Hebreerna

Jag vikarierade i några dagar på en judisk förskola. Första dagen jag kom dit visste jag inte någonting om stället, utan stod och frös och undrade varför jag inte tagit på mig min palestinasjal medan en arg vakt tittade genom min ryggsäck och noterade Trotskijs Den ryska revolutionens historia, band 2. Man borde ju i och för sig kunnat ha sluta sig redan här till att det inte var någon kommunal förskola. Kommunala förskolor har sällan vaktkur med Securitasgarde vid entrén.

Förskolans inriktning borde ju egentligen påtalats för mig på ett tidigare stadium. Jag tvivlar på att vakten skulle tagit mig för en självmordsbombare sänd av Hamas bara för att jag haft på mig en Palestinasjal, men det finns säkert föräldrar eller liknande som kunde ha tagit illa vid sig. Det är trots allt ett jobb, och dom har inte snokat rätt på en vikarie bara för att jag ska kunna predika politisk propaganda för tvååringarna. Inte för att dom skulle ha haft några direkta åsikter i frågan. Politisk propaganda predikas lämpligast för en mer mottaglig åhörarskara. Och är inte beroende av någon palestinasjal.

Eftersom jag inte gjorts på det klara med förskolans inriktning från första början fick jag sluta mig till det själv. Personalen förutsatte förmodligen att jag visste, så fram tills dess att ungarna (mellan 1 och 3 år) fösts in vid 10.30-tiden hade jag bara noterat en ganska oproportionerligt stor del barn med namn som Isaac, Rebecca och Avi. Sånt händer. Längst ned i korridoren antydde dock en karta över staten Israel, inklusive Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna, att det kanske inte var någon tillfällighet. Jaja, spelar roll spelar troll. Tyckte jag ända tills jag skulle låna en kippa på lunchen och fick tag på en eländig Musse Pigg-prydd sak av något slags tjockt material som liknade fuskläder. Den gled ju av! Hela tiden! Dessutom måste man ju ila fram och tillbaka under lunchen för att hjälpa barn som tappar tallrikar eller inte kan dela på sina vegetariska köttbullsimitationer (dom äter förmodligen sådana p.g.a. koscherfrågan). Två gånger halkade jag på kippfan, och en gång fick jag den i munnen när den gled ned på min gaffel just som jag stoppade den i munnen. Morr.

Nå, nu ska jag inte låta som om jag hade tillverkat mig en bättre kippa åt mig själv på förhand om jag blivit förvarnad i god tid. För orka. Inte hade jag lärt mig hebreiska heller. Jag hade förmodligen inte behövt det heller, när en tvååring klunsigt (tvååringar är klunsiga per definition) rullar en boll till mig och glatt säger något på hebreiska (jag tror i alla fall att det är hebreiska, men de flesta barnen verkar vara prototyper till flytande tvåspråkiga), varpå den stirrar på bollen, betyder den förmodligen att jag ska rulla bollen tillbaka till den. På svenska brukar dom pipa "Parka!" vilket brukar vara nästan lika svårt att förstå.

Mitt grubbel med hebreiskan har istället bestått i att under lugna stunder snegla på "lär dig alfabetet"-planscher med vars hjälp man ska lära sig det hebreiska alfabetet. Vad katten är det för skillnad mellan dalet och resh? Det måste vara den där lilla knorren i hörnet (ni får väl själva kolla upp det om ni vill veta vad jag raljerar om). Eller?