Tvärförbind dom då

Det har länge varit på modet i svensk dagspress att angripa miljonprogrammet när man inte har något annat att skriva om. På ledarplats i Dagens Nyheter skriver man idag (som Suhinina förekommit mig att kritisera) delvis osammanhängande om hur man måste rädda staden från allt som är nytt, och bevara allt som är gammalt och förespråkat av namnkunniga funktionalistiska arkitekter-ideologer.

Förutom när det gäller miljonprogrammet, då. Miljonprogrammet är nämligen, per definition, segregationsfrämjande. Att närmre 35 % av miljonprogrammets bostäder består av radhus, småhus och villor, idag oftast egenägda och inte sällan högt värderade, nämns naturligtvis aldrig i sammanhanget. Inte heller de lägenhetsområden där man gjort omfattande omvandlingar till bostadsrätter. Det är kanske det man i ledaren menar med höjande av attraktivitet:

Det är strukturen och formen i dessa efterkrigstidsprojekt som ligger bakom den vantrivsel som många upplever. Att höja dessa områdens attraktivitet är en central politisk uppgift.

Något liknande behov finns knappast för husen på malmarna. De ska inte rivas eller byggas om i stor skala eftersom de uppskattas för sina klassiska ideal.

Det är ju bra att man talar om för oss att det är funktionalismen som är roten till allt det onda, och inte att mer utsatta sociala grupper genom sin ekonomiska situation naturligt samlas på platser med lägre bostadsomkostnader. Att stenhus av samma storlek, samma grad av lyhördhet och samma typ av isolering, uppvärmning och ljusinsläpp är lika opersonliga på Kungsholmen som i Vårby, även om arkitektoriska skillnader också finns, förklarar inte hur segregationen kan vara värre i "miljonprogrammens förorter" än i den fashionabla innerstan - och frågan tas således aldrig upp.

Svenska Dagbladets redovisar idag problemet lite mer ingående än vad Dagens Nyheter brukar göra, och vi kommer lite närmre pudelns kärna. Vi får höra en bekant, gammal visa - den om förtätningen:

–Årstafältet har legat som ett passivt mellanrum i staden, säger Alexander Ståhle som menar att både ­Årstafältet och Järvafältet är exempel på outvecklade grönytor. De skulle kunna göras både ekologiskt rikare och intressantare som mötesplatser och rekreationsytor.

Att vissa grönytor är outvecklade områden som skulle kunna passa bättre för bebyggelse må hända, med en bättre kommunikation förortsområdena emellan är bara en del av problemets lösning. Stockholm är en stad utan tvärförbindelser. Innan Tvärbanan invigdes fanns ingen stomlinje mellan söder- och västerort, och som banan finns idag går den inte heller igenom någon av de ökända dinosauriehöghus-områdena. Den förlängning mot Solna som prospekterats ligger fortfarande i framtiden, och den avgrening mot Helenelund som man pratat om är den första som enligt något förslag väntas gå genom någon av Järvafältets förkättade miljonprogramsförorter (Rissne).

Dessutom är frågan om sammanbyggnad i den form den ibland tenderar att ta överhuvudtaget löser problemen:

Det smala fältet mellan Bromsten och Rinkeby har förblivit obebyggt. För några år sedan uppfördes några ljusa trävillor i kanten av den stadsdels­skiljande grönskan, och Bromstens villabebyggelse kröp några meter närmare Rinkeby. Men då började gamla bromstensbor muttra om att detta var första steget mot att helt bygga samman områdena.

För det vill inte de "gamla bromstensborna". Lösa problemen i Rinkeby låter nog så fint, men bara om problemen (och dess personifieringar) stannar i sina problemområden. Det är inte bara i de av hyresrätter uppbyggda stockholmsförorterna man återfinner mänskliga hinder mot integrationen.

Intressant? Andra bloggar om miljonprogrammet, dn, svd, tvärbanan, integration, dinosauriehöghus, asplund, osaklig kritik,