alltså namnfrågan det handlar om, eller på vad sätt
särbehandlas homosexuella inom ramen för en
lagstiftning om hushållsgemenskap?
Jonsson nekar till detta, och menar att det "inte [är] fråga om något registreringsförfarande". Att detta inte riktigt är tydligt vare sig från Jonssons eller tidigare förespråkares för enhetslagstiftning anförande, är kanske mer en indikation på hur vagt detta förslag egentligen ter sig i jämförelse mot det liggande, sammanhängande lagförslaget.
Åter Andersson:
Det är väl ändå nödvändigt att sådana
förhållanden registreras på något sätt! På något sätt
måste det väl ske, så att samhället vet vilka det är
som lever i hushållsgemenskap.
Och åter Jonsson:
Vad jag menar med en lag om hushållsgemenskap
är en trygghetslagstiftning som är baserad på
varaktig hushållsgemenskap. Om homosexuella
varaktigt delar hushåll omfattas de av denna
trygghetslag, precis på samma sätt som två syskon
som varaktigt delar hushåll. Den lagen blir då
generell. Men den kommer givetvis inte att omfatta
hela äktenskapslagstiftningens lagregister. Vilka
delar av våra trygghetssystem som skall gälla dem
som delar hushållsgemenskap blir en fråga för
regeringen och utredningen att titta närmare på.
Det föreligger alltså ingen utredning. Inte ens en mer preciserad tanke. Vi avslutar denna akt med att återigen ge uttryck åt vår fundering - var talet om en enhetslagstiftning för hushållsgemenskaper någonsin seriöst menat? Fanns någonsin en politisk vilja att genomdriva en sådan lagstiftning, även om det hade inneburit endast en urvattnad form av trygghetslag? Ett klart svar får vi aldrig, men de anföranden vi hittills har sett visar på att talet om hushållsgemenskaper eller polygama förhållanden endast framhållits, då man med dylikt tal har kunnat vända uppmärksamheten från sakfrågan. Sällan eller aldrig har de framförts i egen kraft, och inte heller återupptogs linjen efter denna debatt, trots att alla de åberopade hushållsgemenskaperna fortfarande torde ha existerat.
Med förhoppning om att nästa akt ska publiceras snabbare än den här föreliggande, meddelar er ödmjuke ceremonimästare, att akt sex bland annat ska handla om den bekante predikanten Yēšûă från Nasaret och dennes kärleksbudskap. お楽しみに。
