En snegling upp från hemtentan

...ni har väl inte missat


100 exemplar uthämtade.
Information (typ) HÄR.

Nekrolog

En av världens äldsta sköldpaddor, Adwaitya, är död.
Adwaitya föddes 1750 i Seychellerna och kom i sin ungdom att hamna under baron Robert Clive, som hade varit ledande i upprättandet av det brittiska imperiet i Indien. Adwaitya bodde hos Clive till denne återvände till England 1767. Clive begick självmord 1774 på grund utav anklagelser om grov förskingring och bedrägeri.
Från 1767 och till 1875 levde den under olika mecenater i Calcutta med omnejd tills den vid 125 års ålder flyttade till det då nyöppnade Alipore Zoo där han levde fram till sin död i torsdags.
Under sin livstid hade Adwaitya varit passiv åskådare till ett människosamhälle i en nästan obeskrivligt omvälvande förändring. Då han kom till Indien var imperiet inblandat i det första världskriget i historien - Sjuårskriget (1756 - 1763). Han blev åskådare till den industriella revolutionen, Napoleonkriget och bebodde Calcutta under hela drottning Victorias tid som kejsarinna över den väldiga subkontinenten. Han såg sin stads barn lämna sina hem för att slåss i de europeiska skyttegravarna under Första världskriget, han såg brittiska och amerikanska soldater på permission under det följande, han fann sig plötsligt leva i ett självständigt Indien. Han såg Sputnik färdas runt jorden och fyrverkerierna på nyårsnatten 2000.
Adwaitya blev 255 år.

Veckans

Veckans för allmänheten extremt viktiga bullentin om mina studier:
Som jag tidigare skrivit (oooh, vad intressant!) så missade jag en tenta i början av mars, eftersom jag inte fått veta var och när den skulle hållas. (nämen nämen, berätta mer!) Nu har jag fått höra att det ska hållas omtentamen den 31:a klockan nio i skrivningssalen ovanför biblioteket (intresseklubben antecknar!). Undrar var man registrerar sig... Jag gick till studentexpeditionen för att fråga. Dom hade stängt. (vilket rafflande referat!) Att maila kursansvarige har ju visat sig vara slöseri med tid. Ghah! (otroligt spännande berättelse!)

Vi går över till veckans djur:
Riksuttern.
Tydligen har vi en "berömd" utter som bor under Riksdagshuset och/eller Riksbanken. Den verkar må bra. Om den får fågelinfluensa kommer landssorg att utlösas och den kommer att få statsbegravning och läggas i hög på Skogskyrkogården på det allmännas bekostnad. Väl så. Hoppas den överlever.

Och så veckans varning:
Det finns typsnitt som äter minuetter! (Obs: Helt sant!) Tag er i akt!

I Norrort

Jag begav mig i onsdags till Täby Kopia AB:s lokaler i industriområdet utanför Arninge i Norrort. Det artade sig till mindre Storstockholmsresa över fyra kommungränser (och bara några hundra meter från den femte). Resan tog sjuttiofem minuter. Ärendet i sig tog fem.

Dagen innan hade jag försökt åka till samma destination, fast från Näsbypark (resan skulle ta bara tio minuter om jag ilade som en iller till ett avfartsinferno, utgörande korsningen E18 (motorväg) - huvudleden till Täby, kallat Roslags Näsby Trafikplats. Jag missade bussen. Dessutom blev jag lömskt påkörd av en stadsjeep utan tända lyktor (det var seneftermiddag och ljust, men det är trotzdem lag på lyktor). Stadsjeepen körde sedan en lov runt mig där jag låg kullslängd på vägen. En röd bil kom körande från trafikplatsen och tutade ilsket på mig. Alla hatar mig.

När jag skulle åka hem från trafikplatsen (jag skulle inte hunnit till Täby Kopia innan de stängde) hamnade jag på en buss som jag idiotiskt nog inte kontrollerat var den tänkte åka någonstans. Det var buss 609 om någon är intresserad. Det var förresten buss 609 oavsett om någon är intresserad eller inte. När jag upptäckte att den i snigeltempo var på väg mot Åkersberga station (det skulle visa sig ta nästan fyrtio minuter) upptäckte jag också att jag inte hade något att läsa. Bah.

Jag har förresten nyligen handlat i princip all min kommande kurslitteratur på Bokbörsen, och därigenom sparat massor av kronor. Bra.

Ändrade planer

Jag tänkte från början skriva om hur illa jag tycker om de av mina kurskamrater som högljutt blir förtvivlade när föreläsaren suddar ut texten på vita tavlan efter 40 minuter, trots att dom ännu inte har hunnit anteckna det som står på den. (Det står: Augustinus.)

Men så läste jag att Gordon Parks var död. Visserligen så hade jag ju ingen aning om att han levde innan jag läste i Dagens nyheter att han dött vid 93 års ålder, det var ju ett tag sedan Shaft. Börjar kolla runt lite på Internet efter rubriker i stil med "En epok är till ända", ni vet, det gamla vanliga.

Men då hittar jag det här. Så jag låter bli att kommentera något alls.

Jag ger bara lite spridda smakprov på den gamla goda tiden:

Alla barnen sitter tysta under första akten
utom Abel han blev våldtagen med en sabel.

Alla barnen åker moped
utom Gabrielle hon är intellektuell.

Alla barnen tycker om fantasylitteratur
utom Aake han blev koleldad av en folkilsken drake.

...och så en personlig favorit, fast det beror nog på en annan typ av barndomsminnen:

Alla barnen jagade julklappstjuven
utom Ulla-Bella hon var den kriminella

Hojotohoh! Heiyahah!

Jag vill inte höra orden "internationell lag" igen. Vi bryr oss inte om "internationell lag".
- En amerikansk överste på Guantánamo till fången Feroz Ali Abbas, brittisk medborgare

And now to something complete different.

På grund av snöväder blev det lite stressigt till Kungliga Operan, men det gick ju bra i alla fall. Mycket manlig bringa och artonhundratalskonfektyr stod på agendan när Richard Wagners Die Walküre framfördes. Sieglinde (Nina Stemme) hade en solid fanbas på plats som ylade duktigt när hon tackade för applåderna efter tredje akten. Applåderna var för övrigt mycket generösa, efter första akten applåderades det lika mycket som man brukar kunna notera efter en genomsnittlig föreställning på Dansens hus.

Stanjateket har på tok för lite klassisk musik. En gång i min barndom hade jag en smärre ansamling Naxos-skivor som jag fick i julklapp och födelsedagspresenter (jag var redan då stor vän av klassisk musik). Varför jag inte tycks ha några av dom kvar nu är ett mysterium för mig. Jag började försöka råda bot på bristen igår, när jag för att fira studiemedlets ankomst (ENDELICH!) köpte Brahms Ein deutches Requiem med Wienerfilharmonikerna och Herbert von Karajan.

Ett tips när man väljer inspelning av Ein deutsches Requiem är att kvaliten är proportionell mot längden av den andra satsen. Mindre bolags inspelningar som klockades på runt tretton minuter sorteras raskt bort. Sen har man två Deutche Grammophon, en Philips och en Decca att välja mellan. Eller nåt. Jag har respekt för von Karajan, han står trots allt för en av mina absoluta favoritinspelningar av Le Sacre du printemps.

von Karajan har en fördel och en nackdel. Fördelen är hans in absurdum fulländade neoromantik, vilken yttrar sig i pompuös mäktighet och enorma volymskillnader. Nackdelen är... eh, just detta. I ett stycke där dessa skillnader mellan starkt och svagt spelar mindre roll, eller ett stycke för mindre ensemble, är han i stort sett menlös.

Jag har upptäckt att jag klär förvånansvärt bra i kavaj. Dessutom trivs jag i kavaj. Jag har ett vagt minne av att jag hade ett par kavajer en gång i världen, men jag hittar inga bland mina tillhörigheter, så det var väl inte så då. Jag borde skaffa på mig ett par stycken, så att man kan börja se lite ståndsmässig ut. Förbryllande att jag skulle ha börjat bry mig särskilt mycket om vad jag har på mig, förresten. Ett ålderstecken?

Den är rosa

Satt på pendeltåget för en tid sedan. Mitt emot mig satt en bister dam i lång rock och med ett rosa band fastsatt på bröstet. Jag hade en vag känsla av att bandet var ett s.k. "politiskt statement" och att jag borde veta vad det stod för. Jag grubblade mellan Årstaberg och Flemingsberg utan att komma på vad damen med den surmulna uppsynen ville säga mig och de andra resenärerna. Jag har fortfarande inte tagit reda på vad det där rosa bandet står för.

Dagens Södertörn-morr: Jag har mailat 3 personer och frågat var min tenta (som ska hållas imorgon) är, och när den är. Jag har fått 0 svar. Jag frågade explicit under kursen om jag kunde få sådan här information mailvägen. Jag fick något svar i stil med "Jaaaa, och dessutom kan du logga in med ditt lösenord och få maaaassor av EXTREMT VIKTIG INFORMATION". Jag har, trots tjat, inte fått något lösenord. Jag måste kolla om jag överhuvudtaget är inskriven på kursen (fast det tror jag nog att jag är, för jag fanns med på någon av kursansvariges listor). Suck. Jaja, det finns alltid omtentor. Undrar var, och när.

Jag fick förresten apropå Södertörnstudenter och statements med band på rockslaget höra en helt vansinnig åsikt när jag lullade omkring på campusområdets Akademibokhandel. Två blondiner. Den ena luftar sin åsikt om en kampanj startad av någon lägre rankad politiker som gick ut på att alla som var emot våldtäkt skulle bära något specificerat synligt bevis på det. Hm, det kanske är det som är det rosa bandet? Fast jag har en känsla av att det rosa bandet handlade om bröstcancer. Jaja. Blondin 1 säger:
"Alltså, det är ju helt otroligt att det är så få killar som har såna där på sig! Det betyder ju att nästan nio av tio killar tycker att det är okej att trakka kvinnor!"

Min sista kommentar handlar om att det tydligen finns folkuniversitetsanordnade kvällskurser i något som verkar refereras till som "teoretisk swahili". Fatta vad hårt! Teoretisk swahili!