En svårbesegrad förkylning

I Lettland drog jag som sagt på mig något slags förkylning som resulterade i nästan 39 graders feber sista natten. Väl hemma i Stanjalägenheten igen var jag mer eller mindre feberfri, men hade fortfarande ont i halsen. Allmänt hängig, ingen ork eller särskild lust till någonting. Till råga på allt visade sjukligheten inga tecken på att ge tappt. Tvärtom.

Natten till i lördags vaknade jag runt halv tre-tiden på natten av en mycket smärtsam tryckbubbla i örat. Omöjligt att sova, så jag gick upp, vandrade runt som Golem i hallen och gnydde; försökte fåfängt att tryckutjämna, tuggade Extra som om jag fortfarande befann mig på inflygningen mot Skavsta. Utan resultat. Tanja drog med mig (inte i örat, det hade varit väldigt elakt) till närakuten, som visade sig vara stängd. På akutmottagningen kunde man inte ens få en värktablett, eftersom Huddinge sjukhus är ett så fattigt och bortglömt perifert torparsjukhus i civilisationens utmarker. Det dom hade att erbjuda var akutmottagningen på Solna sjukhus. Förutsatt att man hade remiss från Vårdguiden.

Vårdguiden var naturligtvis inte intresserade av att ge någon remiss för en ynka, om än smärtsam, öroninflammation orsakad av något slags annan sjukdom, utan gav direktiv om att inte ligga ned och att jag skulle ta en värktablett. Någon sådan hade varken Stanja eller Stanjas granne, som i ett tappert försök att tigga en eventuell sådan väcktes upp. Klockan var nu över fyra och jag bestämde mig för att försöka sitta i en fotölj och vila lite i väntan på att närakuten skulle slå upp sina portar klockan åtta. Tanja gick och lade sig.

Efter en halvtimme eller så blev värken i örat (det var förresten höger öra om ni ville veta det) så outhärdlig (det var förresten höger öra oavsett om någon är intresserad eller ej) att jag satte mig på nattbussen in till Centralen för att köpa värktabletter på det dygnet runt-öppna Apotek Scheele. Bussen var befolkad av den typ av människor man väntar sig ska åka med sista nattbussen (visserligen in mot stan till skillnad från den majoritet som brukar vara på väg utåt) natten till lördag. Folk med resväskor, på väg till Arlanda; kvinnor i övre tonåren med korta kjolar och djupa urringningar som högljutt pratar om hur hårt dom vid något tillfälle blivit knullade; någon överförfriskad stolle som då och då till synes planlöst reser sig upp och varje gång ramlar och stapplar flera meter framåt i bussen, varpå han har all möda i världen att ta sig tillbaka till sin plats.

På Scheele får jag köpa Ibumetin - expediten frågar om det är för tandvärk. Jag tar min tablett redan innan jag hunnit lämna disken och sätter mig på det första pendeltåget för dagen. När jag kommer hem till Flemingsberg strax över sex har tabletten börjat verka, jag staplar upp alla kuddar och dynor jag hittar i soffan och somnar halvliggande. När jag vaknar är klockan över tolv och jag är i det närmaste döv på höger öra. Hörseln har återvänt under helgen, men jag har fortfarande ett susande tinnitusljud i bakgrunden.