Ett fall för Forum för levande historia

Det är ju tydligen viktigt att politiserat upplysa om väl utvalda avdödningar i mänsklighetens historia, så i denna klimatdebattens tid kanske detta kan vara något för vår omdebatterade statliga myndighet.

Intressant? Kanske något mer om Forum för levande historia, paleoantropologi, dna, klimatförändringar?

Kaffe

Jag sitter helt fredligt hemma och läser en essay om Kawatake Mokuamis 河竹黙阿弥 Aoto Zōshi Hana no Nishiki-e 青砥稿花の錦絵
när jag blir sugen på kaffe. Men det suget är ju lätt dämpat, tänker jag och går ut i köket och fyller kaffefiltret med kaffe från Colombia under Arvid Nordquists etikett. Häller på vatten ur vattenkokaren (Stanjalägenheten har ingen kaffebryggare, se), rör om lite i filtret. Skär upp en bit sockerkaka och lägger på ett fat. Häller upp en kopp (en reklammugg för Texaco-smörjmedel, närmre bestämt) och bär in mitt fika till datorn. Sätter mig väl tillrätta, och tar en klunk.

Kaffet är kallt.

Jag måste köpa en kaffebryggare.

Fogh i hans kontext

Det senaste stora paradigmskiftet inom västerländska politiska trender kom inte, som vissa debattörer tycks tro, i samband med terroristattackerna mot USA i september 2001, utan etablerades under det sena 90-talet som en följd av de ekonomiska kriser som följde på det europeiska valutasystemets sammanbrott i början av samma decennium. Tony Blair drog samman sitt bångstyriga Labour Party och förde det radikalt mot den politiska mitten, vilket 1997 gav Labour den största valsegern sedan 1945, med 43,2% av rösterna och 418 parlamentsplatser. 80-talet (och det tidiga 90-talet) hade dominerats av en nyliberal och radikal konservativ diskurs. Den diskurs som nu trädde fram skulle dominera från den radikala centern. Blair hade tagit socialisterna tillbaka till regeringsmakten, men genom att anpassa sig till det samhällsliga klimat som fötts genom Thatcher-eran. Andra länder upplevde samma tendens, men från olika synvinklar. I Finland hade socialdemokraten Paavo Lipponen redan 1995, i respons på den svåra finansiella krisen i början av decenniet, bildat regering med det dominerande högerpartiet Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) Denna "oheliga koalition", som från början hade haft karaktären av samlingsregering, kom att fösa ihop alla de tre stora partierna (socialdemokrater, samlingspartister och centerpartister) i den politiska mitten och skapa ett ännu rådande trepartisystem där de två största partierna regerar samman (oftast med ett eller flera mindre partier) med det tredje partiet som oppositionsledande.

I andra nordiska länder innebar den nya tidsandan en serie katastrofval för socialdemokratiska partier. 1998 straffades Göran Persson för sin brutala sanering av den svenska ekonomin med det sämsta valet hans parti gjort sedan den allmänna rösträttens införande (36,4%). Viss revanch kom 2002, mycket dock genom en kraftigt splittrad borgerlig opposition. Ytterligare en mandatperiod senare var oppositionen enad, och socialdemokraterna stöttes längre bort från inflytande på regeringspolitiken än vad de varit sedan 1917. 2001 dråsade Det norske Arbederparti, nedtyngt av splittring mellan (inbördes splittrade) förnyade och ortodoxa försvarare av välfärdsstaten ned till 24,3% - med högerpartiet Høyre flåsande i hälarna med 21,2%. Klyftan mellan den moderata borgerligheten och det högerpopulistiska Fremskrittspartiet förde socialdemokraterna åter till makten 2005 i spetsen för en bräcklig och spretig koalition, som sedan dess nästan konstant legat under majoritetssträcket i opinionsundersökningarna.

Det värst besegrade socialdemokratiska partiet i Norden var och är det danska. Efter elva år i ett halvlimbo under olika konservativa regeringar under Poul Schlüter, som dock inte förde en thatcheristisk politik ("Jeg er ikke så konservativ, at det gør noget") tog partihögern makten under egenartade förhållanden (den valde partiordföranden Svend Auken ersattes av Poul Nyrup Rasmussen under en extrainsatt partikongresss) och kom att åren 1993-2001 att bilda en serie regeringskoalitioner med Det Radikale Venstre som främsta samarbetspartner.

Venstre, den ständiga lillebrodern i de konservativa regeringarna under 80-talet, blev under 90-talet största oppositionsparti, och fick 1998 en ny partiordförande i tidigare skatte- och ekonomiministern Anders Fogh Rasmussen. Fogh hade gjort sig känd som en typisk nyliberal, något som trätt tydligt fram i boken Fra sosialstat til minimalstat (1993), och fick, liksom Blair 1997, spela på i det närmaste öppet mål inför valet 2001. Socialdemokratiet hade gjort bort sig i frågan om efterlönen (ett slags förtids-förmånspension, som dock oftast använts för att fasa ut äldre arbetskraft och på så sätt minska ungdomsarbetslösheten) och hade misslyckats kapitalt med att avdramatisera immigrationsfrågan, vilket ledde till en kraftig väljarflykt bland socialkonservativa väljare till det populistiska Dansk Folkeparti. Samtidigt drog sig Fogh bort från den radikala nyliberalism han tidigare förefallit höra hemma hos, och framställde sig som välfärdsstatens försvarare. Följden blev att Socialdemokratiet för första gången sedan 1920 förlorade platsen som Danmarks största parti till Venstre, och att Fogh skrev nordisk politisk historia.

I dagarna har Anders Fogh Rasmussen varit Venstres partiordförande i 10 år
, vilket föranleder en rad experter och andra tyckare (som undertecknad) att författa spaltmeter om statsmannens eftermäle. Fogh räknas dessutom som på väg ut (förmodat bespetsad på fina uppdrag inom EU), och om han lämnar partiledar- och statsministerposterna innan han tvingas gå med anledning av någon politisk skandal kommer han bli närapå historisk bara av den anledningen. Men det främsta äreminnet över Fogh Rasmussens pragmatiska politik i Blairs anda kommer att vara den tendens han medverkade till att föra in i den nordiska partipolitiken. Fredrik Reinfeldt vet mycket väl vem hans närmaste politiska förebild är. Likaså finns det många likheter med hur ordföranden för danska Socialistisk Folkeparti, Villy Søvndal, dragit sitt parti närmre Socialdemokratiet för att framstå som en fräschare och mer sammanhållen form av den tidigare så regeringsdugliga socialismen. Irakkriget, det halvdanna hanterandet av karikatyrkrisen, och det i likhet med Blair mycket trogna följandet av president George W. Bushs internationella politik kommer naturligtvis att sätta spår i omdömena av Anders Fogh Rasmussens regeringstid. Men effekterna av hans politik har satt spår i det nordiska politiska landskapet som kommer att forma diskursen för lång tid framöver.

Intressant? Läs även andras tyckanden om Anders Fogh Rasmussen, Fogh, Venste, nordisk politik, Tony Blair, 10-årsjubileum, Danmark, kontext, tyckande

Några Kosovo, någon?

När Urban Ahlin (s) i februari i år så högljutt krävde att Sverige snarast efter Kosovos (Kosova) utropande av självständigheten borde erkänna statsbildningen borde han ha lugnat ned sig i sitt oppositionella patos för att fundera ut en princip efter vilken Sverige skulle kunna agera i liknande fall. Nu verkar det som att detta liknande fall kommit hastigare än många anat. Dessutom får världen två fall för samma pris som ett. Det gäller de båda georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien, som Ryssland - delvis i respons på Kosovos självständighetsförklaring - idag förklarade att man kommer att upprätta "vissa diplomatiska relationer" med. (SvD, Al-Jaz. eng).

Abchazien ligger närmast en självständighetsförklaring av de båda utbrytarrepublikerna, varav båda har varit de facto självstyrande sedan tidigt nittiotal. Sergej Sjamba, den abchaziska regeringens utrikesminister, har sagt att ett utropande av den självständiga staten "hänger i luften". Men sen då? Ryssland kommer förmodligen att erkänna statsbildningen. NATO-länderna kommer inte att göra det - de ser Rysslands agerande i regionen som en aggressiv politik förd mot ett eventuellt kommande georgiskt medlemskap i NATO, ett medlemskap Ryssland ser som ett hot.

Situationen i Abchazien är mycket lik den i Kosovo. Båda staterna har utkämpat krig på etniska grunder, med dokumenterade övergrepp från båda sidor. Centralregeringen i Tbilisi har i princip inget inflytande alls över regeringen i Suchumi (ge. Sochumi, ab. Aqwa). Det finns i Abchazien ett starkt folkligt stöd för en frigörelse från Georgien, men hur starkt detta stöd är, är naturligtvis osäkert. Anta dock, att regeringen i utbrytarrepubliken håller en folkomröstning om självständighet, vilken besvaras med ja. Abchazien kommer då att fylla exakt samma kriteria för självständighet som Kosovo. Erkännande? Eller kommer Europa att ignorera detta faktum, så som man hittills gjort med den moldavska utbrytarrepubliken Transnistrien, där en överväldigande majoritet av de röstande 2006 valde att slita banden med Moldavien och söka medlemskap i Ryska federationen. (Valet är omstritt, eftersom få oberoende valobservatörer fanns på plats, men det finns inga belägg för något omfattande valfusk.)

Intressant? Andra som krafsar ned texter om Abchazien, Abchasien, Sydossetien, Urban Ahlin, Kosovo, Georgien, självständighet, konsekvent utrikespolitik

Tid

Jag tänkte försöka komma iväg från jobbet lite tidigare idag (eftersom det inte fanns så mycket arbete), så jag drog ned min lunch till femton minuter. Bara för det var jag naturligtvis tvungen att jobba över, och kom inte hem förrän klockan var nästan sju. Vad värre är, hade jag slutat när jag planerat sluta hade jag sluppit gå genom regnet, eftersom det hade varit uppehåll.

För denna dags "övertid" (inte riktig övertid, eftersom jag inte arbetar heltid) tjänade jag 45 kr före skatt.

Tvärförbind dom då

Det har länge varit på modet i svensk dagspress att angripa miljonprogrammet när man inte har något annat att skriva om. På ledarplats i Dagens Nyheter skriver man idag (som Suhinina förekommit mig att kritisera) delvis osammanhängande om hur man måste rädda staden från allt som är nytt, och bevara allt som är gammalt och förespråkat av namnkunniga funktionalistiska arkitekter-ideologer.

Förutom när det gäller miljonprogrammet, då. Miljonprogrammet är nämligen, per definition, segregationsfrämjande. Att närmre 35 % av miljonprogrammets bostäder består av radhus, småhus och villor, idag oftast egenägda och inte sällan högt värderade, nämns naturligtvis aldrig i sammanhanget. Inte heller de lägenhetsområden där man gjort omfattande omvandlingar till bostadsrätter. Det är kanske det man i ledaren menar med höjande av attraktivitet:

Det är strukturen och formen i dessa efterkrigstidsprojekt som ligger bakom den vantrivsel som många upplever. Att höja dessa områdens attraktivitet är en central politisk uppgift.

Något liknande behov finns knappast för husen på malmarna. De ska inte rivas eller byggas om i stor skala eftersom de uppskattas för sina klassiska ideal.

Det är ju bra att man talar om för oss att det är funktionalismen som är roten till allt det onda, och inte att mer utsatta sociala grupper genom sin ekonomiska situation naturligt samlas på platser med lägre bostadsomkostnader. Att stenhus av samma storlek, samma grad av lyhördhet och samma typ av isolering, uppvärmning och ljusinsläpp är lika opersonliga på Kungsholmen som i Vårby, även om arkitektoriska skillnader också finns, förklarar inte hur segregationen kan vara värre i "miljonprogrammens förorter" än i den fashionabla innerstan - och frågan tas således aldrig upp.

Svenska Dagbladets redovisar idag problemet lite mer ingående än vad Dagens Nyheter brukar göra, och vi kommer lite närmre pudelns kärna. Vi får höra en bekant, gammal visa - den om förtätningen:

–Årstafältet har legat som ett passivt mellanrum i staden, säger Alexander Ståhle som menar att både ­Årstafältet och Järvafältet är exempel på outvecklade grönytor. De skulle kunna göras både ekologiskt rikare och intressantare som mötesplatser och rekreationsytor.

Att vissa grönytor är outvecklade områden som skulle kunna passa bättre för bebyggelse må hända, med en bättre kommunikation förortsområdena emellan är bara en del av problemets lösning. Stockholm är en stad utan tvärförbindelser. Innan Tvärbanan invigdes fanns ingen stomlinje mellan söder- och västerort, och som banan finns idag går den inte heller igenom någon av de ökända dinosauriehöghus-områdena. Den förlängning mot Solna som prospekterats ligger fortfarande i framtiden, och den avgrening mot Helenelund som man pratat om är den första som enligt något förslag väntas gå genom någon av Järvafältets förkättade miljonprogramsförorter (Rissne).

Dessutom är frågan om sammanbyggnad i den form den ibland tenderar att ta överhuvudtaget löser problemen:

Det smala fältet mellan Bromsten och Rinkeby har förblivit obebyggt. För några år sedan uppfördes några ljusa trävillor i kanten av den stadsdels­skiljande grönskan, och Bromstens villabebyggelse kröp några meter närmare Rinkeby. Men då började gamla bromstensbor muttra om att detta var första steget mot att helt bygga samman områdena.

För det vill inte de "gamla bromstensborna". Lösa problemen i Rinkeby låter nog så fint, men bara om problemen (och dess personifieringar) stannar i sina problemområden. Det är inte bara i de av hyresrätter uppbyggda stockholmsförorterna man återfinner mänskliga hinder mot integrationen.

Intressant? Andra bloggar om miljonprogrammet, dn, svd, tvärbanan, integration, dinosauriehöghus, asplund, osaklig kritik,

Tillägg till föregående inlägg

"Adriaaaaaan!!!"

Kul, va?

FILMRECENSION - Schism

Regisserad av Raid al-Saeed
Saudiarabien, 2008
6 minuter

Geert Wilders, ordföranden i nederländska Partij voor de Vrijheid, gjorde ju en rent ut sagt löjeväckande film häromsistens, det kan väl ändå ingen undgått att märka. Att ganska många blev oproportionerligt upprörda har väl ingen heller missat. Nå, nu har jag kommit mig för att (lagom till att pressen upptäckt filmen) titta lite närmre på det tidigaste kända svaret i kortfilmsformat - Schism, i regi av den saudiske bloggaren Raid al-Saeed.

Konceptet är så självklart att det nästan är irriterande. Gamla testamentet är ju en outsinlig källa till argument för grova mord och etnisk rensning. Folkmord var ju heller ingenting ovanligt för antikens människor och statsmän, och har inte varit det senare heller. Georg Brandes ger en kort exposé över fenomenet i sin biografi över Cajus Julius Caesar (titel: Caius Julius Caesar), där han påpekar att det först är i modern tid (på Brandes tid var det senaste stora fallet folkmorden på armenier i Turkiet i efterdyningarna av Världskriget) man lyckats överträffa antikens genocidia i mängd döda. Vad gäller democidium, till skillnad från genocidium (båda vanligtvis översatta som "folkmord" till svenska) har man fortfarande inte lyckats överträffa de gigantiska massakrer som skedde under Tàipíng-upproret 1850-1864, då runt 20 miljoner människor strök med. Såna småsaker som historiska fakta och (förhoppningsvis) perspektivbringande anekdoter av detta slag bekymrade sig dock inte Wilders för, vilket fick al-Saeed att konstatera att en debatteknisk seger på walk over låg fullt synlig. Det var bara att "gå över".



Resultatet heter alltså Schism, är en sex minuter kort film och består i huvudsak av tre klipp. Det första föreställer amerikanska (?) soldater misshandla en grupp irakiska män, samtidigt som kommentatorn som lagt ut klippet på Internet (källorna för filmmaterialet är naturligtvis de samma som i Wilders film) extatiskt ylar i glädje över scenen. Nästa klipp föreställer en amerikansk väckelsepredikant (jag har sett klippet förr, det kommer från en dokumentärfilm som bl.a. visats på SVT Kulturkanalen, men jag har glömt bort vad såväl dokumentär som kyrka heter) som när en dröm om att skapa en fundamentalistisk armé av kristna radikala ungdomar, i likhet med hur islamska fundamentalister bygger upp sina sekter i exempelvis Mellanöstern och Pakistan. Det tredje klippet är det mest logiska - i likhet med hur 9-11-montaget är det grundläggande i Wilders film - CNN:s utsändningar från de amerikanska initialbombombningarna av Bagdad i mars 2003.

Montagen är, precis som hos Wilders, inga montage, utan mest en samling klipp hopslängda och varvade med "våldsförhärligande" texter ur bl.a. 1:a Samuelsboken och 4:e Mosebok. I sitt val av klipp har dock al-Saeed utelämnat mer uppenbara galningar än Wilders. Vill man angripa kristendomen för dess våldsammaste utövare är det så praktiskt att ta till Joseph Cony, och säkert hundra ännu mer våldsuppmanande predikanter än den i filmen förevisade. Men dels fanns dom kanske inte så lätthittade på YouTube, och dels är inte det al-Saeeds poäng.



Wilders angriper islām i dess helhet, vilket såsom toppande Fitnas rent regimässiga uselhet tar den till sällan skådade nivåer av kass. al-Saeed angriper istället Wilders, vilket ju är att sparka boll på öppet mål. Det är därför befriande att Schism dels är tekniskt och regimässigt bättre än Fitna (man slipper framför allt misshandlandet av Tjajovskij och Grieg), dels att den är tio minuter kortare. Ovärderligt! Vad ska jag göra med all denna insparade tid? (Tydligen recensera eländet... Vad gör man inte...) Självklart avslutas den, i likhet med Wilders film, med en pekoralmässig notis lydande: It is easy to take part of any holy book out of context and make it sound like an inhumane book. This is what Geert Wilders did to gather supporters for his hateful ideology. To create 'Schism'.

Filmen är f.ö. släppt den första april.

Och nu när jag avslöjat slutet och allt finns det inget skäl alls för läsaren att se dessa filmer. Spara in 16+6 minuter och ägna dom åt att gå på promenad i vårvädret istället.

Och fundera över det här: När Michael Drosnins bok The Bible Code föga överraskande möttes av kritik förklarade han att han kunde tänka sig att lyssna på kritiken - om någon hittade ett statsministermord i Moby-Dick. Den australiske matematikern Brendan McKay hade tillräckligt mycket fritid för att hitta ett flertal statsministermord i Moby-Dick, tillsammans med bl.a. mordet på Martin Luther King, Jr. Så, eftersom det alltså finns ett tydligt samband mellan samma texter nu så stötta och blötta genom YouTube-baserade kortfilmer och en av den anglosaxiska språkvärldens mest sägenomsusade romaner, är det inte på sin plats att belysa de våldsförhärligande och fundamentalistiska inslagen i Melvilles bok? Valdödning är ju i högsta grad kontroversiellt i våra dagar. Och den där Queequeg, t.ex., har jag aldrig litat på...

Fint klädd

Jag brukar relativt ofta visa mig i skjorta med slips, eller ännu hellre fluga. Helt enkelt sådär, skjortan är nedärvd eller köpt på Myrorna el. motsv. Flugan likaså. Jag trivs i fluga.

Intressant nog får jag med anledning av mitt val av kläder ideligen kommentarer av typen "Vad uppklädd du är, ska du på fest?". Skjorta (30 kr), fluga (35 kr, flugor är nämligen av någon underlig anledning dyrare än skjortor) och kavaj (någon med ovanstående poster jämförbar summa).

Den ovan nämnda kommentatorns klädsel (urval): Top (350 kr), jeans (550 kr) och pumps (800 kr).

Jo, det är nog jag som har råd att unna mig lite fest.

Kläderna gör mannen

Det fanns en tid då den radikala vänstern runt om på vår mer eller mindre runda jord förstod att det inte räcker med ett radikalt budskap - man måste också paketera det på ett flashigt sätt. Mästaren, Jawaharlal Nehru, bar sålunda en speciell kavaj, som sedemera kommit att bära hans namn, och många gånger ingått i de stora modehusens kollektioner i mer eller mindre samma typ av utförande (senast Gucci för något år sedan).


Nehru (t.v.) iförd ovan nämnda kavajtyp. T.h. Dag Hammarskjöld i en vanlig, västerländsk kostym.

Om man förkroppsligade radikal ungdom (d.v.s. om man var ung, radikal och dessutom förbaskat snygg) räckte det med karisma och en militäraktig outfit av enklaste typ för att bli en legendarisk stilikon. Hade Che istället varit ful, fet och flintskallig är det högst tveksamt om han hade varit särskilt berömd idag.


Ernesto "Che" Guevara (i mitten), komplett med guerillakamrater och revolutionär pansarvagn.

Nuförtiden är det ju sämre ställt med den internationella revolutionen och dess släktingar, och inte står det bättre till med vänsterradikalernas klädval heller. Man kan säga mycket om Hugo Chávez, men det är tusan vad hans kännetecknande röda utanpåskjorta är ful.

Chávez (t.v.) sysselsatt med att förevisa Sydameria för en universitetsslacker-klädd Sean Penn.

Och vår egen Lars Ohlys klädstil ska vi väl inte ens tala om...


Ebba von Sydow (t.h.) lyckades styla flera andra politiker riktigt fint i VeckoRevyn för något år sedan (framför allt Maria Wetterstrand), men Lars Ohly ser ändå mest ut som grannen som mekar med bilen på parkeringsplatsen.

FILMRECENSION - Fitna, the Movie

Regisserad av Geert Wilders
Nederländerna, 2008
16 minuter



Karl Marx skrev apropå Lois Napoleons kupp 1853 att historien upprepar sig två gånger, första gången som tragedi och andra gången som fars. Den nationella kolonialismens era bröts av det första världskriget, och återupprepade sig som den mest blodsdrypande fasen i mänsklighetens historia, när de mest radikala idéerna om folk och ras fick fritt spelrum i Europa, och när den vita världens grepp släpptes kring sina gamla kolonier och intressesfärer i efterdyningarna av det världskrig som följde, gav det fritt spelrum åt de radikalaste och mest våldsbenägna motreaktioner från befrielserörelserna. Nu har vi kommit till farsfasen.

Vi lever alltså i en tid när man inte behöver smörja in ammunitionen med en blandning av ko- och grisfett för att skapa sammanstötningar mellan civilisationerna - det räcker numera med att rita en skäggig man, och låta trycka det under förevändning att porträttet föreställer profeten en viss Abu l-Qāsim Muḥammad ibn 'Abd Allāh. Fascinerande!, tycker nu en del självutnämnt politiskt inkorrekta personer i den rika och från större katastrofer de senaste 60 åren förskonade Occidenten, och petar direkt med klåfingrarna i de aldrig helt läkta såren från kolonialeran. Oftast under förevändning att man angriper problemen som de ter sig hemmavid, t.ex. oförmågan till kritik mot den dära al-'islām i det egna landet. Senast i raden har vi nu alltså ordförandens för Partij voor de Vrijheid, Geert Wilders, väl omskrivna kortfilm Fitna.

Efter denna smickrande inledning, helt i linje med vad som brukat höras från filmen kritiker innan filmen hade setts av en enda av dessa, måste vi nu övergå till vad som egentligen är filmens föregångare: Snakes on a Plane.



För den som inte kommer ihåg 2006, så var Snakes on a Plane en b-film med Samuel L. Jackson i huvudrollen. Filmens corny titel och Jacksons kultstatus ledde till en exempellös hypning av filmen över Internet, där den under våren utgjorde en gigantisk meme innan ens något originalfotage släppts. När filmen väl gick upp i augusti samma år spelade den in budget och vinst på ett par veckor, för att sedan försvinna ur det kollektiva korttidsminnet och in i popkulturhistorien. Den befintliga publiken var de redan frälsta, och för dom var kvaliteten (eller bristen på densamma) irrelevant. De som visste att uppskatta kultupplevelsen lämnade biograferna småmysande. De övriga ryckte på axlarna.

Till skillnad från Snakes on a Plane är inte Fitna en film i egentlig mening. Den har snarare karaktären av en riktigt billig antologi med större delen av sitt fotomaterial direkt kopierat från YouTube. Genom det flagranta nyttjandet av andras material har Wilders kommit i svårigheter, då Kurt Westergaard genast stämt honom för att olovligt ha nyttjat Westergaards teckning av Muhammad med en bomb i turbanen. Westergaards teckning är bara en i raden av filmens associativa klipp och bilder, bland de övriga återfinner vi föga överraskande WTC-material (återfinns på YouTube), Madridbomb-material (återfinns på YouTube), radikala uttalanden av bl.a. nyligen framlidne ayatollah Ali Meshkini Ardabili (återfinns på YouTube), antisemitiska demonstrationer i Mellanöstern och Iran (återfinns åtminstone delvis på YouTube), samt givetvis material rörande mordet på Theo van Gogh (återfinns åtminstone delvis på YouTube). Dessa inslag ackompanjeras av Tjajkovskij (Arabisk dans ur Nötknäpparsviten) och Grieg (Aases död ur Peer Gynt-svit 1 - intressant nog inte Anitras dans, fanns den kanske inte på Wilders Naxos-skiva?). Det hoprafsade materialet varvas med diverse suar ur Koranen, lösryckta ur sitt sammanhang för att ge optimalt intryck av att vara en ännu mer våldsbenägen och hatbringande religion än judendom och kristendom.

Och det är ungefär allt. I sexton minuter sitter man och nyper sig själv i armen för att orka hålla uppmärksamheten på skärmen istället för att råka börja läsa en bok eller surfa på Internet. För Wilders film är omåttligt intetsägande och tråkig. Den anstrykning till intresse för sörjan man kunnat få av den hysteriska debatten före filmsläppet släcks redan efter de första minuterna, då Godwins lag checkats av med en marginal som övergår någon annan produktion i historien (utom möjligen den tolfte Dragon Ball Z-filmen, Dragon Ball Z: Fukatsu no fusion, där helvetet öppnas och alla tidigare ondingar från tidigare filmer återvänder till Jorden, tillsammans med övriga kännetecken för ondska, bl.a. den mustaschprydda diktatorn). Det finns två komiska ljuspunkter - båda ofrivilliga - den ena när Wilders hittat en perfekt talesman för hela religionen i en treårig flicka; den andra i det patetiska slutet när ljudet av papper som rivs isär hörs, följt av en förklarande text där Wilders storsint förklarar att ljudet var från en telefonkatalog som revs sönder, de frånstötande delarna av sin heliga skrift är upp till muslimerna själva att riva sönder.

Man behöver överhuvudtaget inte ägna sexton minuter åt den här sörjan. Genom att spela ut sitt kort har Wilders försatt chansen att visa hur lätt förmodad kritik mot islam, okonstruktiv eller ej, övergår i hysteri (detta påpekat av Per Gudmundson). Det som kunnat vara tidernas aprilskämt visade sig dock vara ännu ett av de fall där övertygelse är omvänt proportionell mot konstnärlig kvalitet. Ju mer irrationell övertygelsen är, desto sämre tenderar också slutresultatet vara. Wilders näst intill hysteriska hat mot islam, vilket visar sig i att hans huvudargument filmen för att muslimerna i Europa utgör en livsfara är att de är många, drar ned Fitna till sällan skådade nivåer av uselhet. Var har vi historiens sophög, när vi för en gångs skull vore betjänta av den?