Vuxna människor som... ja, ni vet

Vad fan är det med folk egentligen? SvDs Stefan Malmqvist uttalar sig i sin allvishet omedelbart efter att omröstningen i finalen för Eurovision Song Contest avgjorts:

Nu vann förvisso en låt som hade kvalitéer. Men tittar man på hela placeringslistan så finns det hela 14 östländer bland de 16 bästa. Den dominansen är inte bra. Varken TV-bolag, skivbolag eller artister vill satsa tid och pengar på en tävling där de ändå inte har någon möjlighet att vinna.

Jaha, det var ett år. I fjol var det också en total östdominans, med sovjetstaten Finland som vinnare följt av tre vedervärdiga socialturistspawningpools (Ryssland, Bosnien och Herzegovina, Rumänien) och sen kommunistdiktaturen Sverige som femma. Året dessförinnan var ännu värre, inte bara en total östdominans utan en sydöstdominans med Grekland, Malta, Rumänien och Israel i topp.

Jisses Amalia!

Jag minns när vinter-OS i Nagano gick av stapeln. Det var ett enormt överhypande av de svenska idrottarna månader i förväg, och när medaljregnet uteblev fylldes TV-sofforna av experter som i krismöten nu skulle utreda hur det obegripliga kunde ske att Sverige inte var bäst och starkast överallt och i alla sammanhang. Samma förhandshypning upprepades inför sommar-OS i Aten. Sverige tog fyra guldmedaljer, varav tre på en och samma dag på friidrottsarenan. naturligtvis helt i sin ordning och som sig bör i ett land med 1,3 promille av världens befolkning.

Själv blev jag positivt överraskad av årets Eurovisionsschlagerfestival (puh, säg det tio gånger snabbt efter varandra!). Eller, överraskad och överraskad förresten. Den alleuropeiska (märk väl: alleuropeiska) finalen har varit rätt intressant i flera år nu. Ända sedan det s.k. "östblocket" kom med. Och det finns all anledning att hoppas på ännu mer framöver, om nu Palestina och Libanon kommer med (och Maghrebländerna kan börja visa upp något värt att minnas, med den musikscen som ju faktiskt finns där).

Det är förresten ganska fascinerande att den svenska pressen för en gångs skull var så enig i sina helt okritiska ovationer över The Arks egentligen ganska tråkiga låt. Det är precis som om dom tror att hela resten av det röstande Europa också har indoktrinerats med Father of a Son tills det blödit ur öronen. Scenframträdandet var bedrövligt. Sånginsatsen ännu värre (jämför med den snarlika vokala kvaliteten i finalen 2000 - "Be Happy!"). Sånt tönteri går inte i post-Europas stugor och lägenhetskomplex. Roger Pontares legendariska bidrag från ovan nämnda år skulle slagit mycket hårdare. På svenska. Eller ännu mer troligt, med tanke på Rysslands slagdänga från i år - skicka dit Darin med valfri Max Martinproduktion. Men gör man som på många håll i det s.k. "Västeuropa", bara sänder iväg samma slags skräp år efter år i tron om att världen stått still sedan Berlinmuren föll, då kommer man sist.

Povel Ramels gamla parodi En schlager i Sverige har förlorat lite i aktualitet under decenniernas lopp. Men hade någon gjort en uppdatering runt sisådär 1982 så hade den fortfarande varit sista skriket. Munchs sista skrik.

Veckans musiktips: Verka Serduchka med det ukrainska finalbidraget Dancing Lasha Tumbai 2007.
Jag uppmanar ingen till piratkopiering eller dylika illegala handlingar, men länk finns här.