Om xenofobi och andra grümt feta företeelser

På fredag har jag någonting som i mina papper från Södertörn beskrivs som "muntlig grupptentamen". Enligt pappren är denna "muntliga grupptentamen" nio timmar lång. Jag har inte kompendiet som tentamen ska kretsa runt, men vet att introduktionskursen ifråga heter "Vi och dom, 2 poäng" och att kompendiet bland annat innehåller utdrag ur Hitlers Mein Kampf, en skrift signerad två herrar vid namn Karlsson och Ruth (trodde det var ett kvinnoförnamn) kallad Samhället som teater - Estetik och politik i Tredje riket och Carl Linnaeus Lapplandsresa år 1732, redigerad av Magnus von Platen och Carl-Otto von Sydow. (Ska man redigera Linné ska man heta typ von Platen eller von Sydow.) Jag anar det värsta.

Idag skulle jag och Tanja baka semlor. Jaja, för tidigt, jag vet, men man måste ju öva. Angående övning, funderingar uppstod när degen inte jäste som den skulle och bullarna uppvisade anmärkningsvärda likheter med vanligt matbröd. Förutom att dom var misstänkt glansiga och feta. Efter en stunds kontemplation över detta enigma konstaterades att det i receptet stod "100 g margarin" och inte "200 g smör". Problemet löstes på ett mycket Stanjaesquet sätt - Dränk bullarna i mängder av grädde (med vaniljsocker) och mandelmassa, som man SKA göra med semlor! Efteråt: Återställare med té och marinerade vitlöksklyftor.

80-talet är visst inne igen, förresten. Dags att gräva fram gamla nummer av Pox.

Studieval och andra strapatser

Jaha, så får man inte läsa japanska i vår då. Lite synd, inte minst med tanke på att jag har köpt studielitteraturen, men med lite tur har dom inte ändrat den om 365 dagar.

Efter ett par dagars jakt på Studieplatser.nu fick jag nog och gick till Södertörns Högskola för att höra om det fanns en fem, tio poäng som man kunde få läsa. Södertörns lokaler är vansinnigt nyfunkisdesignade. Jag tror att det är samma arkitekt som ritat AlbaNova. Dessutom är avdelningarna på Södertörn avgränsade med låsta plexiglasdörrar som öppnas med kortlås och kodnyckel.

På våning 3 (som ligger två trappor ned om man kommer från huvudingången) hittade man Enheten för Genus, Historia, Litteratur och Religion. Notera ordningen. Jag går in på Utbildningsexpeditionen för Enheten för Genus, Historia, Litteratur, Retorik och Religion. Aha, dom har klämt in ett "Retorik" här. Retorikkursen verkar lömsk, den gömmer sig där man minst anar det (på utbildningsexpeditionen). Det är kanske ett retoriskt stilgrepp?, att man inte använder all information på en gång utan kan sitta på sina trumfäss.

Jaja.

Det första som händer när jag (och Tanja, som är med som moraliskt stöd) klivit in på expeditionen är att en snaggad, svartklädd 80-talistflicka som
a) är nykterist
b) gymnasieintellektuell rödvinsdrickare
c) alkoholist
gör entré och skriver av sig från Genusvetenskap, 5 p. Jag känner att jag är ute på djupt vatten.

- Ja, säger receptionisten till mig när jag frågar om lediga studieplatser, det finns ju platser kvar på... Genusvetenskap finns det platser kvar på, ja.
(Tanja kvider av triumf.)
Jag svarar något undvikande som inte är nekande.
- Sen finns det ju platser kvar på, ja... Historia, grundkurs finns det platser kvar på, ja.
(Tanja: Fan! Fan! Fan!)
Punchline: Jag ska läsa 20 poäng historia. På Södertörn.

Fast det är ju en positiv (?) utveckling ur två synvinklar. Från 3 kilometers cykeltur i motvind och underkylt slask (det är alltid motvind när man cyklar i Uppsala, det kan alla Uppsalabor intyga) följt av en timmes bussresa i kvav buss som luktar hund (om man inte är smart nog att ta tåget, som är framme på 40 minuter och är ljust och trivsamt) följt av 40 minuters promenad i Stockholm för att komma från Uppsala till Kräftriket; till 200 meters maklig lunk till Södertörns Högskola är väl inte så illa? Och en evolution från 20 till 30 poäng (10 poäng latin på distans) ser ju ganska bra ut just nu. Frågan är bara om man tar några.

Stanja 1 år

För ett år sedan missade jag min sista buss till Uppsala, och sov över hos Tanja Suhinina.
Idag fyller Stanja 1 år.

Jag firar med att rikta er uppmärksamhet mot tidernas bästa blondinskämt (iofs rätt gammalt, men det är å andra sidan alla blondinskämt).

Post-tentaågren

I fredags, när jag skrev min omtentamen, var jag så trött att jag lurade till under tentans gång. Vaknade upp efter bara några minuter med enormt ont i nacken och var därtill sådär seg och dåsig som man blir när man somnar till mitt på dagen. Det gick överhuvudtaget inte särskilt bra. Tror jag.
Hur dåligt eller bra det gick vet jag inte förrän tidigast imorgon måndag, då jag alltså får reda på om jag kommer att läsa japanska nästa termin eller inte. Jag funderade lite grann på vad jag skulle läsa om inte. Det lutar nog åt nätbaserad engelska vid Högskolan i Gävle. Fast det är en tjugopoängskurs på halvfart, Internetbaserad sådan, så den kanske jag läser i alla fall.

Folk i gemen i Sverige behärskar ingen extravagant engelska. Däremot är det poppis bland unga människor att hävda att man talar bättre engelska än svenska, och att köpa alla sina böcker hos English Bookshop eller liknande återförsäljare. Detta innebär i väldigt många fall att man aldrig läser någonting som inte är skrivet på engelska, men i en del fall innebär det att man i sin bokhylla har böcker som Crime and Punishment, Around the World in Eighty Days och Naruto, på engelska. Det låter ju liksom mycket bättre på engelska än på svenska.
Min engelska, å andra sidan, är ganska katastrofalt usel för att ha läst så mycket på språket som jag har. Det är framför allt uttalet som jag inte behärskar. Uttalet gör man visserligen inte så mycket åt under en Internetbaserad kurs, men man ökar i alla fall på ordförrådet och förbättrar grammatiken (det sistnämnda är någonting väldigt neglerat hos de flesta svenska engelskkunniga). Någon gång ska jag ta ett av de där fina engelska universitetstesterna. Fast innan dess krävs åtskilligt förberedande arbete.


Rocky
Martin Kellerman; 2005

Men i samma veva som jag hittade ovan nämnda kurs upptäckte jag någonting ännu mer intressant:
Patric Macias har en drömblogg!

Torsdag

Jag har visst spytt galla över Washington Post förut, men jag måste säga att deras kolumnist Charles Krauthammer lyckas formulera sig ganska fint när han menar att det inte spelar någon roll för situationen i Arabvärlden huruvida Philips i världsfredens namn stryper sin export av högteknologiska artiklar till Iran eller ej:

North Korea tolerated 2 million dead from starvation to get its nuclear weapons. Iran will tolerate a shortage of flat-screen TVs.

På hemmaplan började det snöa igen idag. Ganska tjocka flingor, för den delen. Tanja förevisade armenisk tecknad film. (På platt TV-skärm förresten, men Stanja har inte försökt utveckla några kärnvapen.) Armenierna är specialiserade på att teckna fiskar.

Lite senare försökte jag stämma min violin. När jag tittade till den igår var den så stämd och fin så. Idag var a- och d-strängarna helt slaka. D-strängen hade till och med krupit ut ur stämskruven. Jag började med att trä i den igen, och stämde upp a-strängen. När jag sedan skulle stämma upp d också släppte e och a och hänger nu som trötta snören över stallet. Jag blev lite irriterad, framför allt eftersom jag inte lyckas få stämskruvarna att fästa ordentligt. Det ska alltid vara något trivialt göromål som tar en absurt lång tid att lyckas med.

Jag är ett nöt, tydligen

Jag tillbringar dagarna med att vara förkyld (fortfarande!), dricka té, baka, diska och skriva kanji i långa rader i ett block jag har på skrivbordet. Idag har jag förutom denna vanliga sysselsättning ägnat mig i en och en halv timme med att få rent en degbunke som var fylld med någonting som igår påminde om slem, men som idag mer gav ett keramiskt intryck.

Eftersom jag stressar runt för mycket försökte jag idag slappna av med att läsa en bok som var i ropet ifjol, men som jag inte idits läsa förrän nu: The da Vinci Code. Det var ett stort misstag. Inte för att boken är usel (det är den) utan för att den är värdelös som avslappnande läsning. Jag blev efter tre sidor arg som ett bi på Brown, som klappar mig som läsare på huvudet på detta nedlåtande sätt.

Jag hatar att bli dumförklarad av författare. Det värsta exemplet jag vet står den annars eminente Per Lagerkvist för i sin novell Far och jag. Far och jag handlar om "jag" (eventuellt Lagerkvist själv, men vi vet egentligen inte ens om det är en gosse) som en kväll är ute och går med sin store, starke far, till vilken han har ett aningen alienerat förhållande - respektfullt, men fadern är ändå lite främmande för huvudpersonen, då han jobbar sent borta.
Nåväl.
Huvudpersonen börjar närma sig medveten ålder, jag minns inte om det står, men han måste vara mellan tio och tolv, tror jag. När huvudpersonen och fadern går över banvallen dundrar ett tåg förbi fadern, som i jämförelse ser så bräcklig ut, och "jag" får sin världsbild krossad.
"Aha!", tänkte jag. "Tåget, det är den okända framtiden alternativt vuxenvärlden, från vilken inte hans far, som alltid varit en fast punkt i hans tillvaro, kan skydda honom!"
Därefter, i följande stycke, bekräftar Lagerkvist detta. Genom att ord för ord förklara vad tåget symboliserar. Jag blev givetvis enormt besviken över att bli behandlad på detta vis av författaren. Bara för att du har fått Nobelpriset i litteratur, Lagerkvist, så betyder det inte att du ska behandla mig som vilken idiot som helst!

Brown kommer aldrig att få något Nobelpris. Å andra sidan är det egentligen inte läsarna han dumförklarar. Det är sina egna hjältar som behandlas som om dom hade en intelligensnivå jämförbar med en genomsnittlig pastasås. En man mördas i Louvren och ägnar sina sista femton minuter bland annat till att skriva en tiosiffrig talföljd på väggen. Hundrasextio sidor senare (vilket här motsvarar en absurt kort tidsrymd för en amerikansk thrillerroman) står huvudpersonerna (som sett mordplatsen och naturligtvis är på en ungefär lika dromedarsmidig flykt från rättvisan som Cary Grants rollfigurs i Hitchcocks North by Northwest) i ett bankvalv och försöker komma på en tiosiffrig kod, som den mördade mannen aldrig lämnat ifrån sig. Det tar sex sidor att lista ut. Läsaren dumförklaras bara indirekt. Jag blir arg i alla fall.

Ska jag bli dumförklarad av en romanförfattare så föredrar jag att bli direkt knäppt på näsan av Per Lagerkvist än att bli indirekt smädad av Dan Brown.

Instutitionen för Östasiatiska Språk svarar inte

Eftersom Instutitionen inte svarar på vare sig e-post eller telefonsamtal så är jag högst osäker på om jag får göra min tenta på måndag. Jag tror inte jag är uppskriven på någon tentalista, nämligen. Möjligheten finns förstås att alla som var utbytta med ett japanskt universitet automatiskt är uppskrivna på tentalistorna, men det förefaller ganska otroligt. Jaja, det finns alltid omtenta. Jag lär ju ändå inte ha degenererat så till den milda grad att jag inte klarar en kanjitentamen på första försöket med två extra veckors tid att studera.

Om en vecka, förresten.

Nyinflyttad

Det har säkert att göra med att jag och Häger-Jönsson och några till satt och pratade om vad som skulle bli den nya bloggtrenden 2006 (det lutar åt att den nya grejen är att blogga i andras bloggkommentarer), men jag försöker ändå analysera vad som får en skriftligt begåvad ung man att vilt förneka att det han skriver är en blogg, utan envisas med att kalla det dagbok. Jag börjar luta åt att bloggtrenden år 2006 blir den självförnekande bloggen. Typ "vadå, jag skriver inte blogg, jag skriver bara lite ASCII som råkar bli en bloggliknande text, och som bara genom en slump råkar ligga på Blogger!".

För några dagar sedan spelade jag i goda vänners lag Axis and Allies av misstag. När vi börjat spela och alla gått genom den tidskrävande och krångliga procedur att ställa upp spelpjäser och markörer på rätt ställe, inklusive långdragna felläsningar i tabeller, visade det sig att alla spelade bara för att någon annan så gärna ville. Själv ville ingen. Vi spelade ett par totalt egennyttiga omgångar under vilka jag som Tyskland lade till alla klutar för att erövra Leningrad för att skydda Eremitaget. På natten, flera timmar senare, vaknade jag av att det i sömnen plötsligt slagit mig att Vinterpalatset förmodligen inte behövde skyddas från ryssarna själva.

I morgon ska jag ställa upp böcker i bokhyllor i the Stanjaflat, bara för att få dem ur vägen. Jag vet inte riktigt varför, men det känns på något sätt som en seger över elementen att på riktigt vara på hemmaplan och kunna sträcka ut sig bakom sitt skrivbord bara för att säga "Man kanske skulle göra sig en smörgås", och syfta på ett kök man förfogar över och vet vad som finns i (en lögn, men ni förstår kanske poängen).

Sen fnyser Tanja irriterat "Jamen gör det då!", och lockelsen försvinner.