Fogh i hans kontext

Det senaste stora paradigmskiftet inom västerländska politiska trender kom inte, som vissa debattörer tycks tro, i samband med terroristattackerna mot USA i september 2001, utan etablerades under det sena 90-talet som en följd av de ekonomiska kriser som följde på det europeiska valutasystemets sammanbrott i början av samma decennium. Tony Blair drog samman sitt bångstyriga Labour Party och förde det radikalt mot den politiska mitten, vilket 1997 gav Labour den största valsegern sedan 1945, med 43,2% av rösterna och 418 parlamentsplatser. 80-talet (och det tidiga 90-talet) hade dominerats av en nyliberal och radikal konservativ diskurs. Den diskurs som nu trädde fram skulle dominera från den radikala centern. Blair hade tagit socialisterna tillbaka till regeringsmakten, men genom att anpassa sig till det samhällsliga klimat som fötts genom Thatcher-eran. Andra länder upplevde samma tendens, men från olika synvinklar. I Finland hade socialdemokraten Paavo Lipponen redan 1995, i respons på den svåra finansiella krisen i början av decenniet, bildat regering med det dominerande högerpartiet Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) Denna "oheliga koalition", som från början hade haft karaktären av samlingsregering, kom att fösa ihop alla de tre stora partierna (socialdemokrater, samlingspartister och centerpartister) i den politiska mitten och skapa ett ännu rådande trepartisystem där de två största partierna regerar samman (oftast med ett eller flera mindre partier) med det tredje partiet som oppositionsledande.

I andra nordiska länder innebar den nya tidsandan en serie katastrofval för socialdemokratiska partier. 1998 straffades Göran Persson för sin brutala sanering av den svenska ekonomin med det sämsta valet hans parti gjort sedan den allmänna rösträttens införande (36,4%). Viss revanch kom 2002, mycket dock genom en kraftigt splittrad borgerlig opposition. Ytterligare en mandatperiod senare var oppositionen enad, och socialdemokraterna stöttes längre bort från inflytande på regeringspolitiken än vad de varit sedan 1917. 2001 dråsade Det norske Arbederparti, nedtyngt av splittring mellan (inbördes splittrade) förnyade och ortodoxa försvarare av välfärdsstaten ned till 24,3% - med högerpartiet Høyre flåsande i hälarna med 21,2%. Klyftan mellan den moderata borgerligheten och det högerpopulistiska Fremskrittspartiet förde socialdemokraterna åter till makten 2005 i spetsen för en bräcklig och spretig koalition, som sedan dess nästan konstant legat under majoritetssträcket i opinionsundersökningarna.

Det värst besegrade socialdemokratiska partiet i Norden var och är det danska. Efter elva år i ett halvlimbo under olika konservativa regeringar under Poul Schlüter, som dock inte förde en thatcheristisk politik ("Jeg er ikke så konservativ, at det gør noget") tog partihögern makten under egenartade förhållanden (den valde partiordföranden Svend Auken ersattes av Poul Nyrup Rasmussen under en extrainsatt partikongresss) och kom att åren 1993-2001 att bilda en serie regeringskoalitioner med Det Radikale Venstre som främsta samarbetspartner.

Venstre, den ständiga lillebrodern i de konservativa regeringarna under 80-talet, blev under 90-talet största oppositionsparti, och fick 1998 en ny partiordförande i tidigare skatte- och ekonomiministern Anders Fogh Rasmussen. Fogh hade gjort sig känd som en typisk nyliberal, något som trätt tydligt fram i boken Fra sosialstat til minimalstat (1993), och fick, liksom Blair 1997, spela på i det närmaste öppet mål inför valet 2001. Socialdemokratiet hade gjort bort sig i frågan om efterlönen (ett slags förtids-förmånspension, som dock oftast använts för att fasa ut äldre arbetskraft och på så sätt minska ungdomsarbetslösheten) och hade misslyckats kapitalt med att avdramatisera immigrationsfrågan, vilket ledde till en kraftig väljarflykt bland socialkonservativa väljare till det populistiska Dansk Folkeparti. Samtidigt drog sig Fogh bort från den radikala nyliberalism han tidigare förefallit höra hemma hos, och framställde sig som välfärdsstatens försvarare. Följden blev att Socialdemokratiet för första gången sedan 1920 förlorade platsen som Danmarks största parti till Venstre, och att Fogh skrev nordisk politisk historia.

I dagarna har Anders Fogh Rasmussen varit Venstres partiordförande i 10 år
, vilket föranleder en rad experter och andra tyckare (som undertecknad) att författa spaltmeter om statsmannens eftermäle. Fogh räknas dessutom som på väg ut (förmodat bespetsad på fina uppdrag inom EU), och om han lämnar partiledar- och statsministerposterna innan han tvingas gå med anledning av någon politisk skandal kommer han bli närapå historisk bara av den anledningen. Men det främsta äreminnet över Fogh Rasmussens pragmatiska politik i Blairs anda kommer att vara den tendens han medverkade till att föra in i den nordiska partipolitiken. Fredrik Reinfeldt vet mycket väl vem hans närmaste politiska förebild är. Likaså finns det många likheter med hur ordföranden för danska Socialistisk Folkeparti, Villy Søvndal, dragit sitt parti närmre Socialdemokratiet för att framstå som en fräschare och mer sammanhållen form av den tidigare så regeringsdugliga socialismen. Irakkriget, det halvdanna hanterandet av karikatyrkrisen, och det i likhet med Blair mycket trogna följandet av president George W. Bushs internationella politik kommer naturligtvis att sätta spår i omdömena av Anders Fogh Rasmussens regeringstid. Men effekterna av hans politik har satt spår i det nordiska politiska landskapet som kommer att forma diskursen för lång tid framöver.

Intressant? Läs även andras tyckanden om Anders Fogh Rasmussen, Fogh, Venste, nordisk politik, Tony Blair, 10-årsjubileum, Danmark, kontext, tyckande