FILMRECENSION - Fitna, the Movie

Regisserad av Geert Wilders
Nederländerna, 2008
16 minuter



Karl Marx skrev apropå Lois Napoleons kupp 1853 att historien upprepar sig två gånger, första gången som tragedi och andra gången som fars. Den nationella kolonialismens era bröts av det första världskriget, och återupprepade sig som den mest blodsdrypande fasen i mänsklighetens historia, när de mest radikala idéerna om folk och ras fick fritt spelrum i Europa, och när den vita världens grepp släpptes kring sina gamla kolonier och intressesfärer i efterdyningarna av det världskrig som följde, gav det fritt spelrum åt de radikalaste och mest våldsbenägna motreaktioner från befrielserörelserna. Nu har vi kommit till farsfasen.

Vi lever alltså i en tid när man inte behöver smörja in ammunitionen med en blandning av ko- och grisfett för att skapa sammanstötningar mellan civilisationerna - det räcker numera med att rita en skäggig man, och låta trycka det under förevändning att porträttet föreställer profeten en viss Abu l-Qāsim Muḥammad ibn 'Abd Allāh. Fascinerande!, tycker nu en del självutnämnt politiskt inkorrekta personer i den rika och från större katastrofer de senaste 60 åren förskonade Occidenten, och petar direkt med klåfingrarna i de aldrig helt läkta såren från kolonialeran. Oftast under förevändning att man angriper problemen som de ter sig hemmavid, t.ex. oförmågan till kritik mot den dära al-'islām i det egna landet. Senast i raden har vi nu alltså ordförandens för Partij voor de Vrijheid, Geert Wilders, väl omskrivna kortfilm Fitna.

Efter denna smickrande inledning, helt i linje med vad som brukat höras från filmen kritiker innan filmen hade setts av en enda av dessa, måste vi nu övergå till vad som egentligen är filmens föregångare: Snakes on a Plane.



För den som inte kommer ihåg 2006, så var Snakes on a Plane en b-film med Samuel L. Jackson i huvudrollen. Filmens corny titel och Jacksons kultstatus ledde till en exempellös hypning av filmen över Internet, där den under våren utgjorde en gigantisk meme innan ens något originalfotage släppts. När filmen väl gick upp i augusti samma år spelade den in budget och vinst på ett par veckor, för att sedan försvinna ur det kollektiva korttidsminnet och in i popkulturhistorien. Den befintliga publiken var de redan frälsta, och för dom var kvaliteten (eller bristen på densamma) irrelevant. De som visste att uppskatta kultupplevelsen lämnade biograferna småmysande. De övriga ryckte på axlarna.

Till skillnad från Snakes on a Plane är inte Fitna en film i egentlig mening. Den har snarare karaktären av en riktigt billig antologi med större delen av sitt fotomaterial direkt kopierat från YouTube. Genom det flagranta nyttjandet av andras material har Wilders kommit i svårigheter, då Kurt Westergaard genast stämt honom för att olovligt ha nyttjat Westergaards teckning av Muhammad med en bomb i turbanen. Westergaards teckning är bara en i raden av filmens associativa klipp och bilder, bland de övriga återfinner vi föga överraskande WTC-material (återfinns på YouTube), Madridbomb-material (återfinns på YouTube), radikala uttalanden av bl.a. nyligen framlidne ayatollah Ali Meshkini Ardabili (återfinns på YouTube), antisemitiska demonstrationer i Mellanöstern och Iran (återfinns åtminstone delvis på YouTube), samt givetvis material rörande mordet på Theo van Gogh (återfinns åtminstone delvis på YouTube). Dessa inslag ackompanjeras av Tjajkovskij (Arabisk dans ur Nötknäpparsviten) och Grieg (Aases död ur Peer Gynt-svit 1 - intressant nog inte Anitras dans, fanns den kanske inte på Wilders Naxos-skiva?). Det hoprafsade materialet varvas med diverse suar ur Koranen, lösryckta ur sitt sammanhang för att ge optimalt intryck av att vara en ännu mer våldsbenägen och hatbringande religion än judendom och kristendom.

Och det är ungefär allt. I sexton minuter sitter man och nyper sig själv i armen för att orka hålla uppmärksamheten på skärmen istället för att råka börja läsa en bok eller surfa på Internet. För Wilders film är omåttligt intetsägande och tråkig. Den anstrykning till intresse för sörjan man kunnat få av den hysteriska debatten före filmsläppet släcks redan efter de första minuterna, då Godwins lag checkats av med en marginal som övergår någon annan produktion i historien (utom möjligen den tolfte Dragon Ball Z-filmen, Dragon Ball Z: Fukatsu no fusion, där helvetet öppnas och alla tidigare ondingar från tidigare filmer återvänder till Jorden, tillsammans med övriga kännetecken för ondska, bl.a. den mustaschprydda diktatorn). Det finns två komiska ljuspunkter - båda ofrivilliga - den ena när Wilders hittat en perfekt talesman för hela religionen i en treårig flicka; den andra i det patetiska slutet när ljudet av papper som rivs isär hörs, följt av en förklarande text där Wilders storsint förklarar att ljudet var från en telefonkatalog som revs sönder, de frånstötande delarna av sin heliga skrift är upp till muslimerna själva att riva sönder.

Man behöver överhuvudtaget inte ägna sexton minuter åt den här sörjan. Genom att spela ut sitt kort har Wilders försatt chansen att visa hur lätt förmodad kritik mot islam, okonstruktiv eller ej, övergår i hysteri (detta påpekat av Per Gudmundson). Det som kunnat vara tidernas aprilskämt visade sig dock vara ännu ett av de fall där övertygelse är omvänt proportionell mot konstnärlig kvalitet. Ju mer irrationell övertygelsen är, desto sämre tenderar också slutresultatet vara. Wilders näst intill hysteriska hat mot islam, vilket visar sig i att hans huvudargument filmen för att muslimerna i Europa utgör en livsfara är att de är många, drar ned Fitna till sällan skådade nivåer av uselhet. Var har vi historiens sophög, när vi för en gångs skull vore betjänta av den?