Vad de som "bor i Stockholm och jobbar med media" (och en del andra) egentligen producerar
Igår (onsdag) vaknade jag på morgonen och läste Dagens Nyheter. Inte på stan-delen, den kommer på torsdagar, varför detta inlägg inte tematiskt kommer att bli helt perfekt. Så kan det gå. Jag får ta och bläddra lite i den nu, för att komplettera.
Ett ögonblick bara.
...
Sådärja. Det tog omkring 1 minut. När de bästa sidorna i en tidning är de som utgörs av biografannonser är det nog dags för redaktionen att ta sig en funderare på om de utför ett för mänskligheten berikande arbete. Tidningens målgrupp är engentligen inte jag, utan den märkvärdiga grupp av människor som lämnar Stockholm en gång vartannat år, och då för att hälsa på släktingar. Den grupp av människor som på allvar hävdar att det pågår ett kulturkrig (sic!) mellan Södermalm och Stureplan. Jag överger väl DN på stan och berättar om gårdagens tidskriftsläsande.
Naturligtvis missade jag mitt pendeltåg, efter som detta för ovanlighetens skull kom i tid. Tvärtemot vanlig folktro kommer oftast pendeltågen i tid, men just idag hade jag läst en fin rubrik i tidningen: KAOS OCH FÖRSENINGAR OCH ALLMÄN MISÄÄÄÄÄR I PENDELTÅGSTRAFIKEN!!! Eller något åt det hållet var det i alla fall, jag minns inte riktigt. Nå, så jag sätter mig väl på en bänk och väntar? På bänken finner jag ett nummer av den eminenta tidskriften Vakna!. Fantastisk tidning. Saknar stavfel (till skillnad från gratistidningarna i Stockholm); men har intressanta resereportage, fina artiklar om vad ungdomar anser om sex. Vakna! upplyser om att många ungdomar inte anser att anal- eller oralsex är sex. Vakna! upplyser vidare om att det visst är sex, det hörs ju på namnet! Sedan moraliserar Vakna! lite grann över temat, men moraliserandena sker alltid i egna stycken, så man kan hoppa över dom om man finner det tröttsamt. Därefter kommer en intressant artikel om hur man klarar stressen i trafiken, följt av en skitsvår frågegåtsida för de mest extrema bibelnördarna på klotet.
Det kommer att visa sig att Vakna! utgjort ett mirakel av journalistisk kvalitet. Den är sämre än Dagens Nyheter, som jag inledde min dag med. Men dagens tidningsläsande är dömt att gå stadigt utför, mot sämre och sämre marker.
Grunden under Metro-redaktionen er gammel mose. Her lå Blegedammene engang. Her gik blegemændende og fugtede deres store lærreder for at lægge til blegning i det lave vand. Fordampningen indhyllede stedet i en permanent tåge. Senere byggedes Metro-redaktionen her, og blegemændene blev skiftet ud med "journalister" og landets bedste hjerner, og som kronen på værket kaldte man avisen for Metro. Nu skulle Byen defineres, og uvidenhed og overtro aldrig mere kunne ryste journalistikken.
Riktigt så väl är det dock inte. Metro är fyllt av viktiga nyheter, men dom tar max upp sex rader i en spalt. Resten är till en tredjedel fyllt med "nöjes"-nyheter (dokusåpekändisar och det tydligen pågående schlagerjippot där Anna Book har dansat på en bardisk). Resten är reklam. Det finns en insändarsida också, dit man kan skicka SMS-pussar. Insändarna är av typen "Sossarna är vidriga svin som borde SKJUTAS!" respektive "Borgarna är vidriga svin som borde SKJUTAS!". Det finns också en tråkig serie som heter Elvis, som är som Rocky fast med tråkig dialog och lite fulare teckningar.
På Universitetet plockar jag i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring på mig det senaste numret av den lexikala definitionen av Stockholmschauvinism: Nöjesguiden. En Herrans ängel ingriper och hindrar mig från att läsa den. Istället läser jag Stockholm City, som är precis som Metro, fast utan insändarsida och med ännu sämre serier. Men fler i antal. Dessutom har Metro ibland en kolumn av Boris Benulic, som är typ som Göran Greider, fast tråkig och mindre slagkraftig. Och oftast med mindre väl uppbyggda sakargument. Allt detta saknar även Stockholm City, som dock löst problemet genom att bara låta sina kolu--, förlåt - "bloggar", handla om mode, TV eller sport. Det enda positiva som finns att säga om tidningen är att den är tacksamt tunn. Och gratis, men det är bloggar också.
På hemvägen har jag med mig ett nummer av Playboy, nummer Juli 2006. En för mig olöst gåta är hur denna tidning gått från att vara en kvalitetstidning med snygga människor till att publicera bilder på kvinnor som står ("står", märk väl, inte "poserar") nakna framför kameran och visar upp sina rakade fittor. Det är inte vackert, det är inte originellt, det är inte utmanande och framför allt är det inte sexigt. Men allt detta förtjänar ett eget inlägg, så jag nöjer mig med att konstatera att Jery Bruckheimer (som de har intervjuat för detta nummer) verkar vara ett lika stort spånnöt som man kan gissa sig till efter att ha sett Armageddon och Pearl Harbor. Stöder Bush gör han också, men det gör Boris Benulic i Metro också i viss mån. Inte för att det gör någon av dem bättre, men jag undrar om inte Benulic kunnat göra Pearl Harbor bättre än vad Bruckheimer lyckades producera den till.
Därefter nås jag av beskedet att Nietzsche konstaterat avskaffandet av Herran och hans änglar, så jag plockar fram Nöjesguiden, som denna vecka slår alla rekord i smaklöshet och dynga. Adam Reuterskiöld rapporterar från en natt som... eh... undersökande journalist?, på Södersjukhuset. Artikeln aviseras med slagkraftiga slogans som "Riket på riktigt" och "Det sämsta stället att ha efterfest på" och kretsar kring blod, gore och märkliga saker folk genom tiderna kört upp i rektum. Det sistnämnda anses vara ett så viktigt ämne för Nöjesguidens läsare att det har fått en egen faktaruta. Artikeln har förutom rekordet i dålig smak förmodligen svenskt rekord i att få en tidningsartikel att kännas som en det-här-gjorde-jag-på-sommarlovet-uppsats skriven av ett barn i femte klass. Fast en uppsats som varje godtycklig lärare skulle underkänna med eftertryck, när betyg återinförts senare under mandatperioden. När man tröttnat på att läsa om Sös (Grunden under Södersjukhuset er gammel mose.) kan man läsa om hur det arga och det euforiska ansiktet möter en Linda Hammar, medan de beskriver Köping som den mest framgångsrika gruppboendesåpan genom tiderna.
Mellan Stuvsta och Huddinge läser jag så slutligen en .Se, den mer populistiska gratisversionen av Aftonbladet, som jag hittar på sätet bredvid mig. Varpå jag känner mig usel ända in i själen. Men sedan kommer jag på att det ju inte finns någon själ, och då känns det genast bättre.
Ett ögonblick bara.
...
Sådärja. Det tog omkring 1 minut. När de bästa sidorna i en tidning är de som utgörs av biografannonser är det nog dags för redaktionen att ta sig en funderare på om de utför ett för mänskligheten berikande arbete. Tidningens målgrupp är engentligen inte jag, utan den märkvärdiga grupp av människor som lämnar Stockholm en gång vartannat år, och då för att hälsa på släktingar. Den grupp av människor som på allvar hävdar att det pågår ett kulturkrig (sic!) mellan Södermalm och Stureplan. Jag överger väl DN på stan och berättar om gårdagens tidskriftsläsande.
Naturligtvis missade jag mitt pendeltåg, efter som detta för ovanlighetens skull kom i tid. Tvärtemot vanlig folktro kommer oftast pendeltågen i tid, men just idag hade jag läst en fin rubrik i tidningen: KAOS OCH FÖRSENINGAR OCH ALLMÄN MISÄÄÄÄÄR I PENDELTÅGSTRAFIKEN!!! Eller något åt det hållet var det i alla fall, jag minns inte riktigt. Nå, så jag sätter mig väl på en bänk och väntar? På bänken finner jag ett nummer av den eminenta tidskriften Vakna!. Fantastisk tidning. Saknar stavfel (till skillnad från gratistidningarna i Stockholm); men har intressanta resereportage, fina artiklar om vad ungdomar anser om sex. Vakna! upplyser om att många ungdomar inte anser att anal- eller oralsex är sex. Vakna! upplyser vidare om att det visst är sex, det hörs ju på namnet! Sedan moraliserar Vakna! lite grann över temat, men moraliserandena sker alltid i egna stycken, så man kan hoppa över dom om man finner det tröttsamt. Därefter kommer en intressant artikel om hur man klarar stressen i trafiken, följt av en skitsvår frågegåtsida för de mest extrema bibelnördarna på klotet.
Det kommer att visa sig att Vakna! utgjort ett mirakel av journalistisk kvalitet. Den är sämre än Dagens Nyheter, som jag inledde min dag med. Men dagens tidningsläsande är dömt att gå stadigt utför, mot sämre och sämre marker.
Grunden under Metro-redaktionen er gammel mose. Her lå Blegedammene engang. Her gik blegemændende og fugtede deres store lærreder for at lægge til blegning i det lave vand. Fordampningen indhyllede stedet i en permanent tåge. Senere byggedes Metro-redaktionen her, og blegemændene blev skiftet ud med "journalister" og landets bedste hjerner, og som kronen på værket kaldte man avisen for Metro. Nu skulle Byen defineres, og uvidenhed og overtro aldrig mere kunne ryste journalistikken.
Riktigt så väl är det dock inte. Metro är fyllt av viktiga nyheter, men dom tar max upp sex rader i en spalt. Resten är till en tredjedel fyllt med "nöjes"-nyheter (dokusåpekändisar och det tydligen pågående schlagerjippot där Anna Book har dansat på en bardisk). Resten är reklam. Det finns en insändarsida också, dit man kan skicka SMS-pussar. Insändarna är av typen "Sossarna är vidriga svin som borde SKJUTAS!" respektive "Borgarna är vidriga svin som borde SKJUTAS!". Det finns också en tråkig serie som heter Elvis, som är som Rocky fast med tråkig dialog och lite fulare teckningar.
På Universitetet plockar jag i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring på mig det senaste numret av den lexikala definitionen av Stockholmschauvinism: Nöjesguiden. En Herrans ängel ingriper och hindrar mig från att läsa den. Istället läser jag Stockholm City, som är precis som Metro, fast utan insändarsida och med ännu sämre serier. Men fler i antal. Dessutom har Metro ibland en kolumn av Boris Benulic, som är typ som Göran Greider, fast tråkig och mindre slagkraftig. Och oftast med mindre väl uppbyggda sakargument. Allt detta saknar även Stockholm City, som dock löst problemet genom att bara låta sina kolu--, förlåt - "bloggar", handla om mode, TV eller sport. Det enda positiva som finns att säga om tidningen är att den är tacksamt tunn. Och gratis, men det är bloggar också.
På hemvägen har jag med mig ett nummer av Playboy, nummer Juli 2006. En för mig olöst gåta är hur denna tidning gått från att vara en kvalitetstidning med snygga människor till att publicera bilder på kvinnor som står ("står", märk väl, inte "poserar") nakna framför kameran och visar upp sina rakade fittor. Det är inte vackert, det är inte originellt, det är inte utmanande och framför allt är det inte sexigt. Men allt detta förtjänar ett eget inlägg, så jag nöjer mig med att konstatera att Jery Bruckheimer (som de har intervjuat för detta nummer) verkar vara ett lika stort spånnöt som man kan gissa sig till efter att ha sett Armageddon och Pearl Harbor. Stöder Bush gör han också, men det gör Boris Benulic i Metro också i viss mån. Inte för att det gör någon av dem bättre, men jag undrar om inte Benulic kunnat göra Pearl Harbor bättre än vad Bruckheimer lyckades producera den till.
Därefter nås jag av beskedet att Nietzsche konstaterat avskaffandet av Herran och hans änglar, så jag plockar fram Nöjesguiden, som denna vecka slår alla rekord i smaklöshet och dynga. Adam Reuterskiöld rapporterar från en natt som... eh... undersökande journalist?, på Södersjukhuset. Artikeln aviseras med slagkraftiga slogans som "Riket på riktigt" och "Det sämsta stället att ha efterfest på" och kretsar kring blod, gore och märkliga saker folk genom tiderna kört upp i rektum. Det sistnämnda anses vara ett så viktigt ämne för Nöjesguidens läsare att det har fått en egen faktaruta. Artikeln har förutom rekordet i dålig smak förmodligen svenskt rekord i att få en tidningsartikel att kännas som en det-här-gjorde-jag-på-sommarlovet-uppsats skriven av ett barn i femte klass. Fast en uppsats som varje godtycklig lärare skulle underkänna med eftertryck, när betyg återinförts senare under mandatperioden. När man tröttnat på att läsa om Sös (Grunden under Södersjukhuset er gammel mose.) kan man läsa om hur det arga och det euforiska ansiktet möter en Linda Hammar, medan de beskriver Köping som den mest framgångsrika gruppboendesåpan genom tiderna.
Mellan Stuvsta och Huddinge läser jag så slutligen en .Se, den mer populistiska gratisversionen av Aftonbladet, som jag hittar på sätet bredvid mig. Varpå jag känner mig usel ända in i själen. Men sedan kommer jag på att det ju inte finns någon själ, och då känns det genast bättre.
posted by Fredrik Stangel at 9:31 em
6 Comments:
Den här bloggen är skiten, damnit.
ouioui le shit s'il vous plaît.
på vår sida om atlanten så är jag väldigt förtjust i uppsalatidningen eller vad den heter i dagsläget.
tacka vet jag ergo, den är alltid bättre än vad man förväntar sig, då den är skriven av studenter.
"Studentliv" och "Känguru" och vad de nu heter här nere är inte så illa heller. Det är då fan att studenterna ska göra bättre tidningar än föregivet professionella journalister.
det grundar väl sig i att de inte behöver vara så professionellt journalistiskt dryga utan bara studentikost dryga, vilket är mer uthärdligt.
såg nu att du beställt en skiva av poporkestern das bandt från cdbaby. tyvärr måste jag meddela att du är den första som beställt därifrån, trots rätt så massivt kampanjande, inklusive en ansenlig mängd pengaspendering, men det ska väl bättra på sig. enjoy, für fahn.
Helt otroligt rolig butik att handla i. Har inte fått hem den än, doch.
ÅÅh vad jag gillade din blogg.
Jag tycker du är helt underbar.
Bra Jobbat!!
Skicka en kommentar
<< Home