Kapitalet och postmodernismen (GODE GUD VILKEN JÄVLA BLOGGESQUE RUBRIK PÅ ETT BLOGGINLÄGG!!! VAD HAR JAG GJORT?!)

Kamrat Johanne var här, och det var högst angenämnt. Bland mycket annat trevligt var det även en bra ursäkt att få gå på Moderna Museet. Det bör man väl göra sisådär nån gång då och då. De har trevliga lokaler och en utmärkt permanent utställning. Man kan se på Un chien Andalou och urdrag ur Modern Times och Metropolis. Även frånsett från dessa koncentrat av gymnasieintellektualistisk cineasm finns här även s.k. "tavlor" och "skulpturer", för att inte tala om det något mer sentida påfundet "installationer". Gränserna är allt sedan de sistnämndas intåg på museerna för sisådär etthundra år sedan ytterst flytande, vilket kan förvirra en del.

(Hmm, vad var det jag hade tänkt att skriva om egentligen... *läser minnesanteckningar* "Kom ihåg att påpeka att Pipilotti Rist inte egentligen var det bästa på museet, fast hon var det!" Ajajaj...)

Jaja, det kommer senare. För att den högst hypotetiske läsaren ska förstå det dilemma som kommer att ältas längre ned här krävs en kortare bakgrund av hur museibesökandet för fattiga studenter försvårats genom oansvarig och gentemot kritiska röster ohörsam politik. Jaha, som de flesta förhoppningsvis redan känner till beslöt den nya regeringen bland det första den gjorde att avskaffa de fria inträdena på de musea där man "på prov" infört denna framstegsvänliga åtgärd. Eller snarare, avskaffat den utbildningsfientliga åtgärd som entréavgift för ett i princip statsfinansierat museum utgör. När ni läst såhär långt kan ni faktiskt kosta på er att morra lite åt denna (återinförda) inskränkning på det offentliga kulturrummet, tycker jag. Morr, morr, morr.

Sådärja. Var var jag nu... Jovisst, ja. Modern konst. Eller konst överhuvudtaget, för den delen, kultur av alla det slag såsom den framställs ut på musea runtom i landet, är naturligtvis ingen "mänsklig rättighet" enligt någon rimlig definition av termen. Men att avskaffa entréavgfterna för museibesök är ett högst rimligt vidtagande i en långt framskriden välfärdsprocess. Det finns från flera håll, inte minst från experimentet med fri entré här i Sverige, tydligt belagt att fri entré på museerna ökar antalet besökare, vilket inverkar positivt på folkbildningen i det långa loppet. Men nu var det inte min syn på vad som gagnar ett lands nationalekonomiska situation jag skulle skriva om, utan mitt återfall i gymnasieintellektualism och hur det borgerliga regeringen mer eller mindre avsiktligt motverkar detta drag hos mig, på gott och ont. För närvarande lutar jag mer åt att gymnasieintellektualism är bättre än liberalkonservatism.

Till sak! (Åh, äntligen får han ändan ur vagnen!)

Någonstans i två gränsland
(dvs.
1. Gränslandet mellan installation, musik och film
och
2. Gränslandet mellan permanent och tillfällig utställning
eftersom Moderna Museet inte gör det lätt för besökaren, vilket jag återkommer till)
återfinner vi Pipilotti Rists I Am a Victim of This Song, en musikvideo till en av Les Reines Prochaines (som Rist sjöng med på den tiden (1990-talet)) gjord cover av Chris Isaacs Wicked Game. Nu ska man väl inte underskatta det faktum att jag p.g.a. diverse anledningar hade ett anmärkningsvärt kraftigt återfall i det där gymnasieintellektuella stadium så många slughuven går igenom, men lite objektivitet finns det väl ändå i min bedömning av verket: Götterdämmerung! (Vi gymnasieintellektuella använder gärna pretentiösa invektiv. Det här är menat som ett positivt, andäktigt näst intill euforiskt känslouttryck.) Och så mycket bättre än originalet! Kanske för att den passar så mycket bättre med en spröd kvinnoröst, och med Anders Guggisbergs röst i bakgrunden i refrängen. Och naturligtvis för videon. Covern är enligt uppgift med i ytterligare en av Rists videoinstallationer: Sip My Ocean, men den har jag inte sett.

Så naturligtvis så vill man ju visa den här fem minuter långa videosnutten för typ Tanja eller vemsomhelst som man skulle påträffa på stan. Men det skulle nu efter nyår kosta sextio kronor, och det svider ganska mycket att betala tolv spänn i minuten, även om Rist egentligen är värd det. Men det är här skon klämmer för mig vad den återinförda entréavgiften anbelangar - museibesökandet förlorar sin spontanitet. Man kan inte längre smita in på ett museum, se tre verk och sen gå ut igen för att sitta och fika resten av eftermiddagen. Eller, man kan naturligtvis göra det, men troligast är att man när man som fattig student halat fram plånboken och hostat upp den där entréavgiften tvingar sig att insupa så mycket som möjligt av allt man kan komma att stöta på därinne. Och följden blir att de flesta kommer att gå bra mycket mer sällan på museum. Inga som bara går in för en snabb titt, och blir stående i timtal inför en helt ny typ av kulturupplevelse. Inga museibesök utspridda på två, eller t.o.m. tre dagar.

I fallet Pipilotti Rist, kommer hon tydligen att ställas ut på Magasin 3 för alla som befinner sig i Stockholm vid något valt tillfälle mellan februari och juni. Bered er redan nu.

Eh, just ja. Jag ska väl egentligen framhålla att Rist kanske egentligen inte är ett starkare konstnärskap än Picasso och Duchamp och dedär som också finns på det häringa museet. Men feromonerna från gymnasial kultureufori är helt enkelt oslagbara. Och det var så länge sedan. Och det var så kul att gå på museum med Johanne.

Förresten så är Svenska Dagbladets veckoliga (eller vad det nu heter) nyhetstest bra mycket mindre fokuserade på egentliga nyheter än Dagens nyheters motsvarighet. Jag menar, hur många visste egentligen att Mona Sahlin varit bakgrundssångerska till Jan Malmsjö i Melodifestivalen 1969? Handen på hjärtat, fast det måste väl ändå finnas en del fans av såväl Sahlin som Malmsjö därute...?

En post var tionde dag på sista tiden. Man kanske skulle försöka hålla den takten... Jag lovar ingenting, och det är förmodligen knappt någon som läser mig längre. Äh, spela roll!