Om att sikta högt

Jag lägger (ännu) inte till "och falla tungt".

Bara för att jag tyckte att femtio poäng lät lite lite och halvhjärtat så anmälde jag mig till sex poäng till... Nej, skämt åsido. De nya sex poängen är resttentamen från tredje terminen japanska, som ska tenteras i januari. Med tanke på att jag haft ett år på mig för att ta igen dom så har jag ingen ursäkt att inte registrera mig.

Idag var det introduktionsdag på kinesiskan. Eftersom Instutitionen för Orientaliska Språk (InsOrient, som den väl borde heta då) är som den är tog vad som borde tagit en halv timme dryga tre. Docent Marja Kaikkonen höll föredrag.

Docent Kaikkonens föredrag är nog det mest bisarra jag upplevt som student. Hennes föredrag gick långrandigt ut på hur oerhört, demoniskt, och monstruöst svårt kinesiska var att lära sig. Att läsa kinesiska i endast en termin var "ett slöseri med skattebetalarnas pengar". Forskning, menade hon, visade på att man var tvungen att ägna minst tiotusen timmar studietid på ett språk innan man kunde det hjälpligt. Därefter anknöt hon det till den maximala studietid som en magisterkurs på universitet kan ge (20*20*6=2400 timmar) och manade oss att "tänk[a] på det på söndag!". Vilket parti hon fått för sig skulle kvadruppla studietiden för ett humanioraämne (den skulle alltså sträcka sig över tolv år, vilket är den maximala tid man kan få studiemedel för) sade hon inte. Kanske får hon inte i egenskap av lärare.

Dessutom verkar definitivt inte kinesiska särskilt svårt. Den för indoeuropéen väldigt annorlunda fonetiken kräver visserligen en skittrist men nödvändig intensivkurs på fyra poäng. Men under dessa fyra poäng har man då av bara farten råkat lära sig nästan all grammatik man kommer att behöva för de första två terminerna. Grammatiken är nämligen ett skämt, det finns ett minimum av regler, och i stort sett inga undantag från dessa.

Det som anses svårt är som vanligt tecken. Och dessa lär man sig i ett "fruktansvärt tempo" - 400 tecken på en termin. Det är dock bara marginellt fler än man lärde sig på en termin japanska - två kana-system á 48 tecken, plus 250 kanji (vilka i flera fall lärs ut som kinesiska tecken på grundkursen i kinesiska). Och jag kan visserligen inte påstå att den japanska grammatiken är en enorm utmaning, men svårare än kinesiskans esperantogrammatik verkar den i alla fall.

Nu får jag säkert äta upp mitt omdöme om kinesiskans svårigheter. Jag har ju trots allt knappt börjat än. Men att InsOrient är sig likt är skönt på ett sätt. Irriterande på ett annat.