"(...) innan det också översvämmades av den förfärliga nasala franskheten!"

[rubriken] - Kamrat Markus Forsberg, legendarisk vokalist och gitarrist i Das Bandt, kritiserar Les Ogres du Barback (dessutom i ett samtal som jag har för mig egentligen handlade om Edith Piaf).

Alternativ rubrik: Fragment av ett planerat blogginlägg som skulle handla om att chansonrocken är det främsta logiska-nästa-steg-som-borde-tagits-för-århundraden-sedan som manifesterat sig på vårt (än så länge) vackra jordklot sedan Thorvald Stauning utsåg Nina Bang till utrikesminister i Danmark.

Om jag blir så (in)famös att jag någon gång får göra ett Sommar-program kommer det förmodligen därefter att heta allmänt att det mest ondskefulla kamrat Tove gjort mot världen (rättare sagt, Sverige) var att introducera mig för den franska musikergruppen Les Ogres du Barback via deras dubbelalbum Fausses notes & Repris de Justesse. I alla fall är det ett ganska befogat antagande, med tanke på den totala antagoni man i de flesta fall möts av när man försöker introducera chanson-rocken för vald medmänniska.

Kanske rör det sig om något slags kulturkonservatism eller annan liknande reaktion mot den postmodernistiska musiken. Vilket man ju oavsett om det rör sig om det eller ej kan diskutera, men jag ska nog låta bli. Eh, det här stycket leder ingen vart, så jag hoppar över det.

Om man ska vara sådan så kan man annars hävda att det rör sig om s.k. "World Music". Enligt en viss logik borde nämligen fransmännen snappat upp världsmusik-vågen först också, och chanson-genren är ju ändå drygt sexhundra år gammal. Fransk folkrock bestämde Alan Stivell tidigt var något helt annat. Fransk folkrock låter exakt likadan som allt annat någon kreatör låtsas vara keltiskt. Typ som den där musiken Lord of the Dance trampar runt till. Eller musiken som spelas i de mest byhåliga byarna i Final Fantasy V. Det är för övrigt en keltofil japan som skrivit den.

Fransoserna är tidiga med ny slags musik, förutsatt att man kan frankofiera den halvt till oigenkännlighet. Till exempel sög fransoserna ivrigt i sig den nyfödda hip hopen (i princip så fort Afrika Bambataa satt sin fot på europeisk mark i början av epoken Mitterand) och transformerade den till le rap français. Syntpoppen genomgick även den något slags märkvärdig transformering så fort den kom i närheten av Frankrike och omvandlades till raï. (Det uppges dock finnas rester kvar av den "äkta", ortodoxa syntpoppen även i Frankrike. Inte ens Léon Blum kunde störta allt det gamla [nu] i gruset.) Just raï kanske inte riktigt räknas till "den förfärliga nasala franskheten", det är trots allt de förmodat till Republiken fientligt inställda algeriska invandrarna (och deras ättlingar) som förväntas stå för den. (Det låter dock ändå mer new wave än Umm Kulthum om det.) Ni vet, det där "slöddret från förorterna", de där som bränner bilar och kastar sten. Ej att förväxla med de där som kastar potatis, de är sunt franska bönder.

Av någon anledning så har dessutom chansonrocken gått på export. Föga överraskande till Belgien, och därifrån tillbaka till Frankrike igen efter vad det ryktas. Så kan det gå. Då är den schweiziska chansonrocken mer intressant. Den kan dessutom tydligen även vara på tyska. (Naturligtvis den schweiziska versionen av tyska, den dom vill bannlysa från skolorna i en del kantoner till förmån för den "riktiga" tyskan. Fascister. Se bara hur det gick för Gustav Adolfsskolan i Landskrona.) I alla fall växlar Les Reines Prochaines språk ganska flitigt. (Och varför nämner jag nu Les Reines Prochaines, förutom att det är relevant till chansonrock? Jo, för att Pipilotti Rist var medlem i bandet under de första åren av nittiotalet, d.v.s. innan de gjort något vidare värt att minnas. Så när som på Jawohl, sie kann's. Sie hatt's geschafft.)

En gemensam sak med chansonrockarna, oavsett geografisk belägenhet, är att de alla tycks ha skitjobbiga flashanimerade hemsidor. Fast det kanske gäller för alla slags artister. Något ska man ju lägga krut på, för att synas. Och visst, snyggt, men man vill ju kunna navigera bland diskografierna också.

Det kan vara det att jag inte egentligen kan franska. (Jag lyckades kämpa mig igenom Le Petit Prince på en knapp månad, och med en bra fransk-svensk ordbok.) Eller så är jag mer mottaglig för nya intryck än alla frankofober därute. Eller så är jag mer naiv, eller avtrubbad, eller rent utav dum.

Det var förmodligen tänkt att vara något slags punchline i det här inlägget, men det har försvunnit i bearbetningen av textfragmenten. Kamrater läsare överser säkert?